Oroväckande utveckling i silltrut-kolonin. Det har hittills sett relativt bra ut med kläckningen och den storm som härjade för en dryg vecka sedan verkade inte leda till några större katastrofer.
Men nu har ungarna börjat dö och en gemensam nämnare ser vid första anblicken ut att vara orsakad av försämrade levervärden. Bör dock poängtera att några undersökningar ännu inte är gjorda men att sådana är på gång.
Här ovan har ett av äggen något fel och det verkar ha gått sönder. Intill är en påbörjad kläckning i full gång.
Edit: Ska för tydlighetens skull tillägga följande. Bortfallet av ägg och ungar kan bero på flera olika orsaker och ledtrådarna är för tillfället relativt få.
Att ägg får "något fel" beror sannolikt på ett antal olika orsaker. Dels finns förstås alltid ett visst antal "normala" rötägg - dvs. obefruktade ägg. Men utöver dessa tillkommer ägg där fosterutvecklingen av någon anledning och i något skede avstannat utan förståelig anledning. Vissa ägg verkar vara extra sköra och går sönder mot slutet av ruvningen - de trycks in eller tappar skalbitar på oförklarliga sätt. Några ungar dör under själva kläckningen och ett ovanligt stort antal ungar dör av konstiga symptom. Speciellt bland C-äggen (boets tredje och yngsta unge) har dödlighet i själva kläckningen varit märkligt hög. Det finns även ungar som inte alls växer trots att de matas.
Det är i och för sig inte alls konstigt att fågelungar dör. Också i en stabil population och normalfrisk population är dödligheten hög. Det är alltid ett visst svinn på både ägg och ungar. Problemet är att silltrutungar under de senaste decennierna börjat dö pga. närmast "onaturliga" orsaker. Naturliga orsaker är förstås näringsbrist ifall föräldrarna inte lyckas fånga tillräckligt med föda, predation, att ungen ramlar ner mellan stenar och klippblock (dvs. fastnar och svälter ihjäl) samt eventuella enstaka sjukdomsepidemier som tidvis kan härja i kolonier. För kustlevande fåglar i stil med silltrut, kan förstås också väder och vind ställa till bekymmer. Högvatten sköljer bort bon, långa kalla perioder inverkar på ungarnas energiåtgång osv.
De bekymmer som nu drabbat silltruten verkar alltså inte vara av naturlig art. Det är något annat som spökar och kraftigt decimerar deras förmåga att reproducera sig och det verkar vara envist ihållande.
Utan några som helst betänkligheter vågar jag med bestämdhet hävda att silltruten är den absolut mest eleganta representanten för släktet Larus - åtminstone här i trakten. Den är slank och smalvingad jämfört med de övriga. Färgsättningen - dvs. fördelningen av mörkt och ljust - är fantastiskt vacker och hela dess uppenbarelse andas stil. Silltruten är också den eleganta fiskaren i släktet. De övriga hugger in på både ett och annat, men silltrutarna fokuserar primärt på just fisket. De syns numera visserligen också på åkrar, soptippar eller vid rävfarmer, men de är trots allt ändå fåglar som främst förknippas med hav och strömming.
Elegant och långvingad. Jo, det är ju också något som är relaterat till silltrutarnas flyttning. Smala och långa vingar är typiskt för flygare som vill transportera sig själva med effektivitet och ekonomi. Arter som flyttar långa sträckor har därför oftast längre handpennor än sina nära släktingar, vilka inte alls drar lika långt över vintrarna (eller sådana som stannar helt och hållet).
Silltruten vill ägna vintersemestern i Afrika. Våra Bottenvikstrutar (Larus fuscus fuscus) flyttar företrädesvis till östra Afrika. De drar ner längs Östeuropa mot Turkiet, Israel och vidare ner längs antingen Nilen eller afrikanska östkusten. Stora delar av Nilen-följarna stannar i trakterna runt Östafrikanska gravsänkesystemet (Great Rift Valley) och Victoriasjön (Tanzania / Uganda / Kenya), samt västerut i de tempererade delarna av Afrika (Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville och ut mot Gabon).
Det är antagligen i dessa trakter silltrutarnas bekymmer ackumuleras. Problemen stavas förslagsvis D, D och T.
DDT är förvisso ett gammalt och numera huvudsakligen förbjudet bekämpningsmedel. En gång i tiden var det ett räddande mirakelmedel som sprejades ut både vertikalt och horisontellt på alla tänkbara och otänkbara platser. Odlingar av olika slag fick sina beskärda delar och även människor tog rena duscharna av ämnet för att rensa bort ohyra från sig själva och kläderna.
Tyvärr har DDT ännu på senare tid använts hyfsat omfattande på sina ställen runt om i Afrika. Reglerna kring bekämpningsmedlet tycks det vara lite si och så med. Sedan verkar det också vara så att eventuella regelverk inte heller efterföljs till punkt och pricka. Det ryktas t.o.m. att folk fiskar med hjälp av DDT.
Nå, det sistnämnda kan som sagt eventuellt bara vara ett rykte men faktum kvarstår. Det är 54 år sedan Rachel Carsons "Tyst vår" men DDT arbetar fortfarande i utrotningens tjänst. DDT-frågan är dock inte hur enkel som helst. Det har i många år debatterats flitigt i frågan DDT och malaria eftersom DDT anses vara ett av de mer effektiva åtgärderna mot myggorna. Även på vetenskapligt håll är det faktiskt viss oenighet kring hur man borde förhålla sig i frågan. Malaria är trots allt en stor dräpare av människor i stora delar av Afrika. Det finns dessutom vetenskapliga röster som hävdar att DDT inte är så farligt som det utmålats. Men på den punkten torde dock årtionden av forskningsresultat ändå tala ett hyfsat tydligt språk. En del i frågeställningen handlar bl.a. om att DDT de facto inte verkar vara så skadligt just för oss människor - medan det förstås är dokumenterat skadligt för andra organismer.
De små silltrutungarnas levervärden är dåliga och merparten av ungarna tycks nu stryka med. Samma scenario har synts i Finska viken och situationen är liknande även här i Kvarken. Man vet inte med säkerhet hur silltrutens vanor och födosök ser ut under vintervistet i Afrika. Därigenom vet man heller inte när, var, hur och om de alls exponeras för DDT just där. Det står dock helt klart att de får i sig mer DDT än sina nära släktingar (gråtrut och havstrut). Silltruten testar i övrigt lika med sina släktingar vad övriga miljögifter anbelangar.
Nu har jag bara skrivit alldeles ytligt om detta. Vill man läsa mer detaljerat så är t.ex. länken nedan ett tips.
Martti Hario & Jari M.J. Nuutinen
Ornis Fennica 88:1-13.2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar