torsdag 23 februari 2017

Kardinalbarn

Tyvärr har jag ingen bild på någon fullbildad Schizotus pectinicornis. Vid första anblicken kan en sådan förväxlas med Lilioceris lilii, så det gäller att vara en smula uppmärksam ifall man tänkt skydda sina Liliaceae med mordisk attityd i sinnet. Man bör ju inte ha ihjäl fel.

Här i Österbotten torde vi bara ha en art av kardinalbaggarna, men eftersom småkrypen generellt är stadda i "vandring" norrut är det alltid skäl att kolla lite extra. Djur med sydligare utbredning blir allt oftare påträffade norr om sina gamla utbredningsområden. Sedan kan man även tillägga att utbredningskartor för småkryp är något ungefärliga eftersom flera av dem kan existera oupptäckta av oss människor under lång tid. Men det gäller ändå sällan skalbaggar av det här formatet.

Att detta är Schizotus pectinicornis syns på de två taggarna i bakändan. Andra arter har lite annan utformning på dessa utväxter. Larven på bilden är ca 15 mm.

Den - och ett syskon(?) - påträffades 17.2 under barken på en gammal björkklabb som ligger ute på gården. Det är en okluven och ganska stor klabb. Jag brukar lämna en del dött trä här och var just för ändamålet att dylika djur ska hitta barnkammare till sina larver. Annars är det ju tämligen ont om lämpligt dött trävirke för den stora mängd organismer som för sin utveckling behöver olika former av träslag och grad av förmultning. Dessa småkryp är trots allt en väsentlig del av ekosystemet. Den ställvis stora "bortstädningen" av gammalt och dött i våra redan gravt fragmentiserade marker är ett bekymmersamt fenomen.


Snabblöparbarn

Bland barren på marken under cembratallen hittades (17.2) denna lilla Philodromus-unge på ca 1 mm. Art ids jag inte befatta mig med, men det skulle ju eventuellt kunna vara samma som denna vuxna (eller möjligen subadulta) snabblöpare.


måndag 20 februari 2017

Skarvdebatten. Del 8 - OA griper in

Ostrobothnia Australis r.f. (OA) kan sägas vara den "övergripande" svenskösterbottniska natur-/miljö-föreningen. OA bedriver aktiv verksamhet på flera plan och genom flera olika metoder. Mer om verksamheten och allt annat inom OA finns förstås att läsa på deras hemsida.

Nyligen kom 2017-numret av deras tidskrift OA-Natur ut. Artikelmaterialet är alltid högst intressant och innehåller allt från mer allmänna betraktelser till riktigt ingående undersökningar gjorda av sakkunniga inom respektive områden. En del av de senare artiklarna finns som länkar på OA's hemsida (under OA-Natur). Rekommenderas!

Det finns som sagt många intressanta artiklar att ta del av. Men eftersom jag i den här bloggen ägnat ett försvarligt antal inlägg och tecken åt den ständiga skarvdebatten, ska jag här ta mig friheten att specifikt lyfta fram artikeln Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia, skriven av Henry Pihlström (filosofie doktor i fysiologi och neurovetenskap vid Helsingfors universitet) och Niclas Fritzén filosofie magister (morfologisk-ekologisk zoologi, Helsingfors universitet, samt doktorandstuderande vid Åbo universitet inom ämnet Spindelparasit- steklarnas mångfald, biologi och fylogeni). 


Den som läst mina tidigare skarvinlägg har säkerligen noterat att den där evinnerliga Kina-frågan varit ett ständigt återkommande ämne i debatterna. Samma gäller artfrågan som ju blev lite extra-aktuell när Eirik Granqvist för ett år sedan publicerade sin utläggning angående underarternas (Phalacrocorax carbo carbo / P. c. sinensis) släktskapsförhållande, morfologi och utbredningshistoria.

Granqvist har varit (och är) något av en husgud i vissa "läger" i ett flertal olika miljörelaterade frågor. Bl.a. har han debatterat storskarvarna ytterst frekvent. Han har vid upprepade tillfällen levererat biologisk desinformation och vetenskapligt felaktiga "fakta" kring fåglarna i fråga. Man får väl i enkelhetens namn konstatera att han är en stark anhängare av den nu så heta trenden alternativa fakta... samt yttermera att han tyvärr är hyfsat resistent mot fullständigt verifierbar fakta.

Hur som helst...
Pihlströms och Fritzéns artikel är baserad på en mycket diger undersökning gjord på basen av tillgängliga dokument. Artikeln tar inte ställning till debatten i sig, till stor(mellan)skarvens vara eller icke vara i ett samtida Östersjön, eller till fågelns betydelse för miljö eller fiske. Artikelns huvudsakliga syfte är att sakligt och vetenskapligt kväsa den desinformation och mytbildning som till stora delar tycks vara återkommande ammunition i debatterna - och som primärt används som starka argument till att fågeln inte hör hemma här.


lördag 18 februari 2017

Puppglans

Årets första observerade stekel är denna vackert blänkande plutt, som är en representant ur familjen puppglanssteklar. 

Familjens vetenskapliga namn är Pteromalidae. Familjen ingår i överfamiljen Chalcidoidea (glanssteklar) av vilka merparten är parasitoida.

Den här dryga millimetern lilla stekeln skulle eventuellt kunna vara arten Cyrtogaster vulgaris - men jag är synnerligen osäker. Oberoende om bildens stekel är den eller inte, så parasiterar just C. vulgaris på vissa arter bland minerarflugorna (Agromyzidae). Precis som namnet puppglanssteklar antyder, lägger de sina ägg på värddjuret medan det är i puppstadiet.

Stekeln skakades i går fram ur en rododendron-buske jag ofta kollar genom när det söks småkryp. Det är en lågt växande och relativt tät rododendron som tycks vara favorittillhåll för en hel hop med olika kräk. Jag brukar hitta mer i den busken än i flera andra tillsammans. Puppglansstekeln (och övriga småkryp som hittades) återbördades till samma plats.


fredag 17 februari 2017

Vårdag mitt i februari

Väder och temperatur förmedlar slutet av mars eller början av april, men vi är fortfarande i mitten av den statistiskt kallaste månaden på året.

Driven av tvångstankar vandrade jag ut med kameran och kollade livet i ett par buskar. Särskilt mycket annat än de vanligen vanliga hoppstjärtarna (Entomobrya nivalis) skakades inte fram, men jag ska ta och presentera resultaten även om det inte handlar om fynd man kommer att prata om i framtiden.

Den här täckvävarhanen torde vara en Bathyphantes nigrinus (skogsmattvävare) och han är synbarligen subadult med tanke på att pedipalperna inte ser ut att ha antagit den slutgiltiga form de bör ha.

Det har hittats många skogsmattvävare på samma plats. Flera av dem har letat sig in på bloggen tidigare. Så även om jag inte är säker på den här hanen, är gissningen inte alldeles crazy.

Med nära 0°C var det redan ganska bra fart på spindlarna som hittades. Förutom den här skogsmattvävaren (och ett par artfränder) noterades också Gongylidium rufipes (morotsdvärgspindel) som antagligen är en av trädgårdens mest numerära spindelarter.

torsdag 16 februari 2017

Don Qatternö och klimatkvarnarna

I oktober 2016 petade jag ihop det här inlägget. I december tog Suomen Kuvalehti upp kundtidningen Katternö och gjorde den (och dess agenda) känd även utanför dess normala spridningsområde.

I veckan kom senaste numret ut. Företaget bakom tidningen - elbolaget Herrfors - har bytt VD under tiden. Det var således intressant att se huruvida tidningen ändrat riktning, och om det fanns kommentarer efter fjolårets lilla uppståndelse.

Visst kommenterades frågorna. 

Svenolof Karlsson (redaktör) och tidigare VD Stefan Storholm hade vänt på steken så att Storholm intervjuade Karlsson. Uppslaget syns här ovan. Det är givetvis ett slags försvarstal som tidningen levererar. De följer bl.a. förnekarkollegors strategi att fästa sig vid medias rapportering kring klimatförändringar. Visst pumpar många mediahus upp alarmistiska rubriker, visst gör de det med vag vetenskaplig ackuratess och visst sker det en hel massa fel i journalistiken. Men Katternö har ju själv använt sig av liknande metodik i rubriksättning och i ett slags försök att kompensera den sk. alarmismen. Katternö kan ju inte korrigera övriga medias överdrivna löpsedlar genom egna alternativa fakta i motsatt riktning. Två fel blir som bekant inte ett rätt.

Katternö har försökt - och försöker i ovan nämnda intervju - tillskansa sig den där "sunt skeptiska" ståndpunkten. Tyvärr upplever jag att de återigen misslyckas. Karlsson säger att journalister sällan har vetenskaplig kunskap i [vetenskapliga] ämnen de skriver om. Det stämmer förstås i oerhört många fall när det gäller våra vanliga nyhetsredaktioner. Men klimatet blir ju bara ett i mängden av diverse ämnen som mediahusen behandlar på ganska likartade sätt. Vill man gräva djupare i specifika ämnen så bör man oftast ta del av annat än dagspressens periodiska försök att sälja artiklar eller lösnummer. Det gäller i stort sett allt de skriver kortfattat om. 

Jag skulle bli långt mer imponerad om Katternö exempelvis debatterar artiklar och rapporter ur tidskrifterna Nature och Science.

Nature-numret från 9.2 ramlade ner i postlådan dagen efter Katternö-tidningen. Där fanns bl.a. denna artikel och där fanns ett par forskningsrapporter i ämnet klimatförändringar. Världshavens upptag av CO2 och havsströmmar under shelf-isen i Antarktis var på tapeten. Alla artiklarna behandlar förstås klimatförändringen som en existerande del av de skeenden som pågår. Klimatförändringarna och deras vara eller icke vara, är aldrig längre ett frågetecken. Frågeställningarna handlar alltid i stället om hur de påverkar (och påverkas) av de processer som är igång - samt vad framtidsmodeller bör ta i beaktande. Att dessa tidningar behandlar klimat är inget märkligt. Klimatförändringarna är en högaktuell naturvetenskaplig frågeställning som behandlas på precis samma sätt som alla andra ämnen dessa publicister hanterar. Varje vecka kommer nyheter och färska undersökningar som ytterligare belyser klimatförändringarna och deras effekter.

Katternö-intervjuns rubrik är "Ingen kan begära ensamrätt till sanningen". Förvisso inte. Men då ska Katternö-redaktören angripa och omkullkasta den seriösa forskningen istället för att dadda omkring i någon slags löpsedelsandlåda med alarmistisk kvällspress som motståndare (även om de sällan refererar tydligt direkt till det). Katternö-tidningen försöker se seriös ut men snubblar ständigt i sina för stora skor. De säger att de blivit en smula ensidiga eftersom inga sk. "gröna" velat ställa upp i tidningen. Man kan fråga sig vem de frågat och varför de tillfrågade avstått. Suomen Kuvalehtis artikel ser redaktionen som ett "övergrepp" innehållande "storstadsarrogans".

Underrubriken med "medierna har abdikerat i klimatdiskussionen" är också lustig. Abdikerat från vad? Den vetenskapliga diskussionen? Katternö-redaktionen har tydligen inte abdikerat men det gjorde väl inte Don Quijote heller alla gånger.

Katternö-redaktionen säger sig inte vara så lätt-duperad. I den totala kontexten gör det uttalandet att jag misstänker ett visst mått av egensinning bångstyrighet hos redaktionen i fråga. De nämner även att flertalet journalister som bevakar motsvarande ämnen, har politisk dragning åt det gröna och/eller röda hållet. Det är ju fullt möjligt. Det är ungefär samma som att man på den helt huvudlösa bloggen Klimatupplysningen (av det sk. Stockholmsinitiativet) har stark dragning åt det högerextrema hållet. Politisk hemvist har i grunden ingen betydelse för klimatet och dess förändring. Att en eller annan journalist lyfter fram det ena eller det andra är självklart - precis som jag personligen gör i den här bloggen. Men hur är det hos peer review-publicisterna? Ska vi tro att de också drivs av vänstersinnade demoner med "grön världsbild"? Om de har en så förhatlig grön världsbild... vad är det måhända som gör att de erhåller den? Handlar det om att de i sitt jobb ser miljöer förstöras, eller är de redan innan grönradikala och färgar allt enligt färdig övertygelse? När man nu tar upp det där med politisk hemvist är det ju läge att även ställa sig frågan hur Katternö-redaktionens egen politiska färg påverkar tidningens innehåll. Handlar "inte så lätt-duperad" om politisk eller vetenskaplig påverkan?

Intressant att Katternö presenterar FN's "vad är viktigast i världen?"-undersökning (och diagram). Är det verkligen en relevant och ledande undersökning vad klimat beträffar? Den visar alltså vilka prioriteringar folk sätter på de olika frågorna. Klimatet kommer längst ner bland de presenterade staplarna. Men allt handlar förstås om hur frågor ställs, samt hur de tillfrågade är införstådda med att flera av frågorna har att göra med varandra. Ett förändrat klimat påverkar t.ex. flera (mat, rent vatten o.dyl.) av de mer prioriterade frågeställningarna. Betyder undersökningen att vi inte behöver bry oss i klimatet? Tror vi att klimatet inte förändras om vi stoppar huvudet i sanden, och tror vi på allvar att annat inte påverkas när klimatet påverkas? Hur kan Katternö-redaktionen ens anse att detta är något slags argument? Jag får ju intrycket av att Katternö lyfter fram undersökningen enbart som just argument för att det finns mycket viktigare saker än klimatfrågan. Givetvis är även de övriga frågorna oerhört centrala för mänsklig tillvaro. Men vad är syftet med undersökningsresultatet just i den här debatten och hur relaterar redaktionen överlag till undersökningen och dess syfte.

Den nyligen bortgångne professorn Hans Rosling var överlag väldigt optimistisk med just frågor som fattigdom, hälsa, utbildning och motsvarande, vilka de fattiga länderna brottats hårdast med. Klimatförändringarna lyfte han dock fram som den stora gemensamma uppgiften för hela världen. Klimatrågan är nämligen det bekymmer som vi inte har riktigt klara och tydliga svar på hur det skall lösas. Gällande de andra frågorna finns gott om olika fungerande alternativ - det är s.a.s. "bara att använda" de lösningarna, så tar sig många ut ur fattigdom och svält (gravt förenklat sagt).

Är forskning som presenteras i Nature (och Science) sanningen? Nej, det kan man knappast säga. Inte till 100% i alla fall. Det är ju det som gör att vetenskapen har mer att undersöka. Ordet sanning känns som ett ganska precist ord. Men artiklarna och forskningsrapporterna torde rimligtvis vara de minst felaktiga förklaringingarna vi idag kan prestera. Att inte ty sig till den forskning de baserar sig på, är ungefär samma som att få för sig att svåra sjukdomar ska botas med hokuspokus. Så ska man inte glömma att de riktiga skeptikerna faktiskt finns bland de vetenskapare som vet vad de talar om.


måndag 13 februari 2017

Fågeldöd

På fredagsförmiddagen kunde jag notera en kaja med bekymmer ute på gatan. Den satt stilla en kort bit utanför trottoaren. Det stod helt klart att något var fel. Innan jag var ute  hade den flyttat sig några meter, och låg i en märklig ställning. 

Fågeln verkade hel. Inget brutet och inga synliga skador. Då kvarstod någon annan typ av skada eller möjligen sjukdom. Kajan hade dock inte heller synliga tecken på sjukdom, ögonen var klara och normala, den verkade ha fettlagret i skick och fjäderdräkten var ren och vårdad.

Någon styrsel på sin kropp hade den inte. Benen spretade framåt, huvudet drogs bakåt och vingarna var allmänt bångstyriga. Den andades tungt. 

Men fåglar har en alldeles otrolig förmåga att "hålla stilen" in i det sista. Det hör till deras överlevnadsinstinkt. Att se frisk och stark ut, är förstås en viktig egenskap för att inte fånga rovdjurens uppmärksamhet.

I dylika lägen funderar man givetvis över smittsamma sjukdomar. Fågelinfluensan har ju t.ex. varit på tapeten - och lär förbli på samma tapet fram över våren. Men i rimlighetens namn torde det för närvarande inte vara någon större risk för just den sjukdomen på en kaja här i Nykarleby. En eventuell spridning norrut borde ske - om den sker - senare i samband med vårflyttningen. En fågelinfluensa-epidemi torde i någon mån även vara synlig hos fler än en fågel. Icke desto mindre håller man förstås en viss grad av försiktighet när man hanterar fåglar - speciellt sådana som är i bedrövligt skick. Dels handlar det om att inte själv dra på sig något litet knepigt virus (eller bakterie) och dels handlar det om att isolera sådana individer som eventuellt kan sprida någonting till andra fåglar.

Det var förstås kört för den här kajan. jag kollade i all enkelhet om vatten och mat kunde intressera men fågeln hade inte längre kontroll över kroppen. Den lilla mängd vatten jag pressade in (med en spruta) fick kajan ner utan större mankemang, men i övrigt var det inga riktiga reaktioner på någonting. Kort därefter kastades veven och därmed var den lilla episoden över.


lördag 11 februari 2017

Antennlös övervintring

På fönsterglaset ovanför ytterdörren har en guldögonslända (Chrysoperla sp.) parkerat sig för vintern.
Bilderna är en aning manipulerade eftersom sländan sitter med huvudet uppåt. 

Dessa guldögonsländor - eller stinksländor - letar sig till skyddade platser inför övervintringen. Det är därför inte ovanligt att de hittas inomhus. Till vintrarna förlorar de (mer eller mindre) sin friskt gröna färg och får istället en del gula och ljusbruna toner. Det här exemplaret har som synes trots allt en del grönt kvar.

Frågan är om den fortfarande lever. Övervintringen är farlig för dessa små nätvingar och dödligheten är generellt ganska hög. Ett frågetecken jag har angående dess hälsa har bl.a. att göra med antennerna. De saknas liksom.

Den ena antennen ligger draperad över vingarna, men där gör den förstås ingen nytta. Har för mig att ögonen egentligen borde fortsätta lysa i sina starka röda, gula och gröna toner även under vintrarna. Sländan får ändå sitta kvar tills våren så får vi se vad som händer - om någonting händer. Har något gått snett så är det sannolikt på grund av att sländan haft för varmt och torrt snarare än för kallt.



fredag 10 februari 2017

Titta, titta! Jag har fotograferat fåglar!

Det är bäst att du, kära bloggläsare, sätter dig ner och håller i hatten... Utgångspunkten ber nämligen härmed om att få presentera två stycken bilder på fåglar. Senaste gång var sjätte november och jag blev tvungen att spreja rostlösningsmedel på objektivet innan fokus-ringen gick att vrida runt.

Artrikedomen vid gårdsmatningen är just nu sju på en skala - en sifferskala där man alltså räknar arter.
Kajor, skator, talgmesar, pilfinkar, turkduvor, grönfinkar och gråsiskor är de fåglar som räknas in i den siffran. Kvarterets blåmesar tycks i dessa dagar ty sig till någondera grannes fågelmatning. De - blåmesarna - har liksom lyst med sin frånvaro. I normala fall är de stamkunder.

Men det där med gråsiskor skall förresten tas med en nypa salt. Den grupp som just nu befinner sig här vill jag kalla snösiskor (Carduelis hornemanni). Exemplaret på bilden är något mörkt, men den hade ljusare kompanjoner med sig och de uppvisade den där typiskt  vita osträckade övergumpen. Dessutom är ju näbben så där puttinuttigt snösisk-liten och med rak övre näbbhalva. Förhållandet mellan snösiska och gråsiska är annars en smula intressant. Vissa färgformer är i stort sett omöjliga att skilja åt. Det debatteras även huruvida de ska anses vara en art eller olika. En eventuell hybrid-avkomma har heller inte påträffats trots att de ofta blandar sig med varandra i flockarna - speciellt kanske vintertid. Men hur ser en hybrid ut - en snögråsiska? Vem lyckas urskilja en sådan och artbest... nej... hybridbestämma den?

Tyvärr blev bilderna av en mera typiskt färgad (ljus) snösiska lite för suddiga för publikation. Det var ju det där med rostig fokusring... Jag får försöka en annan dag.


torsdag 2 februari 2017

Damm på både päls och sensor

Bloggens namn borde i nuläget ändras till Centralpunkt 63° 31,4' N - 22° 31,7' O.
Min akter sitter nämligen hyfsat fastgjuten i diverse arbetsstolar - främst vid datorn belägen på nämnda koordinat. Visserligen sker det en hel del utflykter och småresor, men i stort sett alla dessa är av sådan art att jag inte samlar material för den här bloggen.

Senaste helg var det dags för den där timmen av gårdskryss som BirdLife intitierar och använder för sitt samlande av statistik. För nästan precis ett år sedan var jag i Umeå under den helgen. Det var jag även i år. Det blev med andra ord inget gårdskryssande av fåglarna på den här gårdsplanen i år heller. Men jag håller förstås ändå viss koll över vilka som besöker matningen trots allt.

Under söndagen var det ganska frisk sydlig vind och vattnet ute i Kvarken fick möjlighet att skaka om Wasa Express på ett sådant sätt att någon enstaka passagerare valde att pendla mellan soldäckets friska luft och närmaste toalett. 

Mitt ute på Kvarken och tätt över vågorna fladdrade fiskmåsar omkring. De var i stort sett de enda fåglar jag lagt korpgluggarna på den senaste tiden. I övrigt håller jag mig till hemmets fauna för tillfället. Enstaka honor av husspindlar joggar omkring i diverse hörn, en guldögonslända övervintrar på ett fönster och en pälsänger-hane (Attagenus pellio) kastade veven när jag hade glömt honom i en plastkopp efter okulärbesiktning i mikroskopet.

I dag tog jag en liten paus i illustrationsarbetet och placerade den där pälsängern framför kameran. Han hade legat framme en tid och således samlat en del damm. På tal om damm. Kamerans sensor (el. eg. filtret framför sensorn) börjar verkligen bli rena damm-katastrofen. Måste sannerligen inleda planerna på storstädning. Kamerahuset har nämligen varit monterad ganska länge på bälg och har fått jobba en del. När bälgen dras ut och pressas ihop blir det förstås luftdrag där inne. Luftdrag förflyttar damm. Som det är nu måste jag städa bort damm i Photoshop. Så ska det inte vara.

Att detta är en hane syns på antennerna som längst ut har ett förstorat segment. Hanarna är något mindre än honorna och den här ängern är ca te millimeter. Honorna är i trakterna kring fem millimeter.