lördag 27 februari 2016

Klimatdebatten. Del 1 - Katastrofhot och massutdöende

Den här bloggen är inte endast en presentation av egna naturstrapatser och djurmöten. En del miljö-relaterat textmaterial i form av debattinlägg petar jag ju också in. Små planer på att kortfattat även återge diverse naturvetenskapliga nyheter har jag också bollat med. Inte omöjligt att sådana dyker upp så småningom. För närvarande är min fritid mestadels tillägnad illustrationsarbete och material för bloggen produceras inte i någon omfattande takt.

Men vid sidan av illustrerandet har jag inte klarat av att hålla mig "tyst" och har då snabbt rafsat ihop några inlägg i den ständigt aktuella klimatdebatten. Tänkte sålunda att jag ju mycket väl kan använda även sådana texter på Utgångspunkten. Härmed matar jag ut en text jag skrev till Vasabladet och som publicerades 29.1.2016. Texten var en replik på en artikel av Hans Rosing i Vbl 22.1.

Artikel. Vasabladet 29.1.2016:

Av kända anledningar har klimatförändringarna varit ett återkommande inslag på både nyhets och insändarsidor de senaste åren. I samband med det nyligen överstökade mötet i Paris accelererade debatterna åter. Fortfarande ältar folk huruvida förändringarna är antropogena eller ej. Att klotet går igenom klimatförändringar kan ingen längre blunda för. Att människan orsakar dessa borde egentligen inte heller längre vara ett frågetecken. Förändringarnas omfattning och processer är givetvis föremål för ständiga och fortsatta undersökningar med diskussion och debatt som följd. Exakta siffror gällande förhållandet mellan utpumpade växthusgaser, temperaturhöjning och havsvattennivån lär vi heller aldrig se. Komplexa relationer mellan alla inblandade pusselbitar gör att detaljerade prognoser är svåra - rent av omöjliga - att ge. Därför inbegriper prognoserna förstås ”gafflar” inom vilka de mest troliga scenarierna beräknas finnas. Koldioxid är förstås bara en faktor i den stora helheten. Avverkningar, globalt försämrad biodiversitet, fortsatt spridning av skadliga ämnen osv. hjälper inte precis till om vi vill bibehålla god ekologi.

I Vbl 22.1 funderar Hans Rosing över det rådande läget. Under alla år Rosing tagit upp klimatförändringar som ämne i insändare och artiklar, har jag i hans budskap tidigare läst in både avståndstagande från övergripande vetenskaplig konsensus och jag har läst in en rejäl dos cynism. Det sist nämnda har varit antydningar om hur vi på våra breddgrader har chans att få ett varmare och behagligare klimat. Ett sådant resonemang utelämnar i stort sett alla de presumtivt negativa aspekterna världen över - och i förlängningen även hos oss. Jag tycker även att Rosing raljerar en smula över ”domedagsprofeter” och katastrofhot. I artikeln 22.1 noterar Rosing att inga katastrofer ännu skett och att mänskligheten fortfarande är kvar, i bättre form än någonsin. Det är givetvis alldeles korrekt att barndödlighet, medellivslängd och global fattigdom visar bättre och mer positiva siffror. Man bör kanske ställa sig frågan om inte såväl den utvecklingen som undvikandet av olika andra domedagsprofetior i någon mån påverkats av just opinionsbildning i kölvattnet efter katastrofhot. Måhända är inte ”klimathot” endast av ondo. Rosing hänvisar till Nature (15.10.2015 - Vol.526, No.7573) och artiklar om industri som utvecklar metoder för att både mildra och hantera koldioxid-belastningen. Det är närmast rimligt att utgå från att dylik verksamhet faktiskt är ett resultat av just ”katastrofhot”.

Nordpolens isar är även de ett ständigt hett ämne i klimatdebatten. Vi har sett en drastisk minskning av isarna och vi ser idag hur grönländska glaciärer allt snabbare rinner ner mot havet - även de stora glaciärerna längst i norr (bl.a. Science 11.12.2015. Vol.350, No.6266, sid 1357-1361). Rosing kunde gott och väl även nämna den långa artikeln (samma nummer av Nature 15.10.2015, sid 421-425) som handlar om de antarktiska isarna. Ismängderna runt båda polerna minskar fortsättningsvis. Det lär pulsera så att minskningen sker mer och mindre under åren, men sammantaget är bilden inte överdrivet positiv. Hoppas prognoserna är felaktiga. Världshaven har sin tröghet. Dvs. förändringar är generellt trögstartade men när de väl är igång kan de fortsätta länge. Klimatet handlar inte bara om temperatur. Alla organismer på jordklotet är anpassade för specifika förhållanden och det är dessa förhållanden som nu förändras. Värst är förändringar för organismer som utvecklat stark specialisering och snäva livsbetingelser i hittills relativt statiska miljöer. Där kan redan små skillnader utradera hela bestånd. Eftersom alla organismer är kopplade till andra via komplexa ekosystem, skapar varje rubbning en våg genom ekosystemen och till slut drabbas alla på ett eller annat sätt. Rådande uppvärmning av världshavens ytvatten må än så länge vara relativt modest, men effekterna börjar redan synas. Dels handlar det om vattnets densitet (temperatur-relaterad) och därmed olika vattenlagers (och strömmars) förmåga att blanda sig med varandra. Det i sin tur innebär att näringsämnen inte längre fördelas lika som tidigare. Därigenom får vissa djurpopulationer mindre föda medan andra drar fördelar. Det senare behöver inte heller vara odelat positivt. Varmare vatten ger sämre syrehalt och mera koldioxid påverkar Ph. Många organismer är beroende av snäva temperaturområden för sin fortplantning. Andra klarar temperaturskillnaderna i sig, men får allt svårare med tillväxt pga. kemiska orsaker. Bl.a. Science hade nyligen ett specialtema kring pågående förändringar i oceanerna (Vol.350, No. 6262, 13.11.2015). 

Livet på jorden kommer att fortsätta. Djur och växter anpassar sig absolut. Men idag går förändringarna ställvis så snabbt att flertalet organismer inte hinner med i utvecklingen och de facto minskar radikalt i antal. Klimatet på jorden har förstås alltid ändrat, men snabba och drastiska förändringar har även inneburit stora ekologiska massutdöenden och omdaningar (bl.a. Nature 17.12.2015. Vol.528, No.7582, sid 345-351). Även om dagens klimatförhållanden är långt från exceptionella jämfört med diverse exempel ur klotets långa historia, så bör vi alltså komma ihåg att nulevande organismer har sin anpassning till förhållanden som rått under de senaste årtusendena - samt att vi människor är helt beroende av våra ”med-organismer”. Tyvärr tyder obehagligt många undersökningar på att vi nu har kommit in i klotets sjätte stora massutdöende. Jag skulle innerligt vilja dela Rosings positiva inställning, men jag vågar inte riktigt - än i alla fall.


fredag 26 februari 2016

Leksaksprovning

Medan jag var i Umeå passade jag på att införskaffa ett av de mer galna och extrema objektiven som någon av de stora etablerade kameratillverkarna saluför - nämligen Canon MP-E65 f2.8.
I Umeå finns nämligen Cyberphoto och jag tyckte att det skulle vara kul att åka till själva lagerbutiken - även om där inte finns mycket att se. Cyberphoto kan nämligen ståta med riktigt konkurrenskraftiga priser och bra service. (nej, jag får inte betalt eller rabatterade priser för att skriva det) 
Med galet menar jag att objektivet har ett användningsområde som är sanslöst smalt och att det tekniskt är långt från den absoluta merparten av "normala" kameraobjektiv. Dylika nisch-produkter är ju inte alls särskilt vanliga bland skraja mainstream-storbolag som t.ex. Canon.

På många sätt är MP-E65 tekniskt i någon mån ganska lika som ett system med bälg och objektiv. En skillnad är att MP-E65 även har ett antal linser närmare kamerahuset - något som alltså inte existerar inuti en bälg. Linserna i objektivets främre ända kan matas långt ut/framåt från kamerahuset. Närgränsen förkortas rejält och "uppförstoringen" ökar.
Objektivet sträcker sig mellan 1 och 5 ggr "uppförstoring". Arbetsavståndet vid 1x är 101 mm och vid 5x är det 41 mm. 
Internätet är fullt av information om detta eminenta stycke objektiv (bl.a. här) och jag börjar därför inte orda så värst mycket mer om det.

Man kommer långt med bälg och ett hyfsat objektiv i bälgens framända. En sådan utrustning kostar dessutom ungefär en femtedel av MP-E65. Men MP-E65 vinner på ett flertal praktiska punkter. 

1. MP-E65 är lättare, behändigare, smidigare och lite mer stryktåligt än bälg+objektiv-kombination.

2. Råkar man ha ett Canon-hus kommunicerar förstås objektivet med kameran. Det ger fördelar (kanske även med andra hus i kombination med rätt adaptrar). 

3. Med bälg+objektiv blir det generellt tokmörkt i sökaren. Man måste köra med Live View. MP-E65 håller helöppen bländare ända tills man trycker av och objektivet slår till vald bländarstorlek. Det är en absolut fördel ifall man vill ha små bländaröppningar (för ökat skärpedjup) och ändå klart och tydligt se motivet genom sökaren (eller Live View) innan exponering.

Men fokus är manuellt. Objektivet har inte ens en fokusring. Nej, vad den saken beträffar, är det precis samma som med bälgen. Fokus och skärpa finns på ett visst avstånd från objektivet och det är bara att försöka hitta och hålla fokus innan man trycker av.

Tog i all hast några enstaka första bilder med detta objektiv tidigare idag. Bilderna här i inlägget säger kanske inte så mycket - speciellt eftersom jag inte nu bemödat mig om att lägga ut info kring dem. De är bara resultaten av lite planlöst pekande med objektivet i fråga. Om jag får tid över så gör jag framöver antagligen ett litet test för att om det finns kvalitativa skillnader mellan min gamla makro-utrustning och MP-E65. Då handlar det om fotografering i den lilla "makrostudion". För utomhusbruk och levande motiv är det nog blott och bart MP-65 som gäller från och med nu.

Älvdeltat på andra sidan.

Som synes håller utgångspunkten just nu inte det tempo som som tidigare brukar uppnås. Inläggsfrekvensen är förhållandevis svag.

Orsaken står att finna i göromål som tenderat begränsa vistelse, registrering och produktion av nytt material i enlighet med bloggens tematik. Det blev t.ex. heller ingen gårdsplansbongning för mig i år. Den helgen försvann i andra typer av sysslor.

Under första halvan av denna vecka har jag varit över till Umeå. Första bilden är tagen vid hamnen i Holmsund och det är Fjärdgrund som syns i bildens högra halva. En skönjbar prick till vänster är den lilla fyren Storbränningen som är belägen lite längre ut.
Andra bilden visar ett av flera fågeltorn ute vid älvdeltat och bilden här ovan är vyn från tornet ut mot nordväst där Degernässlätten dominerar.

Det här fågeltornet är beläget direkt intill E12 som är den nya och snabbare(?) vägsträckningen mellan Holmsund och Umeå. Kör man från Holmsund har man tornet på vänstra (och västra) sidan ca 5 km efter bron över älven. Bilden ovan är vyn ut mot sydost. 

Älvdeltat är en viktig fågelrastplats för många olika arter. För att se dem är man antagligen tvungen att leta sig dit under andra tider på året. Nu var det nämligen seriöst öde - av någon anledning.

Norrut skymtar delar av Umeå. Här är det bl.a. E4-bron vid Gimonäs/Strömpilen som syns.

Nysnön avslöjade omfattande aktivitet av ekorrar i tornets omedelbara närhet.

Tornet står på en liten kulle och det är tre våningar högt. Utsikten är prima. Särskilt många personer har inte plats i den översta delen och jag antar att det tidvis kan vara rätt trångt.

Edit:
Jag brottas för närvarande med ett litet men irriterande www-bekymmer. Bland annat tar det sig uttryck i att jag inte kan använda ett flertal olika inbäddade funktioner på olika sidor. T.ex. får jag inte upp en textruta för att kunna skriva egna kommentarer här på bloggen och därav kan jag heller inte replikera på andras kommentarer. Men jag kan ju alltid uppdatera själva inlägget. Så det svar jag skulle ha skrivit nedan kommer här i stället.

Exakt! Älvdeltat är stort och området är vackert. Jag har iofs inte alls rört mig mer ingående i området och det återstår att göra en vacker dag. Precis som Kurt skriver i kommentarerna är det här bara ett torn bland flera andra. Flera och flera... Åtminstone tre st i alla fall. Ett av dem finns på östra sidan i Villanäs - en bit från Blå vägen (gamla vägen in till Umeå). Ett annat finns på Östra sidan av Stora Tuvan - den ö Kurt nämner. Jag har lite på känn att dessa två eventuellt är bättre ur bongarsynpunkt - men jag vet inte säkert. För min del blev det aktuellt att endast besöka det som finns intill E12. Lågskor och snö var bidragande faktorer.


söndag 7 februari 2016

Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors

När jag besöker Helsingfors går jag nästan oftast bara på muséer. Förutom ett och annat besök vid lämplig bokhandel eller skivbutik, är just aktiviteten shopping inte på listan - inte ens på en lågprioriterad placering. 
Det finns dock ett museum jag faktiskt aldrig sett insidan av. Nämligen Naturhistoriska centralmuseet. 
Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att jag hyser ett visst intresse för sådant som har med natur att göra. Jag bör väl tillägga att jag i mån av möjlighet faktiskt brukar leta mig in till naturhistoriska museer i de städer jag besöker.

Helsingfors naturhistoriska museum passeras nästan vid varje besök i huvudstaden. När jag nu i fredags var i stan och hade ett försvarligt antal timmar att avverka, tog jag mig i kragen och styrde stegen in genom dörren. Här är alltså några skraltiga mobilkamera-bilder från besöket.

Naturhistoriska muséer är förstås synonymt med mausoléer. Preparerade organismer i rad efter rad. Stora delar av samlingarna är från tidigare århundraden och många konserverade krakar ser rent anskrämliga ut. I många fall har de form-mässigt knappt någonting gemensamt med det levande djuret.

Naturhistoriska i Helsingfors är dock ett lysande undantag. Merparten av däggdjuren och fåglarna är onekligen stilfullt och realistiskt återskapade. Men så har de också satsat en hel del på att förnya sig själv och utställningarna. I den processen har de i sina begränsade utrymmen lyckats mycket väl med att skapa informativa och förhållandevis "livfulla" scenarier. 
Eirik Granqvist (som jag ju gett en del negativ kritik här på bloggen) förnyade på sin tid utställningarna och bidrog till många riktigt tjusiga grejer. En del av det han gjorde försvann vid renoveringen för tio år sedan men några av de kvarvarande djuren är säkert resultat av hans arbete. De senare konservatorerna och utställningsbyggarna har onekligen gjort ett gott arbete.

Man går som sagt ändå omkring bland tusentals döda djur - eller egentligen skinnen av alla dessa döingar. Museets utställningar påminner mig om äldre naturböcker - de där naturböckerna som har ett uppslag med Afrikas natur, ett uppslag med Sydamerika, ett uppslag med Australien och så vidare. På varje uppslag finns de där typiska lokala djuren av diverse modell. 
Museet blandar riktigt eleganta och välgjorda dioraman med mer traditionella hyllmontrar och uppradade organismer. De nyare liken härstammar lyckligtvis från djur som dött på annat sätt än genom kulor från insamlarnas gevär. T.ex. djurparksdjur som kastat veven får numera "finna" sig i att "stå monter".

Om naturhistoriska museer tidigare strävat efter att skapa samlingar för utställning, så har de idag andra uppdrag. Samtida naturforskning och det ständigt pågående arbetet med naturens bevarande har inte sällan museer som utgångspunkt och säte. Institutionerna bakom verksamheten samlar numera i första hand på andra saker än döda djur.

Men visst finns det ändå en slags märklig romantisk charm med något så makabert som konserverade djur. På samma sätt som bilderna i nämnda naturböcker fungerar de som förmedlare - länkar - till främmande världar. De har givetvis även en viss pedagogisk uppgift. Djuret i dess rätta storlek och med - förhoppningsvis - någorlunda korrekta proportioner finns ju framför en på någon meters avstånd.

Mammutarna är för närvarande museets flaggskepp och affisch-djur. De är givetvis inte konserverade utan helt konstgjorda. Pälsen härstammar från myskoxar.

Museet har fem st huvudutställningar. Benen berättar, Finlands natur, Världens natur, Förändring i luften och livets historia.

Jag var i museet på en fredag och det var glädjande att se besökarna. Jag trodde att jag eventuellt skulle tänkas bli relativt ensam bland montrarna, men det visade sig att rummen snabbt fylldes av flera skolklasser och dagisgrupper. Det betyder att dessa barn har goda chanser att snappa upp lite kunskap och förhoppningsvis bygga på sitt naturintresse. Jag har nu efteråt förstått att naturhistoriska centralmuseet är ett av Finlands mest besökta.

Så man får hoppas att något så mossigt som uppstoppade djur i ett museum, kan ge ett litet bidrag till förståelsen över den levande naturen runtomkring oss.

Jag rekommenderar verkligen ett besök. Museet är centralt i Helsingfors. Samlingarna är inte större än att man med maklig fart går igenom allt på ett par - tre timmar. Riktigt stora museer blir ju lätt överväldigande och tröttande ifall man tänkt ta allt på en dag.