måndag 31 oktober 2016

Senhöstsmörkersmåkryp 1

Det är sparsmakat med småttingarna där ute nu. Antalet Celsius ligger för tillfället kring noll och letar sig ner en aning på minussidan under nätterna. Men det finns några enstaka aktiva kräk som fortfarande kan ses utan att man behöver lyfta på löv eller stenar. Inväntade mörkret och gick ut med ficklampa.

Pityohyphantes phrygianus är en typisk vinterspindel som i bland påträffas på snö - där den i så fall ändå befinner sig av misstag. Det här är också en av de där arterna man kan få in med julgranen. De gillar nämligen i första hand att bo i granar och andra barrväxter. Hittar du en spindel i granen är det bäst att den (spindeln) får återvända ut.

De fotograferade exemplaren hade dock sina nät under taket i ett brunnshus. Deras kroppslängd är mellan fyra och fem millimeter. Arten kan bli ytterligare en millimeter på ett ungefär (honorna).

Spindelns svenska namn är granbaldakinspindel. Letar man bland täckvävarna i den här bloggens etiketter så hittas flera exemplar.


lördag 29 oktober 2016

Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar), blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31. 


söndag 16 oktober 2016

Vad har kundtidningen för agenda egentligen?

I egenskap av elkonsument i ett lokalt elbolag erhåller jag bolagets kundtidning Katternö. Det är en ganska klatschig publikation med väldigt "samtida" utseende och karaktär. Man kunde antagligen kalla den trendriktig. Tidningen innehåller bra bildmaterial både i form av fotografi och illustration. Redaktionen anlitar nämligen goda professionella inom de visuella områdena. Layouten känns också fräsch. Innehållet är en blandning av kundinformation och längre artiklar. Vissa av dessa artiklar har lokalhistorisk anknytning och andra handlar om vetenskap och klimat. Oftast intervjuas sakkunniga inom respektive områden och upplägget är överlag mycket informativt.


Det är i läsandet av de klimatrelaterade artiklarna och notiserna som mitt ansiktsuttryck förmodligen antar närmast animerat komiska former. Mitt hår blir inte grått av det som tidningen försöker informera mig om - nej håret tappar snarare taget om hårsäckarna.

I artikel efter artikel basunerar tidningen Katternö ut att klimatförändringarna inte är av någon alarmerade art. Ibland berättas det att klimatförändringar egentligen inte sker - eller att de är fullt normala och absolut inte antropogena så som påstås från vetenskapshåll. Förvisso är de intervjuade inte sällan själva verksamma inom vetenskap av något slag. Men de tillhör konstant den förhållandevis minimala mängd personer som inte sällar sig till rådande vetenskaplig konsensus. Här uppvisar kundtidningen alltså en avsevärd och hårt styrd vinkling av innehållet. Det är ungefär som om redaktionen väljer att beskriva fotbollsplanens växtlighet som bestående av groblad, bara för att man lyckats hitta 30 plantor bland allt gräset. Därmed inte sagt att groblad nödvändigtvis är sämre än gräs. Men...

Senaste numret (3/2016) innehåller en intervju med Professor emeritus Gösta Pettersson (doktorsgrad i biokemi, tidigare professor i biokemi, Lunds universitet). Jag ska självfallet inte börja krångla emot när det gäller Petterssons kompetens inom sitt område. Hyser ingen som helst tvivel över att han är kunnig på det han studerat och jobbat med. Beträffande klimatrågor är han eventuellt mest känd som författare bakom boken Falskt alarm (2015). En fri pdf-version kan laddas ner här. Jag har ännu själv inte läst hela boken - bara ögnat genom ett antal sidor här och var. Vad jag snabbt kan se är det mesta sådant som lyfts fram i olika klimatdebatter och på diverse websidor där klimatförändring påstås vara fantasier eller lögn. 

Katternö-intervjun tycks vara ett kort koncentrat av boken. Några argument lyfts fram. Det är en samling påståenden som i min värld andas cynism av oanat format. Ett genomgående argument är att klotets klimat förstås tidigare varit varmare - t.o.m. mycket varmare än det är i dag. Jovars! Det stämmer gott och väl. Men faktum kvarstår att den nu dokumenterade förändringen av luftens kemi, av havens kemi och av globalt klimat som sådant, är av en takt som slår alla tidigare historiska och geologiska förändringar med råge. De enda situationerna i klotets historia som kan jämföras vad förändringstakt beträffar, är de tillfällen då rena geologiska katastrofer skett. Må det sedan ha varit vulkaniska områden med öppen jordskorpa i storleksklass med Indien eller gigantiska meteoritnedslag. Menar Pettersson på allvar att det djurliv och den biodiversitet vi är så beroende av, faktiskt ska hinna med i förändringarna? Ja det verkar så. Man får konstatera att det således verkar bli första gången i klotets historia som anpassning och evolution speedats upp till sådan hastighet att rådande förändringar inte påverkar negativt. Ett sådant konstaterande är vetenskaplig världsnyhet.


I intervjun (samt i hans referenslösa Falskt alarm) framkommer det även att arter inte dött ut på grund av klimatförändringar. Nu skulle jag ju vilja hävda att det inte stämmer. För det första finns det exempel på sådana. Det tydligaste och mest aktuella fallet är väl gnagaren Melomys rubicola, som nyligen förklarades vara utdöd och där den troligaste orsaken är minskat och förändrat habitat på Bramble Cay - en liten isolerad Australiensisk ö söder om Papua Nya Guinea. Ska vi verkligen hänga upp oss på en liten gnagare från en avlägsen ö? Det behöver vi kanske inte. Dess existens är knappast avgörande för oss. Pettersson nämner heller inte den - kanske för att hans text kom 2015 och råttan förklarades utdöd 2016. Men det relevanta är ju det obestridliga faktumet att förskjutningar i biotan är på gång. Ställvis syns markanta förändringar och oberoende vad Pettersson skriver eller säger, så ser det obehagligt illa ut för väldigt många växt- och djurarter. De blir trängda av både klimatförändringar som sådana och av andra organismer. Det är i uppfattningen kring detta som jag upplever obehaglig cynism hos den intervjuade. Det finns en "de klarar sig säkert - eller så ersätts de av andra"-attityd, vilken inte inbegriper någon som helst konsekvensbedömning. Det verkar som om professorn tyvärr har grava kunskapsluckor när det handlar om biologi och ekologi. Kan vi verkligen tolka rådande populationsminskningar hos merparten av våra arter som annat än att något allvarligt håller på att ske?

Domedagsprofeter är inte omtyckta. Antagligen kan jag behäftas med epitet i stil med just det, eller kanske "klimatalarmist", eller något med motsvarande trädkramar-aktiga tillmälen. Men det må så vara. Jag kunde ju replikera med "klimatförnekargubbar" eller "faktaresistensgubbar". Inget emot gubbar - det finns massor av prima sådana - men när man ser på klimatförnekar-demografin tycks företrädarna till största delen vara "gubbar" över 55-60 år. Man kan förresten även kalla dem blindstyren med tanke på de förändringar som redan skett och är observerbara - och som inte kan tillskrivas andra orsaker än just klimatförändringar..

Faktaresistensgubbarna lyfter titt som tätt upp att enigheten bland forskarna inte är så överväldigande som klimatalarmisterna vill förespråka. Bl.a. pekar man på ett upprop där mer än 30 000 forskare ska ha satt sitt namn på en lista över skepsis gentemot antropogen klimatförändring. Närmare kontroll av den listan visar att endast ett fåtal har sitt område inom klimat, meteorologi eller något annat som ger större insikter i ämnet som sådant. Att man har hög kunskap inom ett helt annat område - t.ex. medicin - behöver ju nämligen inte betyda att man har insikter i klimat. Förresten kan man notera att det i USA finns totalt uppemot 1,5 miljoner forskare/vetenskapsmän. Världen över antas siffran vara ca 7 miljoner. 30 000 namn ter sig inte särskilt mäktigt i ljuset av det. Lägg då till att bara några hundra av dessa har ett gebit inom något som närmar sig klimatrelaterade frågor. Att den absoluta merparten av hela världens forskarkår de facto noterar, konstaterar, tolkar och drar slutsatsen att antropogen klimatförändring är högst verklig, är trots allt helt och hållet klart. Vartefter en uppsjö av forskare från olika kunskapsområden (klimat, meteorologi, biologi, geologi, historia, mm.) lagt sina respektive pusselbitar till helheten, har alla alternativ sakteliga försvunnit. Exaktheten i själva modelleringen av förändringarna är sedan en annan sak. Men även med "snäll" tolkning av vad vi ser idag, verkar det vara ganska illa.

Det finns så mycket mer att debattera och nämna i dessa frågor. Måste dock spara lite till en annan gång också.

Men kundtidningen Katternö hävdar i nummer efter nummer att vi inte behöver bry oss i klimatalarmet. Allt tycks ändå bara vara ett lögnaktigt hopkok utsöndrat av en helt sanslöst intrikat och globalt omfattande forskar-konspiration.

Edit: Katternö kan läsas över nätet här. I skrivande stund är det aktuella numret inte på nätet men lär antagligen dyka upp inom kort.
Uppdatering 15.12.2016: Herrfors verkar ha plockat bort den digitala nät-versionen av kundtidningen. Måhända är det ett resultat av den lilla men vilda debatt som plötsligt dök upp i samband med Suomen kuvalehtis artikel om tidningen. Även debatterat i Vasabladet.

Edit 2: Märkligt hur det blir i bland. Ordet antropogen är antropogen med g och inget annat.


tisdag 11 oktober 2016

Rött bland vita rönnbär

Under några dagar har domherrar hållit till bland de trädgårdsväxter som producerat ätbart. Först svajade de omkring bland fröställningarna på några höga aklejrutor (Thalictrum aquilegiifolium) och senare blev de förtjusta i pärlrönnens (Sorbus fruticosa - tidigare S. koehneana) frön.

Pärlrönnens bär är inte så sura. De är egentligen inte sura alls. Men domherrarna bryr sig inte i fruktköttet och eventuell surhet bryr de sig inte heller i. De sitter ju också i våra vanliga rönnar och plockar bär. Det är det som gömmer sig inne i bären domherrarna vill ha.

Att de går på vita bär är en intressant detalj som jag för tillfället inte rotat desto mera i. Vi har ju inte riktigt några naturligt förekommande växter som ståtar med vita bär i våra trakter. Däremot kan det säkerligen finnas enstaka förvildade prydnadsväxter i stil med t.ex. snöbär (Symphoricarpus albus) och Kornell (Cornus alba).

Med andra ord måste domherrarna någon gång avvikit från våra fåglars normala fokusering på röda eller mörka (blåa / svarta) bär, och vid tillfälle testat vita alternativ för att upptäcka att de fungerat prima de också.

Det är förstås en viss skillnad mellan domherre och trast. Trastarna suktar efter själva bären (fruktköttet) och fröna passerar oskadda. Det är ju t.o.m. många växters frön som faktiskt måste passera djurs matsmältningssystem för att överhuvudtaget kunna gro. Domherren däremot är ingen bra fröspridare eftersom den äter, söndrar och smälter själva fröet. Växterna är därigenom knappast pigga på att locka just domherrar - om jag nu tillåter mig att sätta någon slags mänsklig egenskap på växter. Det får jag. För precis som jag tidigare skrivit är det här min blogg.

Men även om domherren inte är ute efter själva fruktköttet, så måste den ändå vara någorlunda inriktad på mogna bär. Bärets omvandling till mogen status, är ju i första hand en påföljd av att fröet mognat klart. Jag utgår från att domherren också rimligtvis vill ha ett moget frö eftersom det är först då det packats klart med nyttigt innehåll.

Med dessa hemvävda spekulationer om att domherrarna tänkt utanför boxen och förnyat sig en smula, får jag utgå (eller hoppas) att någon eventuell läsare med insikter (eller tid att kolla fakta) hör av sig och berättar hur det ligger till. För precis som det redan varit en längre tid, har jag mestadels koncentrerat mina datorrelaterade göromål på annat än att procucera blogginlägg - och än mindre "pålästa" blogginlägg med referenser och sådant man egentligen borde plocka ihop. En vacker dag - förhoppningsvis inkommande år - får jag återkomma till vad jag pysslar med när jag inte tillverkar dessa blogginlägg.

Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte idkat könsdiskriminering genom att bara fotografera hanarna. Det var nämligen så att honorna faktiskt lyste med sin frånvaro medan jag hade kameran framme. Dagen före och dagen efter noterade jag några enstaka honor i flocken.



lördag 8 oktober 2016

Bråda tider och oviss framtid

Av storleken att döma var det här en årsunge. Hen var ute på matjakt mitt under ljusa dagen och det tyder på en viss desperation från kottens sida. I kvarteret torde det finnas relativt gott om presumtiva övervintringsställen för igelkottar. Den bedömningen gör jag på basen av att det normalt brukar röra sig en hel del igelkottar i grannskapet samt att här finns flera gamla uthus med torra, skyddade krypin under golven.

Det finns dock inga garantier för lyckade övervintringar när man är igelkott - allra minst när man är en årsunge. Vintersvinnet är tyvärr ganska stort. Förra vintern verkade dessutom vara extra svår och alla jag hittills hört nämna igelkottar, har konstaterat att de verkat vara noterbart färre än vanligt den gångna sommaren. Vi har i alla fall haft en hona i trädgården. Förmodar att ungen på bilden är hennes avkomma.

Det var jycken som först hittade igelkotten och efter en stunds fräsande och puttrande bjöd vi på mat som kompensation.