söndag 31 december 2017

2017

Årsredovisningen ackompanjeras av dagsfärska försök att komma åt några av gårdsmatningens gäster genom kvistkaoset vi odlat fram här hemma. Jag tycker om kvistar.

Statistik är en återkommande punkt i varje sammanfattning. Eftersom det här inlägget innehåller fågelbilder börjar jag i den kategorin.

Jag trodde det inte, men för tredje året i rad har jag slagit personligt rekord i antalet artkryss. 2017 har jag enligt min lista observerat endast 91 arter (inom landet) och det är en anmärkningsvärd samling arter som inte finns med bland kryssen. Har jag verkligen inte sett en endaste rödvingetrast under året? Har jag faktiskt inte ens noterat någon talltita? Hur kan det komma sig att listan inte innehåller sånglärka eller spillkråka? Vad har jag sysslat med under fågelåret 2017?

26 st fågelarter har jag observerat i trädgården under året. Medeltalet för de fem år då jag skrivit upp observationerna är 29 arter. Det troliga antalet besökare är högst antagligen större och jag saknar en del arter som brukar vara typiska. Precis som i fallet med mina totala artkryss reflekterar siffran troligen min egen inaktivitet snarare än minskat antal fågelarter i trädgården.
Men allt uppvägs förstås av gårdagens steglits. Dessutom noterades trädgårdens första trädkrypare också under året. Jag var dock inte den som såg fågeln. Hur som haver var det två helt nya gårdskryss och totala antalet arter som påträffats i trädgården är således 45 stycken.

Men jag söker ju också andra djur än bara fåglar. När det handlar om småkryp har jag fler nya kryss än under flera tidigare år. 2016 adderades 43 arter till artlistan för trädgården. Det här året har jag (i trädgården) påträffat 85 nya arter och totalantalet är i detta nu 516 stycken. Den siffran inbegriper förstås då också ryggradsdjur och därmed är steglits och trädkrypare med även där.

Om jag plockar ut några grupper (el. ordningar, familjer) som påträffats i trädgården (en trädgård i centrum av en liten stad) så ser det bl.a. för närvarande ut som följer:

Spindeldjur: 77 arter.
- Spindlar (Araneae): 67 arter (varav Linyphiidae/täckvävare är 23 st).
Insekter: 369 arter.
- Skinnbaggar (Heteroptera): 26 arter.
- Steklar (Hymenoptera): 102 arter (varav Ichneumonidae/brokparasitsteklar är 25 st).
- Skalbaggar (Coleoptera): 57 arter.
- Fjärilar (Lepidoptera): 65 arter.
- Tvåvingar (Diptera): 102 arter (varav Syrphidae/blomflugor är 27 st).
Fåglar: 43 arter.
Däggdjur: 7 arter (där finns märkligt nog ännu ingen näbbmus).

Det är dock så att en del av småkrypen inte är artbestämda. Jag räknar dem som en observerad "art" när det står klart att de inte kan sammanblandas med något annat observerat kryp. Är jag osäker på något markerar jag dem inte som artobservation. Så är t.ex. ofta fallet med juvenila spindlar.

Skulle jag lyfta fram ett enda specifikt trädgårdsdjur så blir det kanske praktklotspindeln.

För ett år sedan hade den här bloggen 519 olika arter och 52 stycken hade kommit in 2016. Nu ska här finnas totalt 635 olika arter vilket betyder att jag lagt in 116 stycken under 2017. Det finns säkert en viss felmarginal i den siffran. Liknande lista som ovan men med bloggsiffror ger följande resultat (allt för statistiknördens välbefinnande):

Spindeldjur: 89 arter.
- Spindlar (Araneae): 77 arter.
Insekter: 374 arter.
- Skinnbaggar (Heteroptera): 22 arter.
- Steklar (Hymenoptera): 105 arter.
- Skalbaggar (Coleoptera): 53 arter.
- Fjärilar (Lepidoptera): 72 arter.
- Tvåvingar (Diptera): 98 arter.
Fåglar: 134 arter (varav mycket ju inte är några prima bildpresentationer).
Däggdjur: 10 arter.
Dessutom finns här hela en stycken haj.

Mitt totala antal observerade arter är i nuläget 778. 716 av dessa har jag någon form av dokumentation på, men många av de dokumentationerna är förstås av sanslöst bristfällig karaktär.

778 är egentligen ingen stor siffra. Det är inte heller siffran 516 som gäller min specifika "provruta" trädgården. Jag utgår från att jag bara i trädgården kan plussa på flera hundra djurarter ännu. Det finns med andra ord "att göra" många år framöver.

Jag jobbar ju dock inte särskilt metodiskt med detta. Eftersom jag inte heller (ännu) samlar in småkryp blir artningar knepiga och inte sällan omöjliga. Hittills har det alltså skett med en viss lättja.

Jag kan förresten inte föreställa mig hur mycket denna information kan tänkas intressera bloggläsaren. Jag antar att du blir så till dig av ren fascination att du ligger vaken om nätterna lång tid franöver.

Och tänka sig att detta nyårsinlägg fortsätter med ännu mer väsentlig information...

Specifika minnesvärda detaljer, händelser eller bilder från året är kanske vikaresälen vid Mickelsörarna, ögonblicket på en stationsvägg eller kanske rosenfinken. Det är inga överfantastiska saker men jag finner ganska mycket behållning i det enkla. Själva tillfället och känslan går dock inte att vidareförmedla genom en blogg. Annat jag kunde lyfta fram är fotografierna av äggläggande steklar: Hyllhornsstekel under en svamp och brackstekel på koblaffa.

Årets silltrut-projekt var förstås något jag var glad över att än en gång få vara delaktig i. Karteringar/inventeringar av fåglar (och andra djur) vill jag tro är allt viktigare med tanke på de förändringar som miljön runt om oss genomgår. Att verkligen kunna samla så mycket data som möjligt ger mindre utrymme åt rena gissningar och uppskattningar när det handlar om vår relation till naturen. Miljön och dess ekosystem bjuder på långt mer komplexa sammanhang än vad vi människor titt som tätt tycks tro. Det syns inte minst i de debatter som förs i olika former av media.

Det är vanskligt att nämna särskilt mycket om vad den här bloggen ska ägna sig åt 2018. Dels fortsätter den givetvis - eller antagligen - som vanligt.

Jag har länge närt vissa planer på att också lyfta fram lite andra saker, som t.ex. att vara mer på G med aktuella nyheter och liknande. Jag ger ändå absolut inget nyårslöfte.

Dagens fåglar på gårdsmatningen:
Gråsiskor - ca 30 st.
Grönfinkar - ca 15 st.
Domherrar - ca 10-14 st.
Blåmesar - två par.
Turkduvor - ett par.
Större hackspett - en hona.
Och så kajorna förstås.

Och...

Notera förresten att det gamla sisksläktet Carduelis numera splittrats upp i flera nya släkten. Gråsiskorna har fått släktnamnet Acanthis, grönsiskan har bytt till Spinus och hämplingen förs till Linaria. DNA-undersökningar visar att gråsiskorna är nära släkt med korsnäbbarna. Släktträden fortsätter omvandlas. Spännande!

Och...

Domherrarna delar tydligen upp sig inför mina fotograferingssessioner. För tre dagar sedan var det i stort sett bara honorna som ställde upp och idag var det bara hanarna.

Och...

Härmed önskar jag ett riktigt gott nytt år!



lördag 30 december 2017

Nu... Nu... NU!!! Nu hände det! Carduelis carduelis

Det har varit en tidsfråga i flera år.
I november förra året sågs en steglits i trädgården men jag fick själv inte glädjen att se fågeln.

I dag hände det. När jag kikade ut (med kikare) mot gyttret av gråsiskor, som för dagen parkerat under fågelmatningen, kunde jag se den kännspaka pippifågeln mitt bland de grå. Väntan har varit så lång att det kändes overkligt. 

Rusade efter kameran och hann knäppa ett par bilder genom våra 1800-tals(?)-fönster och resultatet var förstås lika bra som finländska herrfotbollslandslagets strävan att ta sig till några internationella slutspel.

Ett snöras från taket skrämde tillfälligt upp alla fåglarna och när gråsiskflocken återvände syntes ingen steglits. Jag sökte ställen i glasrutorna där det skulle vara möjligt att ta så "rena" bilder som möjligt. Att gå ut och tro steglitsen skulle sätta sig på lämplig plats var förstås otänkbart. Först skulle jag ta en genomfönstretbild. Jag hittade ett område där torkat hundsaliv och buckligt glas inte påverkade fotograferandet mer än tokdåligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas.

Efter ungefär en halv timme dök fågeln faktiskt upp igen och jag hann ta ett par bilder för dokumentationens skull innan den åter drog sin kos.


fredag 29 december 2017

Vilda blåmesar

Det finns ju i dessa dagar ett litet fönster av ljus mellan typ kl. 12 och 13. Jag bibehöll gårdagens ISO-inställning på kameran och letade mig ut till Bådan för att se om där fanns något att se.

Föga förvånande var det stilla och händelselöst. Men det händelselösa bröts ändå av två blåmesar som verkade tycka att gårdsmatning är för andra former av mesar. Det här paret ägnade sig åt den matjakt de är utvecklade för.

Inga löjliga fröautomater för dessa friluftsfåglar. De kanske har läst den här brittiska rapporten som påvisar att vintermatning kan resultera i ökad dödlighet hos avkomman. Men den rapporten är förresten från 2013 så det är knappast troligt med tanke på blåmesars medellivslängd.

Jag tror jag har påtalat det tidigare i den här bloggen - men det är lustigt hur ett par blåmesar blir så mycket mer intressanta när man möter dem ute i "det vilda" än när de pendlar mellan buskage och fröautomat hemma på gården.


Speciellt vasstrån blev noggrant undersökta. Kunde notera att de verkligen också hittade mat. Motsatsen vore förresten ganska konstig.


Vädret var på plus-sidan om nollstrecket i dag. Snön som kommit i ganska riklig mängd de senaste dygnen var blöt och tung. Mot nyårshelgen ska det bli några enstaka minusgrader men molnen verkar hålla sig kvar och därmed blir det väl heller inget förbättrat fotograferingsväder att vänta.

Jag följde med blåmesparet i deras metodiska förflyttningar längs bådavikens strandvegetation. De höll konstant kontakt genom sina läten och befann sig sällan mer än fem-sex meter från varandra. Efter ca 100 meter avverkad strandremsa tröttnade de väl på mitt allt mer närgångna sällskap och drog till den tätare skogen i närheten.



Känns knasigt att göra ett så här bildrikt och långt inlägg med tanke på motiv, kvalitet och innehåll. Men jag har sett andra bloggar som presterat drivor av minst lika meningslösa trivialiteter och Utgångspunkten tänker därför inte känna skam över detta.

På väg hem noterade jag även vilda domherrar som försåg sig av knopparna högt uppe i björkarnas kronor.



K. E. Plummer, S. Bearhop, I. Leach, D. E. Chamberlain, J. D. Blount
Scientific Reports 3, Article 2002 (2013)
doi:10.1038/srep02002


torsdag 28 december 2017

Upp med ISO och fram med vintermatningen

I samband med att 2017 övergår i 2018 ska jag givetvis göra en traditionsenlig sammanfattning av det gångna året. Här är senaste versionen.

Men först kommer här en liten rapport från vintermatningen. Under de första tre bloggarvintrarna (2013-15) var den typen av inlägg hyfsat vanliga över stora delar av vinterhalvåret. Därefter blev det mera knapert med gårdsmatningsbilder. Kanske främst för att det ju ofta blir upprepningar och för att jag hade diverse andra sysslor som kändes mer angelägna.

Den här säsongens matning drogs igång i början av december och de observerade besökarna har varit lokala standardvarianter.

Talgmes - 5-6 par dagligen.
Blåmes - 4-5 par. dagligen.
Domherre - små flockar på max 20 fåglar. Endast vissa dagar.
Grönfink - ca 20 st under julhelgen.
Gråsiska - ca 30 st under julhelgen.
Pilfink - 3-4 par nästan dagligen.
Bofink - 1 st i dag (28.12)
Turkduva - 1 par nästan dagligen.
Kaja - kvartersgänget gör dagliga räder.
Skata - 1 par som dagligen gör några besök.
Större hackspett - en observation i mitten av december.

I dag drog jag upp stora FD 150-600-gluggen på vinden och öppnade ett av de små vindsfönster som vätter mot matningen. Det är dock ganska knepigt med fotograferandet runt vår matning eftersom det är så förtvivlat mycket kvist-virrvarr överallt. Från vindsfönstret är det ingen fri sikt till själva matningen men en del av sittplatserna är möjliga att "nå" med kameran. Rakt utanför fönstret står ett körsbärsträd och de fåglar som sitter på någorlunda "rätt sida" i trädkronan kan man försöka få fast på sensorn.

Vädret gjorde det nödvändigt att vrida upp ISO ordentligt. Jag stannade vid 6400 och då blev slutartiderna kring 1/160-320. Så det är en del gryn och oskärpa här och var.

En liten grupp domherrar plockade och åt knoppar ur körsbärsträdet. Medan jag satt redo med kameran var det bara dessa domherrar och enstaka mesar som ville visa sig. Gråsiskorna verkar ha dragit vidare eller möjligen beslutat sig för att besöka någon annan gårdsmatning. Turkduvorna hoade från grannens gård och kom sedan över till vår cembratall, men satte sig så att det var tusen kvistar mellan dem och kameran.

Några enorma mängder fotografier av domherre har jag inte sedan tidigare. Så det passade trots allt ganska bra att följa dem med sökaren och trycka av ibland. Bilderna är förstås inte några som vinner priser. Men som jag också påpekat tidigare är bildmaterialet i den här bloggen mest av dokumentär art. Så om det är dåliga ljusförhållanden är det också en dokumentation av rådande väder.

Om en månad är det dags för "gårdsbongandet" (gårdskrysset) och då ska jag väl lyckas medverka efter uppehåll sedan 2015. De senaste två åren har jag haft annat program de aktuella helgerna. Bäst att träna lite på fågelobserverandet nu då. Dessutom får jag ju se vilka frekventa besökare som plötsligt vägrar att visa sig just den helgen när gårdskryssandet infaller. Skulle inte förvåna mig om domherrarna tillhör den skara som lämnar walkover.

Hagtornsbären brukar locka en del fåglar. Oftast är det koltrast och sidensvans som får för sig att äta dem. Den här blåmesen hackade några gånger i bären innan det bar av till automaten efter en jordnöt.



söndag 24 december 2017

Lucka 24 - Vargspåren i Gerby

Nu är det julafton och jag ska inledningsvis önska alla en riktigt god julhelg.

När jag ser på besöksstatistiken från tidigare år, är det förhållandevis få bloggläsare på julafton. 
Helt förståeligt. 
Jag läser ju själv inte särskilt många bloggar denna dag. Nä, jag läser inte en enda blogg i dag.
Därmed blir väl detta således i praktiken mellandagsläsning för bloggbesökaren.

Årets julkalender har tenderat mot det ironiska, sarkastiska och raljerande. Jag har lyft fram, den i mitt tycke, osakliga miljödebatten och vaskat fram enskilda uttalanden som jag hittat i olika media - dvs. dagstidningar, YLE eller sociala media. I denna sista "lucka" släpper jag ironin och blir allvarlig - eller seriös. 

Min poäng med de vargspårs-relaterade inläggen i årets julkalender har bl.a. varit att det de facto råder en viss hysteri för tillfället. Dels är det en mediahysteri och dels blir det således även en samhällshysteri - som i sin tur ger bränsle till media. Frågan är hur det egentligen är ställt med de många vargspåren. Tankarna går till lejonobservationerna i Finland 1992. Visserligen är det förstås stor skillnad på oddsen beträffande möjligheterna att se (eller hitta spåren av) lejon och varg här i Finland, men för tillfället finns det en viss känsla av att varje tänkbart spår som påträffas i snön blir vargifierat.

Utgångspunkten har härmed glädjen att publicera en kort intervju med tre personer vars erfarenheter och kunskap i ämnet varg och hunddjur (samt spår) är betydande.


-------------------

Intervju med tre sakkunniga om ”gerbyvargen”

I början av december rapporterade medierna om gerbyvargen, en vuxen stor varg som skulle ha färdats genom gårdar då den passerat Gerby i Vasa. Storleken på spåren uppgavs till 12x10 cm och den hade en steglängd på 50 cm.


Niclas Fritzén, du har spårat mycket varg och ordnat kurser i djurspårning, vad säger du om spåren? Är det varg?

- Utifrån bilderna som figurerat i massmedia går det inte att säga mycket. Vissa påminde till och med om spår av mårddjur. Men jag har fått mig tillsänt bilder av dem som observerade spåren. Då man anger spårstorlek är det viktigt att veta vad man skall mäta och framförallt att berätta hur man mätt och vilken tass som mätts. Utgående från ett känt mått (längden på ett svart band på handsken) har jag med ett datorprogram gjort min bedömning av spårets storlek (se bild). Längden mäts från mellanfotsdynans bakkant till de främre tådynornas framkant, alltså exklusive klor. Jag får längden på spåret, i detta fall vänster framtass, till ungefär 9 cm. Bredden varierar mycket beroende på hur djuret spretar med tårna, men spåret på bilden är drygt 8 cm brett. En normal varg har ett framfotsspår på ca 10 cm, så en längd på 9 cm faller nog inom ramen för hur stor en vargtass kan vara. Det som dock är anmärkningsvärt är att på nästan alla bilder av olika framfotsspår syns avtryck av femte tån eller ”sporren” som hunddjur har på framfoten och dessutom syns avtryck av handlovsdynan. Dessa båda sitter högre upp på tassen och syns endast i undantagsfall hos en varg när den går i tunn snö.

Gerbyspåren. 


Hur är det med steglängden? Vad berättar en steglängd på 50 cm?

- Man brukar mäta steglängd från en viss fot tills samma fot sätts ner igen, så måttet 50 cm indikerar nog en halv steglängd. Vi får räkna med en steglängd på en meter i stället. I trav kan en räv ha en steglängd på över en meter beroende på fart och underlag. I snö har en travande varg en steglängd på upp till 1,5 meter, och på hårt underlag upp till två meter. I långsam gång kan en varg ha en steglängd på en meter. Många hundar kommer upp till 1,5 meter i steglängd i trav, så en steglängd på en meter säger föga om djurets arttillhörighet.

Stora hundspår i närheten av den plats där den förmodade vargen skulle ha rört sig. Framfot ca 10 cm (exkl. klor) och steglängd i gång(?) med övertramp ca 106 cm.


Så vad tror du om djuret?

- Jag har ju inte själv sett spåren annat än på bild och man borde följa dem en längre sträcka för att kunna uttala sig. Det går inte med säkerhet att avgöra utgående från enstaka foton om stora hunddjursspår är gjorda av en stor hund eller varg. Även om många hundar har tydligt mindre och kompaktare tassar än varg så är morfologin i praktiken identisk, och det finns hundar med vargstora tassar och med samma avlånga form som vargens tass. Hur som helst är det inget med dessa spår som indikerar att de snarast skulle vara gjorda av varg eller som skulle utesluta en lösspringande hund. Dessutom indikerar de regelbundna avtrycken av den femte tån och handlovsdynan att det snarare rör sig om hund. På fredag kväll, efter att de ursprungliga spåren drevat igen, besökte jag området och gick längs cykelbanor och skogsstigar. På flera ställen såg jag spår av hundar med framtasspår på omkring 10 cm och hundar med betydligt mindre tassar som i dikeskanten travat med en steglängd på upp till 130 cm. Sannolikheten för en stor okopplad hund i Gerby är enligt min bedömning betydligt större än en varg med avvikande tassar.

Stora hundspår i närheten av den plats där den förmodade vargen skulle ha rört sig.


Erik Isakson från Dalarna i Sverige, du har årtiondens erfarenhet av varg och vargspårning och framförallt problematiken med varg- och hundspår. Du har sett spårbilderna av gerbyvargen. Vad säger du? Håller du med Fritzéns bedömning?

- Jag håller med Fritzén om att man inte säkert kan skilja varg från hund på fotografier av enstaka tassavtryck. När jag arbetade med att kontrollera vargrapporter åt Naturvårdsverket i Sverige så åkte jag till platsen och följde med uppgiftslämnaren till spåren. Ryggsäck med mat, kaffepanna och lite annat på ryggen. Man vet inte när man kommer tillbaka till bilen. Efter första dagens spårning: “Det är varglikt”, efter en vecka: “Det måste vara varg”. Men oftast blev det ganska fort hund- eller lodjursspår. Men aldrig den absoluta säkerheten som vid ett lospår eller järvspår, arter som inte har en tam avlad variant. För att bedömningen ska vara varg så krävs en långsträckt framtass på 10 cm, att den huvudsakligen färdas i regelbunden trav, (bakfoten snett framför framfoten i tunn snö, fot i fot i djupare snö). Vid galopp och språng ska man se en anledning till att den haft mer bråttom. Den ska tänka som en varg när den närmar sig stängsel, vägar och byggnader. Den tvekar eller går runt. En hund byter gångart oftare, gångarten är inte lika regelbunden, löpan är vimsigare, tassen är rundare och oftast mindre. Men allt handlar om små skillnader som man bara lär sig av flitigt spårande. Det är lätt att jämföra skillnaden på det vilda och det tama djuret om man spårar räv och hund.


Susanne Wendell, du är hunduppfödare sedan 40 år och exteriördomare på hundar. Gerbydjuret lämnade tassavtryck i vilka handlovsdynan och sporren syns. Vad indikerar detta om ett hunddjur?

- Det tyder på en vek handled som osannolikt en varg skulle ha men som hundar ofta har, speciellt stora tunga hundar som inte har bästa möjliga benstomme och muskelkondition. Det är ett beklagligt och smärtsamt och tyvärr ganska allmänt fel som just drabbar stora tunga hundar. När hunden sen rör sig kan den så småningom utveckla artros i armbågen, eftersom handleden som borde tjänstgöra som stötdämpare inte fungerar som den ska och stöten fortplantas upp i och tas emot av armbågen. Som domare fäster vi stor uppmärksamhet vid detta. Det är osannolikt att vilda djur skulle ha så veka handleder. En varg skall försörja sig och överleva genom att färdas långa sträckor. Ett vilt djur med så dålig konstruktion och kondition gallras bort av naturen, medan en sådan överlever hos människan genom köpt mat och veterinärbesök med smärtlindring.


lördag 23 december 2017

Lucka 23

Erkänner! Jag har alldeles olovandes gått och snott bilden. Det blir väl copyright-stämning i stället för julstämning nu?

Jag sitter här och glor fåraktigt på alla vargspåren i bilden. Jag försöker helt enkelt vara lika duktig som experterna i lucka 20 och 21. De kan ju enkelt och precist avgöra vem som avsatt spår på basen av ett fotografi. 

Plötsligt upptäcker jag att fotografen måste ha skostorlek 84 eller så. 



fredag 22 december 2017

Lucka 22


Pja, rent teoretiskt är det väl onekligen exakt, precis så att det i alla fall har en väsentlig inverkan... oberoende om det är miljörörelserna, de gröna eller t.o.m. (mot förmodan) Teuvo Hakkarainen som häver ur sig dylika påståenden. Att köttproduktionens totala miljöpåverkan är en väsentlig del av alla våra (människans) sätt att effektivt påverka CO2-nivån samt bränna befintliga naturresurser råder det inget väl vetenskapligt tvivel om? Du överdriver kanske lite när du skriver "stordåd" och "vänder". Det skulle hejda en del av utsläppen. Så med andra ord är det inte enbart minskning av köttätandet som bör ske. Vi måste alltså hyvla CO2-utsläpp på många (alla) områden.

Men vänta... du pratar om Finland. 
Nä vi är ju ett litet land och vad vi gör har förstås ingen som helst påverkan. Eller? Hur är det förresten per capita? 
Äh. Skit samma. Det är säkrast att man inte rör en fena och bara koldioxidar vidare i vanlig ordning. Den enskilda människan har ändå ingen inverkan. Knepigt att det finns så otroligt många enskilda, icke inverkande människor på klotet. 

Jovars, antalet kor sjunker väl. Men vilka sömmar spräckte du när du tog i och skrev den minskningen?



torsdag 21 december 2017

Lucka 21

Hundar också???
Å ja då ba... vaa liksom vargkaos alltså??
Määh? 
Här står jag färdig med fackla och högaffel. Är det hybrid eller hund jag ska ha ihjäl?
Bestäm er!

(Se lucka 20)


onsdag 20 december 2017

Lucka 20

Skärmdump av länk till denna Vbl-artikel (15.12.2017) från en privat (men öppen) fb-sida jag tipsades om. Bilden är en läsarbild utan adderad info.



tisdag 19 december 2017

Lucka 19


Ursprungligen tänkte jag försöka använda mig av ganska olika kategorier, inlägg och lustiga kommentarer från en mängd olika källor. Men det har ju accelererat lite på vargspår-fronten och jag låter därmed julkalendern leva med i trenderna trots att kalenderns innehåll blir lite mera snävt på kuppen. Detta kom in i går.

Svensk Ungdom vill ha ordning på vargstammen. Det är alltså oreda bland vargarna och de har lämnat sina spår på ett alldeles galet vårdslöst sätt runt om i Österbotten. Snart är det jul och den lilla snö vi har på marken är alldeles full av fula tassmärken. Så kan vi inte ha det. 

I en tidigare Vbl-artikel (bilden ovan) har vi dessutom konstaterat att vargarna nu också närmar sig vår julbelysning. Det kan omöjligt båda gott. Det hjälper inte ens att vi har gatlyktor i fönstren.

Den nertrampade snön och närheten till julbelysningen gör att vi blir så till oss att stavningen går åt helsefyr. Men det får man ta när man spräckt en åder i tinningen och ska försöka sansa sig vid tangentbordet. Försök själv får du se vad som händer.

Vi sätter minimigränsen mellan varg och julbelysning till 20 km. Närmare än så och de skickas käpprätt till Pörtom. 
Ja... eller inte till Pörtom på riktigt. Det är en omskrivning och det var dit kattungarna sades bli skickade när jag som liten undrade. Fråga mig inte varför det var just Pörtom.

Edit. Efter jag förberedde (tog skärmdumpar) för det här inlägget har nya och ännu roligare kommentarer ramlat in på Vasabladets fb-sida. Den som är nyfiken får dock gå på skattjakt.