lördag 21 oktober 2017

På en död tall i oktober

En dryg kilometer hemifrån finns ett skogsområde jag tenderar besöka relativt ofta. 
I går (fredag 20.10) gjorde jag en vända till nämnda plats. 

Särskilt länge var jag inte eftersom ett moln med regn dök upp och gjorde så att jag inte ville vifta med kameror helt öppet. Men fram tills dess ägnade jag tid åt några stående döda tallar. Närmare besiktning visade att de var hemvist för en stor drös svampmyggor (fam. Mycetophilidae). Svampmyggorna är ju en rent av hopplös familj när man ska försöka arta något. Arterna kommer i flera hundratal och de är små och gråbrungulsvarta och oansenliga och fladdriga och...

Tippar på att någon med insikt i alla fall ska kunna ta sig fram till släkte på basen av bilden ovan. Jag hade svårigheter med att få dem fotograferade. De var helt enkelt ganska harhjärtade och avvek så fort kameran närmade sig. Jag tror att det rörde sig om två arter som höll till runt tallstammarna. Noterade nämligen även några som hade fläckar på vingarna. Bilder av dem lyckades jag inte åstadkomma. Mestadels trängdes myggorna under de på stammen kvarvarande barkflagorna. Petade man lite i kanten på den relativt lösa barken kokade det av rörelse in under.

Bland alla svampmyggorna rörde sig förstås djur som trivs i myggornas sällskap.

Ett sådant djur är t.ex. denna Drapetisca socialis. Tänka sig att den heter barkmattvävare på svenska.

Det här exemplaret drogs med ett kvalster på carapax. Jag har lite svårt att avgöra till vilken familj (eller ens ordning) kvalstret hör. Tog inga riktiga närbilder på kvalstret. Jag vet därmed inte heller om det bara är en fripassagerare eller om det har andra avsikter med att sitta på spindeln. Spindeln blöder dock, men om det är kvalstrets fel vet jag alltså inte.

Lockespindlar vinglar omkring nästan överallt. Ofta är det Mitopus morio - sadellocke - som syns.

En annan barkmattvävare resulterade i lite extra använt kamerakorts-minne.

Den hade nyss försett sig ur det enorma matförråd som den formligen levde mitt i.

Barkmattvävare är vanliga och ser man en finns det ofta många andra i närheten.

Det finns en slags avkopplande känsla i att stanna upp på ett ställe och låta minuterna gå. Ibland tar det en liten stund innan man ser det som rör sig på platsen, men ofta upptäcker man fler och fler kryp.



fredag 20 oktober 2017

Bibio pomonae

30.9 fick jag ögonen på en hona av Bibio pomonae. De sorgliga kvarlevorna av en hane hade jag fotograferat tidigare.


onsdag 18 oktober 2017

Helcostizus restaurator

Den här brokparasitstekeln (fam. Ichneumonidae) drunknade i en av våra vattentunnor i somras. En del av årets tidigare inlägg har berört denna förädiska vattentunna ur vilken jag utört en del heroiska räddningsinsatser. Den här stekeln var vid fortfarande vid liv när hon lyftes ur tunnan men stod inte att rädda. Jag gråter dock inga störtfloder eftersom jag i stället fick undersöka henne lite närmare.

Hon har en kroppslängd på knappt nio millimeter. Frambenens tibia är tjockt och ihåligt men i övrigt uppvisar hon inga exeptionella karaktärsdrag. Känns med andra ord som en ganska "genomsnittlig" brokparasitstekel.

Men med nämnda tibia och de specifika detaljer man får fram genom ett antal närbilder, är det ändå möjligt att spika arten. Jag gjorde detta genom att lägga upp bilderna på fb-sidan Hymenopterists Forum där tillräckligt många galet kunniga stekel-nördar rör sig för att man ska få napp.

Svaret blev Helcostizus restaurator. Enligt Laji.fi är det släktets enda art i Finland. Stekeln ingår i den enormt stora underfamiljen Cryptinae. Exakt vilket (eller vilka) värddjur den angriper har jag inte lyckats luska ut genom de sökningar jag gjort. Men Långhorningar (fam. Cerambycidae) torde det i alla fall röra sig om. Jag gissar att den har en viss specialicering på en eller några enstaka arter.

När jag skulle ta porträttfotografiet lyckades jag klämma till henne med ett ljusdiffuserande papper så antennerna ramlade av. Synnerligen slött! Det är oerhört trångt och smått framför mikroskop-linsen längst fram på kamera-bälgen. Arbetsavståndet är bara några enstaka millimetrar. Bilden ovan är så utzoomad som jag kunde få den. Den är bar beskuren i sidled. Ville försöka tränga in lite av punktögonen och även tandningen på käkarna. Clypeus - munskölden - brukar också vara användbar när dylika kryp ska artas.

Drunknade insekter får en del skräp på sig. Det blir dessutom ganska svårstädat om det kommer åt att torka fast på krypet - vilket det gjorde i detta fall.

Detaljerna vid midjan (bl.a. första tergiten - plåten på bakkroppen) brukar också vara viktiga för artning.

"Borrkronan" - spetsen på ovipositorn (äggläggningsröret) är likaledes en god art-indikator. Här är de båda undre halvorna (de med tänderna) aningen indragna. De kan skjutas av och an i längsled och på så sätt kan spetsen borra sig fram till värddjuret som i det här fallet lever i träsubstrat.


tisdag 17 oktober 2017

Svamp på svamp

Bådaviken 29.9.
Även om jag primärt letade småkryp den där dagen ute vid Bådaviken, så måste jag ju också dokumentera den vackra röda flugsvampen (Amanita muscaria) nedanom fågeltornet.

Röd flugsvamp kan kopplas ihop med atomnummer 23 i periodiska systemet. Vill man veta mera kring varför, uppmanar jag till sökning på andra sidor i det världsvida nät du just nu befinner dig i.

Kikar man närmare på de vita prickarna, som är rester efter ett tidigare "skal", kan man se att vissa är små Gandalf-hattar. Men så är ju svampen också förknippad med allsköns verklighetsflykt.

Ett pluttelitet skräp uppe på flugsvampen hade egen svamp.


Svårplåtad piga

I fotograferandet av den här borde jag ha experimenterat och laborerat ordentligt med ljussättningen. Småkryp som har hög nivå på blankheten är knixiga utmaningar. Jag orkade inte riktigt ta tag i den utmaningen.

Så det blev en med blixt (ovan) och en med naturligt ljus (nedan). Den senare blev jag tvungen att göra med stor bländare (extra kort skärpedjup) eftersom ljuset inte längre var så hävt då när solen var på väg ner bakom trädtopparna i öster.

Hur som helst är det fråga om en skalbagge som heter Chilocorus renipustulatus. Tvåfläckig sköldluspiga är det svenska trivialnamnet. Namnet sköldluspiga kommer sig av att denna nyckelpiga gillar just sköldlöss.



fredag 13 oktober 2017

Septembersolar och gravgård

29.9 hade vi ännu ett antal solblomflugor (släktet Syrphus) i farten vid Kungsljusen (Verbascum thapsus).

Om jag inte dummar mig kapitalt ska det röra sig om Syrphus ribesii - gul solblomfluga. De är aktiva under stora delar av sommaren och långt in på hösten.

I övrigt upplever jag att den här sommaren bjudit på långt färre blomflugor än normalt. Måhända det förhållandevis ruggiga vädret påverkat deras förekomst.

Tidigt i våras - eller i slutet av vintern - kände vi oss tvungna att såga bort en stor kraftig gren från gamla gårdseken. Grenen hade spräckts i längsled och valet föll på att avlägsna den. Egentligen skulle det också ha varit intressant att låta den vara och bara följa dess fortsatta öde och skeenden.

Vad har då detta med blomflugorna här ovan att göra? Svaret kommer.

Stora delar av dess interiör var/är i olika stadier av röta.

Insekter har förstås hittat in i nämnda röta som därmed är full av gångar och hålrum. En del rester av småkryp hittade jag också. Fynden förbryllade mig inledningsvis en smula.

I ett antal utspridda klumpar låg resterna efter blomflugor. De tre hittade ansamlingarna innehöll 3 - 5 stycken flugor var. Jag plockade isär en klump och kikade på flug-resterna i mikroskop. Vill påstå att det rör sig om just Syrphus-flugor. Art kan jag inte spika.

Vad gör dessa blomflugor i dylika ansamlingar inuti denna gren? Det mest sannolika svaret är att de fångats av någon rovstekel och därmed fungerat som matpaket åt stekellarverna. Eftersom detta skett i trä, utgår jag från att den skyldiga är någon Ectemnius-art.


En rysligt skrämmande larv

Bådaviken 29.9.
En bladstekellarv (Tenthredinidae) gör sig mäktig när jag närmar mig med kameran. Taktiken lyckades och jag vågade inte äta upp den.
Larven satt på en liten al, men jag har hittills inte kommit någon vart med artbestämningen.



onsdag 11 oktober 2017

Starr eller vass?

29.9 satt två trollsländor och tillverkade fler trollsländor i det sista solljuset på en av stolparna som håller elstängslet runt highlandkorna vid Bådaviken.

Storkryp som trollsländor är ju omöjliga att fotografera med MP-E65-objektivet. Bilderna i det här inlägget är bara marginellt beskurna. Mer trollslända än så här får man alltså inte plats med på sensorn. 

Istället gjorde jag några exponeringar för fokusstackning och det är några av resultaten som syns i det här inlägget. Jag grämde mig ändå över att jag inte hade några andra objektiv med mig. En översiktsbild hade ju suttit fint. Först efteråt slog det mig att jag mycket väl hade kunnat ta någon enkel bild med mobilen. Det var så dags då. Vid det laget hade solen nämligen gått ner bakom träden och trollsländorna var inte kvar på stolpen.

Bekymret som jag nu har är huruvida det här är den högst vanliga arten Aeshna juncea (starrmosaikslända) eller den aningen sydligare(?) A. serrata (vassmosaikslända). På något sätt får jag för mig att det är den senare.



Mitt i skiten

29.9 ute vid Bådaviken.
Nere i ko-blafforna var det liv och rörelse. Ett gäng små (2 mm) svarta och spensliga steklar trippade runt och gjorde det som parasitoida steklar så ofta gör... de sökte värddjur.

Bracksteklar (Braconidae) ur underfamiljen Alysiinae har jag fotograferat tidigare. I bland har de varit lockade av ljus i mörker och andra gånger har jag hittat dem på svamp. Det här är förstås en annan art än t.ex. den på svampen. I likhet med sina släktingar söker även den här Diptera-larver (tvåvingar). Olika arter favoriserar ju sina specifika värddjur. Alysiinae är (förstås) en väldans stor underfamilj med många släkten och stora mängder arter. Så en närmare bestämning av den här stekeln går jag bet på. Expertisen är antagligen också försiktig på den punkten. För ordentlig artning krävs som vanligt insamling och detaljerad undersökning.

Skithögens topografi råkade vara sådan att jag hade vissa bekymmer med att få en lateralbild. Den larv som skulle parasiteras befann sig förstås nere i en dalgång. Men med handen som skydd under objektivet fick knogarna färgas bruna medan jag pressade ner kameran. Så till slut blev vinkeln någorlunda acceptabel och jag testade en liten serie exponeringar för fokus-stackning (bilden nedan). Stekeln rörde sig förstås och vinkeln kastade en liten aning. Det finns ett par artefakter från stackningen kvar som jag glömde retuschera bort. Men för ett blogginlägg fick det duga.

Bajshögarna kommer förresten från Highland Cattle - om nu det har någon betydelse i sammanhanget.



måndag 9 oktober 2017

Kärrgräshoppa

29.9 var en kärrgräshoppa - Mecostethus grossus - ännu i farten ute vid Bådaviken. Det här är en förhållandevis ansenlig gräshoppa som kan bli drygt 35 mm (honorna). Självfallet får den inte plats på sensorn när MP-E65-gluggen är på kamerahuset. Likt flera andra av våra gräshoppor kan färgsättningen variera individer (områden) emellan.


lördag 7 oktober 2017

Hårig bärfis


Ännu 29.9 var denna Dolycoris baccarum (hårig bärfis) aktiv.


Stictopleurus punctatonervosus

Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.

Denna 7 mm långa skinnbagge tillhör familjen Rhopalidae (smalkantskinnbaggar) och är en aning knixig att skilja från en eller två nära släktingar. Man får helt enkelt se noggrant på pronotum (halsskölden) och dess punktur. Det har jag gjort och kan därmed öva vidare på att uttala skinnbaggens namn...

Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.


Med närmast suggestiv färgsättning.

En afton - närmare bestämt den 22.9 - satt denna enormt tjusiga brokparasitstekel (Ichneumonidae) på ytterdörren.

Kolla på den där färgsättningen! 
De röda tonerna smälter in i svärtan på ett alldeles fantastiskt elegant sätt och resulterar i en mustig underliggande glöd.

Stekeln är ungefär nio millimeter. Hon hade lockats till dörren efter mörkrets inbrott och troligen var det gårdslampan som förvirrade henne. Enligt en trovärdig källa erhållen på fb-sidan Hymenopterists Forum ska släktet vara Aoplus. Art är än så länge höljt i dunkel... i ett rödaktigt, suggestivt dunkel.



fredag 6 oktober 2017

Två krabbspindlar från lingonskogen

När årets lingon bars hem (23.9) följde två krabbspindlar med i skörden.

Första spindeln till rakning - eller fotografering - var denna Xysticus luctuosus, vars svenska trivialnamn är skogskrabbspindel.

Hon är kring 5 mm lång och kommer att växa ytterligare ett par-tre millimeter.

Hennes melerade mönster är oerhört tjusigt när man kikar närmare.

Även om hon inte var vuxen tog jag en bild från undersidan. Det var således inte för epigyn-kontroll den här gången, utan snarare för att bara dokumentera färgsättningen undertill. 

Nästa spindel var av en annan art. Inledningsvis var jag osäker på den biten. Några av krabbspindlarna i släktet Xysticus liknar varandra, är en smula variabla och därmed ibland svårbestämda.

Xysticus audax - brynkrabbspindel - var mitt spontana svar i samband med fotograferingstillfället. Jag var ändå osäker och eftersom den ena (den första) uppvisade karaktärer som X. audax sällan (eller aldrig?) gör, ville jag vända mig till krabbspindelexpertisen som häckar på fb-sidan Spindelnätet. Den kvalificerade gissningen där, var således att denna (den andra) kan bekräftas vara X. audax, men att den föregående alltså torde vara X. luctuosus.