måndag 25 juli 2016

"Staten tar inte ansvar"

I Vasabladet och i Österbottens tidning ingick här om dagen artikeln man hittar bakom länkarna i respektive tidnings namn.

Artikeln är antagligen endast tillgänglig för tidningarnas prenumeranter. Så jag försöker mig på en riktigt kortfattad sammanställning av innehållet.

Tre sommarstugegrannar vid en strand i Vexala är upprörda över att staten inte ser till att forsla bort döda djur. Det som föranlett irritationen är ett strandat sälkadaver. Döda djur är enligt lagen markägarens bekymmer och inga myndigheter har intresse av att hantera sådana. De tre männen  i artikeln menar att staten har skyldighet att forsla bort djur när de dött - detta eftersom de ägs av staten. I det här fallet har markägaren haft problem med att själv klara av bortforslandet av den stora ruttna sälen. Han fick dock hjälp av yngre krafter och kadavret kunde grävas ner på annan plats.

I herremännens argument, samt i ett antal nät-diskussioner återkommer debattörerna till det där att staten äger djuren. En av huvudpoängerna i fortsatta debatter handlar bl.a. om att det t.ex. är belagt med avgift ifall man vill jaga. Dvs, staten tar betalt när vi vill ha åtkomst till djuren men när djuren dött vill staten inte veta av dem.

Förvisso är det på ett ungefär just så. Licenser och sådant kostar. Skulle man tjuvjaga kostar det riktigt mycket. Men staten äger inte djuren. Det tycks råda ett visst mått av missförstånd kring den saken. Nu är jag i och för sig inte så oerhört bevandrad i de exakta juridiska formuleringarna och regelverken kring just detta. Men statens omsorg över levande djur torde kunna förklaras i form av miljöskydd. Organismerna som bör stå under kontrollerat skydd är ju centrala endast i levande tillstånd. Skyddet gäller deras liv och miljö. Staten äger så att säga rätten att kontrollera dessa djurs tillvaro. Men staten äger som sagt inte djuren som sådana. Det är den omsorgen och kontrollen i sig som kostar - och vars kostnader staten förstås behöver täcka upp med t.ex. avgifter.

Jag måste tillstå att jag är en smula konfunderad över artikeln. Har vi människor faktiskt ramlat ner i ett sådant hål av självpåtagen hjälplöshet närd av misstro gentemot myndigheter, att vi inte utan gnäll och tidningsskriverier lyckas få bort de enstaka döda djur som någon gång kan drabba våra ägor? Älgar och sälar är av naturliga skäl oerhört bökiga och sådana liktransporter sker förstås inte under en kafferast eller utan större hjälpmedel.

Som på beställning hade jag själv fotograferat en död säl för någon vecka sedan. Så jag får ändå tacka de tre sommarstugeägarna för orsaken att publicera bilden här på bloggen. Tror det är en gråsäl (och markerar den som sådan) men det kan vara ack så fel.

Bara några tiotal metrar från den döda sälen låg dessa juvenila gråtrut-döingar. Det är som sagt ett hårt liv att vara fågelunge - även om man är gråtrut. Både sälen och trutarna låg dock på platser där de fick ligga kvar. Kadaver försvinner dessutom förvånansvärt snabbt om de får ligga där asätarna tillåts arbeta ostört.



2 kommentarer:

  1. Jag har länge hävdat att jakträttsinnehavaren borde få bekosta både förebyggande viltstängsel längs vägarna och även ersätta kostnader för viltolyckor. Det är jakträttsinnehavaren som har inkomster av viltet, och bör då också betalas de kostnader viltet orsakar andra. En jakträttsinnehavare som får betala 15 000€ för varje viltolycka, kommer att se till att viltstammarna hålls på en rimlig nivå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När det gäller viltolyckor är jag villrådig och har inte etablerat någon åsikt jag själv riktigt trivs med - än åtminstone. Ordet vilt är överhuvudtaget småknepigt i min skalle. Jakt i sig ser jag inte som något problem så länge det sker i enlighet med god miljövård - obs. inte viltvård. "Viltvård" i akt och mening att öka antalet vilt av den orsaken att det ska finnas mer att jaga, är dock en tveksam verksamhet eftersom den kan snedställa en hel del i naturen - samt förstås orsaka olika skador på annat sätt. Men det är komplexa frågor.

      Radera