söndag 25 september 2016

Skarvdebatten. Del 7 - sammanfattning i form av återkommande tjat

Skarvdebatterna rasar vidare på än det ena och än det andra sociala forumet i vårt underbara världsvida nät (world wide web). Jag har själv medverkat i några enstaka sammanhang bland kommentarsdebatterna i Vasabladets (och ÖT) webversion. Normalt bryr jag mig ändå inte om att blanda mig i debatterna. Det är en så pass infekterad stämning och låg nivå på inläggen att diskussionerna inte alls blir konstruktiva. I stället har jag försökt plita ihop material på den här sidan (bloggen) och det har väl blivit ett antal rader med tiden. Se etiketten "Debatter - Skarv".

Nyligen råkade jag - av misstag - ramla över några olika nätdiskussioner vilka jag inte kunde låta bli att läsa igenom. Inget nytt framkom. Det var samma gamla ståndpunkter och argument. I Svenskfinland har vi ett antal språkrör som ständigt återkommer till taxonomin rörande Phalacrocorax carbo sinensis - dvs. den form av storskarv som häckar i Östersjön.
Dessa vill med all makt få P. c. sinensis klassad som egen art och de drar fram morfologiskillnader gentemot P. c. carbo som primär orsak. Skillnaderna mellan duvhök och sparvhök används som jämförelse. Artstatus-ivrarna menar alltså att skillnaderna mellan de olika fåglarna i respektive familj är jämförbara. Eftersom sparvhök och duvhök klassas som olika arter så bör även P. c. carbo och P. c. sinensis få samma behandling - om man ska vara konsekvent. 

Andra fågelarter räknas också upp som goda exempel. Det senaste jag råkade snubbla över var bl.a. exemplet med de nordamerikanska ängstrupialerna Sturnella neglecta (västlig ängstrupial) och S. magna (östlig ängstrupial). Dessa arter är utseendemässigt mycket lika varandra. De föredrar dessutom likadana habitat och utbredningsområdena överlappar varandra en smula där i mitten av Nordamerika. Det som skiljer dem åt är lätet/sången. Ängstrupial-exemplets syfte är alltså att belysa hur två synnerligen likadana fåglar klassas som olika arter medan de aktuella skarvarna inte gör det. Vi kan antagligen ösa oerhörda mängder exempel ur fågelvärlden  just detta. 

Eller varför hålla oss till fåglar? För inte så länge sedan (några veckor) kom ju nyheten om att fyra underarter av giraffer separerats till egna arter (fortfarande med några tillhörande underarter). Det är förstås DNA som är orsaken. Samma gäller afrikansk elefant där ju även skogselefanten fått (eller bör få) egen artstatus. Som tillägg kan nämnas att man i den frågan hyser viss oro gällande bevarandestatusen för de hybrider (mellan arterna) som trots allt finns. Frågan är om de rent juridiskt faller in i det skydd respektive elefant har på pappret. Tanken är dock absurd i sin gammalmodighet gällande taxonomi. Men lite mer om det här nedan. Ska än en gång (se tidigare inlägg under etiketten "skarvdebatten") försöka tjata om några olika frågeställningar i detta vårt kära ämne "skarven".

1. Art eller underart?
Skillnaden mellan P. c. carbo och P. c. sinensis anses fortfarande vara inom de marginaler vilka biologer betecknar som underarter. Slutsatsen drogs på basen av mtDNA-tester utförda av L. Marion och J. LE Gentil 2006 (1). En förändring av artstatus skulle förstås kräva fortsatta undersökningar och nya fakta att stödja sig på. Sedan tillkommer frågan var biologer sätter de taxonomiska gränserna beträffande graden av skillnader populationer sinsemellan. Hur mycket väger morfologi, beteende, habitat och DNA in i dessa frågeställningar? Exakt när är två former separata arter, underarter eller lokala former? Utan att ha läst in mig riktigt noggrant kan jag ändå drista mig till att hävda att det knappast råder en total konsensus i det hela, samt att det finns många organismer på det här klotet som är "feldiagnostiserade" vad den exakta taxonomin beträffar. Ständiga justeringar baserade på nya fynd tyder på att så är fallet.

Den existerande önskan om att få P. c. sinensis till egen art får förmodas vara ett försök att lösgöra den från storskarvens juridiska skyddsstatus. Någon biologisk signifikans tycks art-ivrarna inte vara intresserade av med tanke på att de då även skulle vurma för samma fråga hos många andra av våra djurarter. Jag ser dock heller ingen riktig vetenskaplig konsekvent användning av DNA- och morfologi-referenser när dessa personer debatterar olika aktuella miljöfrågor. Men jag kan ha fel eller vara underinformerad.

En DNA-utredning av de central- och östasiatiska populationerna skulle belysa mycket när det gäller storskarvens släktträd. Det finns ju dessutom också små morfologiska skillnader mellan kinesiska och europeiska sinensis-skarvar.

Hade Linné, Blumenbach och Staunton haft dagens kunskapsbank (DNA) till förfogande, hade de inte heller bedömt artstatus på samma sätt som de gjorde då när det begav sig. Så mycket vågar jag uttala mig om detta "om".

Det finns alltså klara skäl för Phalacrocorax sinensis-anhängaren att presentera en ordentlig och utförlig utredning. "Infopappret" i den här länken måste således befrias från den uppsjö vetenskapliga brister och felaktigheter det lider av.

2. Rasrenhet.
I flera debattörers argumentation återkommer detta med artfrågan - speciellt när det gäller vargar. Användningen av ordet hybrid används som en slags "smutsig" form av organism. Vad har detta med skarvar att göra? De är väl inga hybrider?

Tja, i någon form är alla organismer hybrider. Vi är alla en sammanblandning av diverse DNA och en exakt "rasrenhet" existerar helt enkelt inte. Vilken varg är den rasrenaste ("artrenaste") vargen? Det här är frågor som debattörerna ständigt nuddar vid. Alla populationer är dynamiska över tid. DNA-sekvenseringar berättar oerhört mycket om detta. Ibland delas populationer upp och blir gradvis olika former, underarter och arter. Ibland är det en utdragen blandning och någon gång kanske två underarter igen går ihop till en "ny underart". Allt har att göra med rådande livsförutsättningar och förändrade villkor över tid. I Den nämnda referensen (1) visas en mängd olika små åtskilda DNA-grupperingar av respektive underarter. Dessutom plockade de (Marion & Gentil) fram ytterligare en underart ur P. c. carbo - nämligen P. c. norvegicus. Hur alla dessa underarter och former och DNA-variationer förändras över tid, är ett spännande frågetecken. Viktigt är att i alla fall försöka släppa det där med organismers "renhet". Det blir bara unket. Bara för att vi plockar bort det orosmolnet ur vårt medvetande betyder ju inte att djuren börjar röra ihop fler "orena" hybrider än tidigare.

3. Kina?
Det finns absolut inga klara belägg på att Europas sinensis-skarvar härstammar från importerade kinesiska fiskeskarvar. Importförsök tycks vid något enstaka tillfälle ha gjorts. Då har skarvarna dock uppenbarligen dött efter kort tid på fartygen.
Varför importera skarv från andra sidan jordklotet när de gick att skaka ner från träd lokalt?
Det är med andra ord snarast tvärtom med de där beläggen - alltså att skarvar de facto inte importerades och att de istället fångades lokalt i Europa.

4. Utbredning?
Det mest sannolika är att P. c. sinensis alltid (åtminstone från tiden innan senaste nedisning) haft Europa som en del av sitt naturliga utbredningsområde. P. c. carbo kan nämligen ses som en "avknoppning" från den kontinentala formen. Att atlantformen är nominatform har ju inget att göra med vilken underart som äger någon slags "central" plats i taxonomin. 

P. c. sinensis har - när tillfälle givits - expanderat sin utbredning. Med "tillfälle" menas att förföljelse avtagit och till slut blivit skydd, samt att klimatförändringar och Östersjöns eutrofiering starkt gynnat spridningen hit. Konstigare än så är det knappast. Hur ska vi förhålla oss till andra djur som kommer in från syd? Vad är och vem har den sk. "hemortsrätten" som i bland nämns? Skillnaden är väl naturlig invandring och inplantering - varav det senare veterligen inte har med skarvarna att göra (om än med ett gammalt undantag i Sverige/Danmark). Sedan kan vi fråga oss om klimatförandringarna och eutrofieringen är "naturliga" orsaker. Det är de kanske inte. Men hur förhåller vi oss när vi ändrat förutsättningarna i miljön runtomkring oss? Kanske en del av skarvmotståndet kunde kanaliseras över på Östersjöns miljötillstånd. Att skjuta gamarna som cirklar runt en sjuk ko, lär inte kurera kon. Men de som försöker lyfta fram miljöproblem på dagsordningen brukar allt som oftast få tillmälet "alarmister".

5. Miljöförstörelsen?
Nej, skarvar kan per definition inte förstöra miljön/ekologin på sina koloniholmar. Dylika fågelkolonier är en fullt naturlig ingrediens på jordklotet. Organismer omformar förvisso miljön, men vi kan inte definiera deras påverkan som miljöförstörelse. Jag vill förstås tillägga att kaniner i Australien, jättebalsaminer i Europa och andra malplacerade organismer - de facto förstör lokal ekologi. Men P. c. sinensis kan inte räknas in i den kategorin.

Skarvarna dödar träden och t.o.m. "förstör skog" (som EU-parlamentariker Nils Torvalds uttryckte saken). De döda träden hade knappast någon tänkt hugga för ekonomisk vinning ändå. Eller? Då kvarstår det estetiska värdet. Naturen är inte till för att estetiskt tillfredsställa oss människor. Vi tycker förvisso att en grön och lummig holme är vackrare än en skarvkoloni. Men den gröna holmen är inte där för vår skull. Vi har bara tagit oss rätten att uppföra oss som om det är så.

61 st Skarvkolonier fanns 2016 på 81 st holmar av det totala antalet 80 897 holmar mellan ryska och svenska gränsen. Det är nästan exakt en promille av holmarna som bebotts. Räknas fastlandskusten med sina många uddar och vikar som en del av skärgården, så blir andelen skarvbesmittad skärgård/kust försvinnande liten.

Därmed inte sagt att jag inte har visst medlidande för de personer som råkar ha sina bopålar nära inpå någon koloni. Det kan inte vara kul alla gånger när vinden ligger på. Precis på samma sätt som när dofterna från foderköket norr om Nykarleby tidvis driver in över staden.

6. Fiskarna och ekologisk balans i havet?
Här finns frågor som fortfarande väntar på svar och där svaren inte ännu är riktigt entydiga. Här finns eventuellt de riktiga argumenten för dem som vill minska antalet skarvar. 

Existerande svar pekar i lite olika riktningar.

Skarvdyngan ska per definition inte kunna klassas som ekologiskt bekymmersam heller. Skarvarna tillför ingen näring till havet.

7. Framtiden?
Det torde vara så att antalet skarvar inte ökar nämnvärt så länge till. De har främst ökat här i Kvarken - vilket också hör till deras nordligaste utposter (det finns enstaka kolonier längre i norr) och ökningen har alltså kommit lite senare här än i Finska viken. Rent logiskt borde skarvarna efter uppgången också komma in i ett skede då populationen minskar. Det är ett naturligt förlopp hos djur som tar nya områden i besittning och snabbt ökar i mängd. 

8. Min ståndpunkt?
Jag är ingalunda emot decimering av skarvarna. Min reaktion i denna debatt har alltid handlat om argumentens karaktär samt den oerhörda enögdhet och enorma känslostorm som lett till så många onödiga uttalanden och ageranden. Jag hävdar också att oförmågan att faktiskt debattera sakligt har förstört mycket för de som vill minska antalet skarvar. Många skarvdebattörer använder sig av helt irrelevanta inlagor och får därmed karaktären av kapitalt ignoranta och okunniga. Reella fakta har därmed försvunnit ur debatterna och ersatts av ovidkommande åsikter med utgångspunkt från rena faktoider och uppdiktat nonsens. Dylika frågor kan helt enkelt inte debatteras med åsikter som strider mot kända fakta. Därigenom får man intrycket av att skarvdebatten mestadels egentligen handlar om andra saker än fåglarna i sig.



1. 
Ecological segregation and population structuring of the Cormorant Phalacrocorax carbo in Europe, in relation to the recent introgression of continental and marine subspecies
L. Marion and J.Le Gentil
Evolutionary Ecology (2006) 20:193-216
DOI 10.1007/s10682-005-5818-6


torsdag 22 september 2016

Kun taivas putoaa

För en vecka sedan släpptes den finska versionen av Matts Anderséns populärvetenskapliga bok När himlen faller ner (Scriptum 2015). Det är Reuna kustantamo som nu ger ut boken på finska. Översättningen har gjorts av Vesa Heinonen. Innehållet, som jag kortfattat beskrivit i den första länken ovan, är en smula reviderat på basen av lite nytt material. Layouten är helt ny.

Förutom via förlaget kan boken även köpas vid Meteorian på Söderfjärden - i övrigt en plats som är väl värd ett besök så där i allmänhet, samt i dessa dagar antagligen ännu är rastplats för tusentals tranor.

Den svenska originalutgåvan börjar vara närmast slutsåld. Möjligen kan det fortfarande finnas enstaka ströexemplar vid endera Scriptum eller Meteorian. Hur det kan tänkas vara med en andra svensk upplaga är väl högst osäkert i nuläget. Så om du inte har boken (den svenska) men är intresserad, skulle jag rekommendera rask aktion för att få tag på den.

För att framhäva mitt eget lilla bidrag till boken, får här en gammal klomask-aktig varelse vid namn Hallucigenia stå som illustration för illustrationerna. När boken hade gått i tryck kom nya uppgifter om det uppemot 30 mm långa djuret. Närmare undersökningar av flera Hallucigenia-fossil gav ny kunskap kring huvudet och munnen. Några riktigt avgörande och stora justeringar skulle bilden kanske ändå inte vara i behov av. I så fall någon liten detalj i den ända av djuret som befinner sig till höger i bilden. Färgerna är förstås mitt påhitt.




måndag 19 september 2016

Jöusan. Del 12 - Glänthugg

Jamen hoppsan! En "skrapabullo"!

Jöusan-följetongen som jag körde här på Utgångspunkten för några veckor sedan hade jag ju avslutat. Men så fick jag rätt som det var ögonen på en bild och en spindel jag inte hade lagt upp.

Och visst bör Gnaphosa muscorum också få vara med på ett hörn. Den enda tagna bilden av denna glänthuggspindel är dock tyvärr något oskarp i spindelns synfält - dvs. den yta där dess ögon är samlade. Men som ny art för bloggen får den ändå komma in och öka biodiversiteten.

Gnaphosa-spindlar är överlag ganska mörka i sina färgtoner. De kommer huvudsakligen i olika kombinationer av mörkgrått, mörkrödbrunt, mörkbrunt och svart. Enstaka undantag finns. Prosoma/carapax är relativt blankt och förhållandevis glest behårat. Bakkroppen däremot har ofta en fin sammetspäls. Medan flera av släktets arter är knepiga eller omöjliga att skilja ut och arta bara på basen av en dylik habitusbild, är G. muscorum tillräckligt kännspak med sin lite grova "melering" i brunt och svart. En hona kan bli uppemot 15 mm medan hanen håller sig under centimetern.


söndag 18 september 2016

Opiliones

Smyger man omkring där ute nattetid så vill det ju bli en del lockespindlar framför ögonen. Ibland tas även en bild eller två. Summa summarum samlas det bilder av lockespindlar i de digitala mapparna. Då riskeras en del lockespindelövertryck och jag nyttjar nu möjligheten att öppna locket (*hahahaha*) och låta en del av dem pysa ut.

Överst äter en Leiobunum gracile (broklocke) svamp. Svampen växer på ett äppelträd. Lockespindlar är allätare. Förutom fångade byten och redan döda kadaver, äter de gärna bl.a. nektar och just svamp.

Nedan syns några Mitopus morio (sadellocke) med varierande mörkhetsgrad i teckningen. De två sista bilderna är fotograferade på Jöusan (se tidigare inläggsserie) och är av samma individ.







fredag 16 september 2016

Ögonfläckig

Störst bland våra nyckelpigor torde Anatis ocellata vara. Där kring åtta till nio millimeter är den i sin fulla skalbaggslängd. En typiskt tecknad ögonfläckig nyckelpiga - som på bilden - är lätt att känna igen tack vare de ljusa fälten runt fläckarna/prickarna. Men med många nyckelpigearter är det så att en hel del variation kan förekomma. Den här nyckelpigan kan t.ex. också sakna de ljusa teckningarna men i det stora hela är antalet prickar, storleken och halssköldens teckning tillräckligt för att man ska kunna artbestämma den enkelt i fält. Larverna är övervägande svarta med gula prickar.

Ögonfläckig nyckelpiga föredrar bladlöss ur familjen Adelgidae (barrlöss) och dras därmed främst till just barrträd. Det här exemplaret övernattade i en blomställning här hemma i trädgården.


torsdag 15 september 2016

Täckvävarhöghus i eken

Den stora gårdseken har en ojämn stam med några längsgående djupa fåror nära marken. I den djupaste finns det alltid en mängd spindelnät. Vid ett av mina småkryps-sök i mörkret försökte jag komma åt att ta några bilder av invånarna. De bor i flera lager - våningar - nära varandra.

Kom åt att ta ett par bilder men det blev inte så mycket att hänga i julgranen på grund av svårigheter med kort arbetsavstånd och blixtens "åtkomst" till motivet. Men så mycket fick jag i alla fall dokumenterat att jag kunde misstänka någon av de två Lepthyphantes-arterna. L. minutus är bara påträffad längst söderut i landet, så den kvarvarande L. leprosus kändes förstås mycket mer aktuell.

Lite konsultation med mänskliga spindelkunskapsorakel gav vid handen att själva habitatet dock är mer typiskt för L. minutus. Eftersom utbredningskartor och artobservationer  runt om i landet trots allt är bristfälliga (pga. få som samlar observationer och artningar) blev det således ändå aktuellt att kolla spindlarna i eken lite närmare.

Så jag tog mitt påskpyssel till heders och kollade på det man bör kolla när frågetecken ska rätas ut. Svaret är Lepthyphantes leprosus - husmattvävare. Därmed blev det Inget nordligt breddgradsrekord för L. minutus.

Var borde då L. leprosus bo när det var sagt att habitatet passade bättre in på den andra arten? Det svenska namnet ger ju en viss ledtråd. L. leprosus gillar byggnader.



onsdag 14 september 2016

Benrangel som smyger omkring nattetid

Gå ut med en ficklampa efter mörkrets inbrott, stanna upp, belys och okulärbesiktiga valfri yta på träd (gärna bland bladen) eller eventuellt enskilda träkonstruktioner. Försök få ögonen på en fem till sex millimeter lång, ljus och spenslig tingest som smyger sakta fram på fyra långa trådsmala ben.

En insekt med fyra ben? På sätt och vis. Empicoris-skinnbaggarna har förvisso de tre klassiska benparen, men det första paret har omvandlats till fångstredskap som starkt påminner den utrustning bönsyrsor besitter. Förvisso kan de nog också använda dessa ben för att gå med, men ofta hålls de även ihopfällda precis framför huvudet där en vass sugsnabel väntar på att få stickas in i något litet fångat byteskryp.

De långa tunna antennerna med sin tydliga led påminner om skinnnbaggens två bakre benpar. De här till synes sköra små varelserna beger sig ut på jakt i skydd av mörkret. Släktet Empicoris hör alltså till familjen Reduviidae (rovskinnbaggar) som är stor och mångformig vad släkten och arter beträffar. Empicoris-arter finns det också många av runt om på planeten. I Finland tycks det dock bara finnas två, E. vagabundus och E. culiciformis. De som syns på bilderna här ovan torde vara den först nämnda.

Bl.a. små spindlar kan falla offer för dessa rovskinnbaggar. Men när det handlar om Clubiona subsultans (barrsäckspindel) är förhållandet förstås omvänt.

En sportig och rovlevande kortvinge (obestämd) är kanske inte heller något som Empicoris-skinnbaggar gärna möter.


måndag 12 september 2016

Fram ur mörkret

En Drassodes klättrar uppåt efter mörkrets inbrott. Snart når den garagets takkant. 

Exakt vilken Drassodes det rör sig om blir oklart på basen av en dylik bild. Fotografen borde  - precis som i så många andra fall - ha undersökt spindeln mera noggrant. Den har drag av både D. pubescens och D. villosus. (enl. personer som vet bättre än jag). 

D. pubescens blir knappa centimetern lång och D. villosus (som finns i det här inlägget) ungefär 5 mm längre. Den klättrande huggspindeln på bilden var väl i trakterna runt 7-8 mm. Likt sina övriga släktingar i familjen Gnaphosidae (plattbuksspindlar) är Drassodes-spindlarna nattliga jägare som inte nyttjar nät för att skaffa byte.


Fett med spindlar

Det här kan eventuellt vara världens vanligaste spindel i min specifika undersökningsruta som kallas trädgården. Men konkurrensen är antagligen mot några Linyphiider (täckvävare) typ Linyphia triangularis, Gongylidium rufipes eller någon av de mindre modellerna som också är världens vanligaste i nämnda trädgård.

Trots att det här är världens vanligaste spindel i trädgården, har jag procucerat synnerligen få bilder av den. Men det är kanske inte så sensationellt. Det vill ju bli relativt typiskt att det vanliga inte får så mycket uppmärksamhet. Så när jag här om kvällen var ute på småkrypsjakt fick jag för mig att det ska bli ändring på den här bloggens uppenbara Steatoda bipunctata-brist. 

Steatoda bipunctata (fettspindel) är vanligt förekommande i, på och i direkt anslutning till byggnader. De håller till längs väggar, under husen och runt taken. Stockväggarna på vårt uthus har säkert tre spindlar per löpmeter stock. Måhända överdrev jag men man vet aldrig.

Utanför byggnader och andra konstruktioner hittas fettspindlar på ett flertal olika ställen. Bland stenar och på större trädstammar med många sprickor och krypin. Likt många andra spindlar håller de sig gömda under dygnets ljusa timmar.

Här ovan syns en hane som huserar i ett gammalt brunnshus. Första bilden visar en hona vid garageväggen med nyfångad lockespindel (har inte kollat art). Fettspindlarna äter allt möjligt som trasslar in sig i deras fullkomliga oreda till fångstnät. En hona når upp till ca 7 mm och hanarna är som brukligt något mindre. Fettspindlar tillhör Theridiidae - klotspindlar.

Här ovan en hane vars nattmacka består av kortvinge. Han bor på trädgårdens stora gårdsek.



lördag 10 september 2016

I kategorin "absolut nödvändiga blogginlägg"

Jag ställer mig själv ibland frågan vad som kan tänkas vara relevant och intressant information för oss människor. Vem är intresserad av vad? Vad betyder en viss typ av information för en specifik mottagare? Vad gör mottagaren med den erhållna informationen?

Följdfrågorna fortsätter. Vad är det som gör att en viss blogg läses av andra människor? Bör man försöka nå ut med sitt viktiga substansinnehåll till en allt större läsekrets? Hur gör man i så fall?

Drapetisca socialis hade jag fläkt fram här på Utgångspunkten för bara någon vecka sedan. Men eftersom jag nyss fick mitt första möte med arten ute i trädgården så måste jag ju helt enkelt bara få förmedla denna stora nyhet över www. Barkmattvävaren må vara en alldeles vardaglig liten spindel, men jag insåg ju ändå snabbt det stora värdet i nyheten om att den nu också påträffats i utgångspunktens epicentrum. Ännu ett svart hål (eller en vit fläck?) i bloggosfären har begåvats med innehåll. Snacket börjar gå där ute i stugorna och världen blev med ens en lite bättre plats. Jag tackar ödmjukt för ödet som gav mig denna observation och därmed även stoff för detta - kanske årets största - blogginlägg.

Tack och förlåt.


fredag 9 september 2016

Mörkerlockar

Nu blev det ju något så oerhört knepigt. Var ute här om kvällen och belyste diverse väggar och trädstammar på jakt efter mörkerkrypen. En locke som ofta är ute och vinglar efter solnedgången har sitt fylogeniska säte i släktet Leiobunum. Jag har tidigare dokumenterat en sådan (här). Den är generellt mörkare och jag fick för mig att den skulle artas till L. rupestre. Men rupestre kanske inte alls finns här. L. tisciae var ett annat tänkbart namn som förekom här och var. 

Nu tycks det ju vara så att arten L. tisciae inte alls finns. Eller ja, den/lockespindlarna finns. Men de som gått under namnet tisciae verkar egentligen vara arten L. gracilis. Tisciae är en synonym och raderas då dessa lockespindlar tidigare beskrivits under just gracile-namnet. Jochen Martens och Axel L. Schönhofer nämner att gracile finns i södra Finland, men preciserar inte breddgrad.  Och om det trots allt ändå inte är gracile - vilken är det då?

De jag fotograferade i går kväll är jag ändå ganska säker på tillhör L. gracile. Men hur är det med dem jag dokumenterade för två år sedan?

Hur som helst är den översta Leiobunum-locken en hona och den andra en hane. Kroppsformen avslöjar dem.


The Leiobunum rupestre species group: resolving the taxonomy of four widespread European taxa (Opiliones; Sclerosomatidae)
Jochen Martens & Axel L. Schönhofer
European Journal of Taxonomy 216: 1-35. 2016


torsdag 8 september 2016

Spetsvinklad fältmätare

Den här bilden av Dysstroma citrata är ett försök med att kombinera ett FD 200 f4 Macro och med en diffuserad blixt på arm. Jag har tagit några enstaka bilder av småkryp med det här objektivet och blixten långt framåtsträckt. Det ser egentligen inte riktigt klokt ut. Men jag har för närvarande inte ett alldeles lämpligt "fältobjektiv" för kryp av denna motivstorlek. Arbetsavståndet blir med FD 200 Macro-gluggen väldans långt. Jag var väl ca 50 cm från mätaren och den fyllde sensorn nästan helt. Jag har bara beskurit den här bilden i sidled.

Spetsvinklad fältmätare är en alldeles ordinär liten fjäril som jag sett en del av under de senaste veckorna. Den har en del relativt liknande släktingar men om jag inte dummat mig helt ska jag väl vara korrekt i artningen. Larverna lever bl.a på viden (Salix) av diverse slag.


onsdag 7 september 2016

Hjulkungen

Som av en slump blir det med detta inlägg tre stycken Araneus-spindlar i rad. De två föregående var ju fotograferade på Jöusan. Den här plockade jag med mig hem från jobbet tidigare i veckan.

Mot eftermiddagen fick jag ett sms med en bild av en spindelhane som klängde på en yttervägg vid jobbet. Avsändaren vet att jag vill kika på dylika kryp. Spindeln såg klart intressant ut så jag fick tag på en burk och hämtade kräket eftersom jag ville ta hem honom för lite närmare koll.

För att vara en hane är han hyfsat stor. Kroppslängden är inte långt från en centimeter. Utöver detta uppvisar han två par karakteristiskt kraftiga främre ben.

Det finns två Araneus-arter som ser ut så här - eller ungefär så här. Den ena är A. angulatus (knölspindel) men den är inte (mig veterligen) påträffad så här långt norrut. Däremot hittas A. saevus (kungsspindel) lite här och var i landet - möjligen med en viss tyngdpunkt mot norr. Riktigt tokvanlig är den väl inte. Men de relativt fåtaliga observationerna kan kanske ha att göra med att den gillar skog och träd. Därmed är kungsspindeln måhända lite småknepig att få korpgluggarna på.

När jag hade gjort det jag tänkte - kikat lite närmare och fotograferat honom - fick han flytta upp i gårdseken.


måndag 5 september 2016

Jöusan. Del 11 - Kors

Det blev några dagars paus med bloggandet pga. vistelse på ort där jag inte hade möjlighet att producera nya inlägg. Denna sista dokumenterade spindel från Jöusan-utflykten (se tidigare inlägg) kommer därför med viss fördröjning.

Samtidigt är det en närmast "trivial" art som får avsluta denna inläggs-serie. Araneus diadematus är ju välbekant för de allra flesta av oss tvåbenta. Men här på utgångspunkten göres ingen större skillnad mellan det vanliga och det rara. Allt har sin plats och sin tid. Dessutom är korsspindlar vackra, variabla och individuella i sina teckningar och mönster. Förvisso visar de inte alls upp samma kulör och valör-variationer som den nära släktingen marmorspindeln, men jag slösar gärna ett antal exponeringar och några inlägg på den här arten trots allt. Slutligen kan jag förstås också konstatera att högst vanliga djurarter lätt har en tendens att glömmas bort i diverse naturbloggar. Särskilt många korsspindlar har jag ju egentligen inte heller lagt upp på bloggen när jag kollar efter.

Visst syntes fler spindelarter på den nämnda exkursionen. Bland annat den numera uppenbarligen svårhittade Crustulina sticta blev efter många fruktlösa försök slutligen funnen.