fredag 30 december 2016

Avrundar bloggåret 2016 med Urd

Plötsligt sitter man än en gång vid datorn i färd med att försöka haspla ur sig en slags sammanfattning av det gångna året. Givetvis är den sammanfattningen på ett eller annat sätt relaterad till den här bloggens ämnesflora. 
Lustigt nog sker det dessutom än en gång till tonerna bilderna av blåst och vågor vid Tisskärssand, ute på Vexalalandet. För ett år sedan såg motsvarande blogginlägg ut på det här viset. Får se om det blir tradition.

Så välkommen till ett kaotiskt sillsalladsinlägg utan fyrverkerier!

27.12 nuddade perifera delar av stormen Urd Österbotten. Någon egentlig storm kan man inte kalla de vindar som nådde hit, men en smula blåst blev det ändå. Vågorna ute vid havsbandet var trots allt av någorlunda dignitet. Befann mig vid Tisskärssand under sen eftermiddag.

Vad ska jag egentligen berätta om 2016? Tja. Jag kan i alla fall konstatera att året varit relativt inläggsfattigt jämfört med tidigare år. Orsakerna till detta har jag till lust och leda nämnt i några av årets inlägg. Inläggen är självfallet beroende av aktivitet som resulterar i inläggmaterial, och det är kvantiteten aktivitet som varit sparsmakad 2016.

Mest omfattande naturaktiviteten under året har nog (för egen del) arbetet med silltruts-inventeringen varit. Jag har deltagit som assistent i samband med ringmärkning och räkning vid ett antal kolonier i skärgården här i trakten. Projektet är relativt omfattande och strävan är förstås att det ska vara så heltäckande och informativt som möjligt. En rapport över årets resultat är i stort sett snart klar. Som en liten, liten del av den rapporten kan jag t.ex nämna att det ser ut som om silltrutparen i de undersökta kolonierna lyckades få 0,4 flygga ungar var. De flesta bon innehåller tre ägg (några har två) och av dessa överlevde således 0,4 ungar fram till slutet av sommaren. Flera av dessa har läsringar och det blir spännande att se ifall man någon gång kommer att få återse någon av dessa. Hur överlevnadsgraden ser ut under deras första år vet jag inte.

Häckningsresultaten är inte riktigt bra men det var heller ingen total katastrof. Helst borde de komma upp i lite högre siffror eftersom silltrutarna rent generellt går ner i antal. Två vuxna fåglar (ett par) borde med andra ord lyckas föda upp fler än två ungar totalt under sin livstid för att en ökning ska kunna ske. Med 0,4 tar det 5 år för ett par att "kompensera" sig själv. Trutar blir oftast gamla så i normala fall ska de kunna lyckas. Men det kommer alltid år som är riktigt katastrofdåliga och därför måste de bra åren också generera en viss numerär buffert.

Några rariteter har jag inte prickat in i år. Således inga spännande observationer att rapportera. När det gäller antal observerade fågelarter har jag verkligen nått ett bottenrekord. För ett år sedan trodde jag inte att det skulle vara möjligt att se färre än vad jag då hade gjort. Saldot för 2016 är 95 fåglar. Noterar att jag inte ens har kryss på kricka, spillkråka eller taltrast - för att nu nämna några som t.o.m. brukar vara svåra att undvika. Men de har helt enkelt inte kommit fram till mitt arbetsrum och de har inte hjälpt till med båtrestaurering eller annars befunnit sig i samma utrymmen som jag 2016. De assisterade heller inte i silltruts-inventeringen.

29 fågelarter har setts i trädgården. Det är i alla fall fyra fler än året 2015.

När det gäller alla typer av djur, så är antalet arter jag påträffat i trädgården nu uppe i 431. För ett år sedan var den siffran 388. 43 nya således. Den siffran är inte särskilt stor den heller. Bloggen innehåller för närvarande 519 olika arter. Det betyder att 52 stycken kommit till på dessa sidor under 2016.

Förutom silltrutsarbetet har mitt naturår i första hand genomförts vid datorn. Jag har tecknat. Det arbetet är nästan klart och nya projekt väntar.

Men naturåret är förstås så mycket större än mina egna förehavanden. Ur ett globalt perspektiv har 2016 varit en smula exceptionellt. Ögonbrynshöjande skeenden har främst rört klimatfrågorna. USA har valt en president vars relation till vetenskap verkar vara av högst anmärkningsvärt dålig kvalitet. Han har dessutom försett sig med rådgivare och ministrar som tycks vara rena antivetenskaps-typerna. Miljö och klimat ska uppenbarligen skrotas av den nya amerikanska administrationen. Som en intressant påminnelse om att något sker med klimatet, har vädret uppe vid Nordpolen varit av alldeles extraordinärt varmt slag nu under senhösten och början av vintern. Jag skrev lite kring det i föregående blogginlägg.

DNA-undersökningar har visat att klotet har fyra giraff-arter snarare än en art och flera underarter. Just girafferna är förresten på alarmerande numerär tillbakagång. För några av [de nya] arterna och underarterna är det riktigt illa ställt. Men det är inte bara giraffer som sjunker i antal. En överväldigande majoritet av alla jordens djur har det allt värre ställt. I dagarna kom bl.a. nya dystra siffror för geparderna. Hur miljömedvetna vi människor än är och hur mycket information om dessa frågor vi än har, så fortsätter den ekologiska "nedmonteringen" av jordklotet i allt högre grad. Det finns absolut ljusglimtar men det tycks vara så att de negativa nyheterna överväger (ökad korallblekning/död 2016, fortsatt ökad skogsavverkning, fortsatt stor illegal fågeljakt vid Medelhavet, fortsatt minskning av flyttfåglars rastplatser, osv, osv.).

Kan också konstatera att jag under året blandat mig än mer i diverse lokala miljö-käbbel. Mest har det handlat om kommentarer under miljö- eller klimat-relaterade artiklar på YLE eller Vasabladet. Det finns nämligen ständigt en hel del troll som häver ur sig fullständigt tankebefriade utsöndringar. Miljövård är "löjligt" och uppenbarligen onödigt. Den klassiska frågan är om *valfritt djur* verkligen ska gå före människan eller samhället. Redan den frågan i sig är så urbota töntknasig som den bara kan vara. Men jag ska hejda mig från att orera mera om detta just nu. Får väl bara inse att jag håller på att drabbas av en viss radikalisering vartefter huvudlösa troll knaprar fram fler och fler tokigheter från sina tangentbord. 

Kråkor är lustiga. Förutom en ensam gråtrut långt ut över havet, var kråkor de enda fåglarna jag kunde se ute vid stranden. Och vad menar jag med att de är lustiga då?

Jo jag menar att de är lustiga för att de verkar fladdra iväg ut över vågorna bara för att det är "kul". Kråkorna har ju nämligen ingeting att göra där bland vågorna. De är inte på väg någonstans och de jagar inte mat. 

Ofta befinner de sig bara någon meter över vågorna. Som sagt, kråkor är lustiga.

Därmed stänger vi det här året och blickar fram mot ett vidöppet och synnerligen spännande 2017. 

Gott nytt år!!



söndag 18 december 2016

Väder, klimat, förnekare och Brandolini

Klimatet var på mediatapeten för några veckor sedan. Dels handlade det om att Herrfors kundtidning Katternö kom i rampljuset genom Suomen Kuvalehti, varpå artikeln och kundtidningen togs upp lokalt i ÖT och Vasabladet. Åter en gång blev klimatförändringarna debatterade. Dels handlade det också om rubriker kring en ovanlig "värmebölja" i Arktis. Visserligen minusgrader, men ändå ca 20 grader varmare än normalt. Isens utbredning var även rekordartat låg och tillväxten hämmades extra pga. att de normala minusgraderna inte slog till. Forskarkåren undrar om en sk. "tipping point" är nära - eller passerad.

Andra aktualiteter som drar fram klimatfrågor till rubrikplats är Donald Trumps utnämningar till viktiga poster. Han har placerat kända klimat[förändrings]förnekare i maktposition att förändra landets miljölinje. Vetenskap, fakta och kunskap är helt klart inte alls av intresse i USA's kommande politik. Det blir onekligen intressant att se huruvida de faktiskt gör slag i saken och raserar vad som hittills påbörjats vad globalt miljöengagemang beträffar. Sedan beror mycket på huruvida Trump sitter fyra år eller rent av åtta. På fyra år lär turligt nog USA inte göra så värst mycket skada trots allt. De hinner knappast bygga upp så omfattande verksamhet att det får tydligt märkbara miljö-effekter. Problemet är förstås att miljö är så mycket mer än växthusgaser och klimat. På kort sikt är ytterligare fragmentisering av naturliga och/eller orörda biotoper kanske ett värre bekymmer. Illdåd i den branschen har de chans att hinna med.

Det verkar som om den kvarstående klimatdebatten i övrigt har separerats allt mer från vetenskap. Ju mer man läser in sig på ämnet i dagens media så förefaller det ha större och större anknytning till politik. Så kallade "klimatskeptiska" sidor som tidigare angripit frågorna med några slags vetenskapliga argument har tappat fotfäste vartefter vetenskapen lämnat debatten allt längre bakom sig. Debatten har polariserats till "förnekare" och "alarmister". Alarmister är förstås samma som gröngölingar, gröntalibaner, grönterrorister men även kommunister, PK-feminister och fan och hans moster. Att debatten begåvats med dylika "skällsord" är intressant. "Klimatskeptiska" sidor hyllar Trump och hans utnämningar, "klimatskeptiska" sidor har även en synnerligen öppen hållning gentemot olika extremhöger-falanger. I Sverige återkommer t.ex. hyllningarna till SD på en specifik och relativt känd klimatfötnekarsida (Klimatupplysningen - av "Stockholmsinitiativet"). Bland inläggen och kommentarerna öses unkna utsöndringar ut i strida strömmar gentemot miljöengagerade individer, politiker, forskare, institutioner och organisationer. Det är rent av fråga om riktigt fula och låga formuleringar. Är det måhända ett resultat av ökad desperation i kölvattnet av att de vetenskapliga argumenten inte håller måttet? Det bör tilläggas att flera av Stockholmsinitiativets äldre skribenter slutat författa inlägg. Det gäller främst de som faktiskt hade sansade inlagor i debatten och som kunde debattera sakligt och utan smutsiga påhopp. Man får en känsla av att Stockholmsinitiativets eget klimat blev för extremt för de humana individerna.

Andrev Walden har en intressant kolumn i Aftonbladet, där han plockar upp frågeställningen kring varför högerextrema så ofta blir vetenskapsfrånvända - t.ex som i klimatfrågan - och snarare tyr sig till ren vetenskapsförvillning. Bl.a. menar han att deras politiska motståndare (t.ex. vänstern och de gröna) redan hade dessa frågor som en del av sin agenda. Då känner extremhögern att det inte finns något annat val än att trilska emot - oberoende om de av bara farten producerar hittepå-mumbojumbo utan några som helst vetenskapliga kopplingar.  Historia har de ju redan vana att förfalska så lite vetenskapsförvillning lär knappast addera huvudbry.

Det börjar vara många år sedan vetenskapen sakligt konstaterade att de absolut bäst underbyggda teorierna stämde väl överens med antropogen klimatpåverkan. Observationer och dokumentationer bekräftar tidigare modeller och hypoteser. Klimatforskare såväl som geologer, biologer, historiker, fysiker, astronomer och en hel drös andra vetenskapare, kan tydligt se samband mellan sina respektive forskningsresultat (och observationer) varpå de sammantaget inte längre ifrågasätter det antropogena fotspåret. Tvärtom ser det ut som om vår (människans) påverkan de facto både kompenserar och motverkar den svaga inledningen av en försiktig svängning mot kallare klimat. Så kallade "naturliga" klimatrelaterade orsaker (sol, strålning, glacial rytm o.dyl.) pekar nämligen på en analkande istid. Den ligger i och för sig väldigt långt framåt i tiden. Sjunkande temperaturer skulle gå så oerhört långsamt att vi inte riktigt noterar det. Men visst kan man väl tillstå att det där med en smula mer kyla inte alltid låter så lockande.

Nej, klimatförändringarna (både historiskt och uppgjorda framtidsmodeller) är inte ett kristallklart fall av vetenskaplig enighet. Detaljerna skiljer fortfarande mellan den ena och den andra tolkningen av observationer, dokumentation och modell. I Nature från 8.12 (nr 7632) diskuteras bl.a. hur mycket av Grönland som egentligen var isfritt för si och så många miljoner år sedan. Givetvis är det intressant ur ett klimatperspektiv, eftersom svaren kan vara till hjälp beträffande klimatets påverkan av den grönländska isen samt då även havsvatten-nivån. Det här är dock en debatt som alltså är på någon slags detaljnivå och där ingen tolkning går i någon annan riktning än att det är ett ganska allvarligt läge vi befinner oss i.

I samma nummer av Nature ingår även en kolumn av Phil Williamson (University of East Anglia, Norwich, UK) som oroar sig för en allt mer frekvent desinformation i våra demokratiska samhällen. Allt fler internetsidor sprider rena lögner och trollsoppor, vilka tydligare och tydligare påverkar folks uppfattning och tro på hur det ena eller det andra förhåller sig. Det verkar t.ex. inte vara bättre än att nationer (eller olika "intressen") sitter med anställda arbetare i sk. trollfabriker. Williamson nämner inte just trollfabriker, men han frågar efter tydligare kontroll gentemot förvillare av fakta. Han hoppas även att vetenskaparna själva (de som kan det de forskar om) ger sig tid att faktiskt argumentera och försöka korrigera eventuell desinformation. I de flesta fall har forskaren gjort sitt jobb när rapporten är publicerad och lämnar därefter det hela för ett nytt projekt. Men det är samtidigt mycket begärt att forskarna ska sitta och "vakta" på dylika trollningar. Hur som helst drar Williamson upp Brandolinis lag (The Bullshit Asymmetry Principle) vilken dikterar att "the ammount of energy needed to refute bullshit is an order of magnitude bigger than that needed to produce it".



Slutligen tre kartor hämtade (screen shots) från den sanslöst tjusiga sidan Climate reanalyzer som jag verkligen rekommenderar för alla väder- och kart-bitna nördar.

Första kartan visar temperaturskillnaden jämfört med medeltalet räknat på åren 1979-2000. Som vi ser är det fortfarande närmare 20° varmare än normalt uppe vid Nordpolen. Men det är även ca 20° kallare än det gamla genomsnittet över delar av Asien och centrala Nordamerika (syns inte på den här kartan). Köldstråket sträcker sig ner mot Turkiet där det egentligen "borde" vara kring +10°C just nu (uppe på höglandet), men istället är -10°C. Kölden som alltså egentligen ska hålla sig i Arktis rinner ner över de två stora kontinenterna. Nedan följer en karta med faktiska lokaltemperaturer som jämförelse till kartan ovan.



Det här är väder! inte klimat... säger någon. Förvisso!
Visst är det väder och visst fluktuerar det hit och dit - precis som väder ju gör. Men väder är ett resultat av av de mekanismer som dikterar klimatet och i slutändan alltså det påföljande vädret. Trots de två stora köldstråken över land så är norra halvklotet till sin helhet 0,36°C varmare än genomsnittet från jämförelseåren. 2016 ser ut att bli det varmaste året i historisk tid. Klotets temperaturkurva letar sig just nu snabbt uppåt år för år.



En bidragande orsak till rådande extrema temperatursituation lokalt i Arktis syns på den tredje kartan. Där ser vi dagsläget för jetströmmarna - de snabba vindar som ligger på ca 10 000-11 000 meters höjd och som roterar runt klotet i östlig riktning. 

Jetströmmarna fungerar i vanliga fall delvis som avgränsningar för kall arktisk luft och varmare sydlig luft. Ju större temperaturskillnaderna är desto starkare drivs vindarna. Jetströmmen är således vanligen starkast vintertid. Jetströmmarna påverkar lägre luftlagers vindar samt högtryckens och lågtryckens banor. På senare år har jetvindarna tappat fart och börjat "meandra" (svänga/kurva sig) något mer än vad som tidigare noterats. Det betyder att de numera vintertid i något större utsträckning ställvis drar med sig varm luft  långt norrut och kall luft långt söderut. För ett antal år sedan drabbades t.ex. brittiska öarna med flera vintrar som var ovanligt kalla och ruggiga. Just nu har alltså jetströmmen (i sin påverkan av vädret) pressat upp varm atlantisk luft mot norr och dragit ner den kylda polarluften till Asien och Nordamerika.

Paradoxalt kan det ställvis alltså bli kallare när klotets medeltemperatur höjs. 


fredag 2 december 2016

Man pratar inte om kungar

Fertila myrhonor heter drottningar och hanarna heter... hanar. 
Han på bilden är typ bror till hon som presenterades i de två föregående inläggen.

Hanarna är oftast ganska mycket mindre än honorna. Speciellt huvudet är knappt mer än bara fäste för antenner och ögon. Ska förstås inte glömma hans parningsorgan. Det skymtar längst ut på undersidan av bakkroppsändan. Mellankroppen är annars ganska lik den hos drottningen och den skiljer sig rätt mycket från arbetarnas mellankroppar. Jämför t.ex. med bilden i det här gamla inlägget. Notera också att hanen är i stort sett helt svart.

Hästmyrors könsdjur kläcks på sensommaren men svärmar först i medlet av sommaren därpå. Med andra ord lever de över ett halvt år i kolonin och enligt Nationalnyckeln torde hanarna hjälpa till med vissa sysslor nästan som vilka arbetare som helst.


Ingen julkalender i år

Skulle väldans gärna dra till med en julkalender även det här året, men idén jag har lär få vänta på december 2017. Det är helt enkelt den redan omskrivna tidsbristen som gör att bloggen håller lite lågt tempo. Några enstaka inlägg ska jag säkert skrapa ihop med jämna mellanrum trots allt.

Här är hushästmyran från förra inlägget. Hon har blivit kvitt nålarna nu.


lördag 19 november 2016

Paus i jobbet blev paus i bloggpausen - Veckans pausmyra

Inläggstakten är fortsatt långsam och det har närmast blivit en liten period av bloggpaus senaste veckan. Jag ägnar nämligen dagarna nästan helt åt insekter, men det är inget jag ännu ger några förhandsvisningar av. Tids nog ska det arbetet få sin givna plats också här.

Idag blev jag dock tvungen att ta en liten paus från det där insektsjobbet. Då passade jag på att peta med en annan insekt. Under hösten har ett litet antal bevingade hushästmyror - Camponotus herculeanus - dykt upp i kåken. Det har varit någon enstaka drottning och ett par hanar. Normalt är jag lätt vek när det handlar om att ha ihjäl något, men hästmyror hör till de där lätträknade arterna jag kan likvidera utan påföljande sömnlösa nätter med plågat samvete.

Självfallet måste liken tas tillvara. Så under den där nämnda pausen tidigare idag, inledde jag en liten "montering" av denna drottning. Antagligen lär jag återkomma till henne och hennes friare.


söndag 6 november 2016

Alfågel på villovägar

En ung alfågel-hane har kommit helt snett i tillvaron och befinner sig sedan i går(?) ovanför kraftverksdammen i Nykarleby.

Egentligen borde han hålla till med sina artfränder ute till havs och det blir lite svårt att hysa stora förhoppningar över hans framtid.





torsdag 3 november 2016

Senhöstsmörkersmåkryp 4

När ficklampan...
... nä nu ska jag rätta mig själv. Använder inte alls en ficklampa. Har bara skrivit så för enkelhetens skull. 
Jag använder mig egentligen av en cykellampa som fästs på en sk. "Magic arm" på kameran. Det betyder att lampan lyser framför objektivet och följaktligen på motivet. Sådant underlättar fotograferandet i mörkret. Det ljus lampan producerar överträffas dock av blixten när själva bilden ska tas.
Så jag börjar om...

När den på kameran monterade lampan lyste upp dessa tjusiga korvar blev jag glad. Hade inga bilder på dem tidigare. Den större larven (två första bilderna) var väl kring 15 mm lång. Den kröp på kanten av en upphöjd odlingsbädd.

Larver brukar vara lite halvknepiga att bestämma. Litteraturen (inkl. nätet) tenderar ju att koncentrera sig på fullbildade insekter. 
Det första blir ju att bestämma vilken ordning den observerade larven tillhör. Här på land har vi ju kanske främst tvåvingar, skalbaggar, fjärilar, steklar och vissa nätvingar att välja bland. De här larverna visar tydliga skalbagge-egenskaper. Huvudets utformning och de tre tydliga benparen är t.ex. goda ledtrådar i detta fall. Huvudet med sina stora käkar visar att det är en rovlevande larv. De första alternativen som spontant ploppar fram i skallen är jordlöparna, kortvingar och flugbaggar. Larvens storlek passar in på arter ur alla familjerna - även om vi har väldigt få kortvingar som blir så stora. Men jordlöparna och kortvingarna går bort med tanke på den plöfsiga och lite håriga kroppen. Därmed kvarstår flugbaggarna och visst är det flugbaggelarver. Däremot vågar jag inte gissa på art. Vi har tre-fyra stora Cantharis-arter som vanligtvis frekventerar närområdet och gissningsvis är det någon av dessa. En annan orsak till lite glädje när man hittar dessa, är förstås deras rovlystnad som ju gagnar alla tänkbara trädgårdsodlingar.

Kort efter upptäckten av Cantharis-larverna noterade jag en liten grupp små versioner av samma modell. Dessa 5-7 mm små larver satt på en björkstam. Av små flugbaggar har jag hittat Malthodes marginatus och Rhagonycha nigriventris, men jag har ännu inte hittat något som nödvändigtvis binder larven till någondera släkte eller art. Vad man då borde göra är förstås att samla in dem, föda upp dem och se vad de blir till. Men det har jag inte påbörjat.

Flugbaggelarver kallas även snömask. De kan nämligen i bland påträffas just på snö när temperaturen tillåter. Med andra ord sällar sig dessa till den grupp av köldtåliga kryp som kom att bli i fokus under de inlägg som går under den krångliga rubriken senhöstsmörkersmåkryp. 


onsdag 2 november 2016

Senhöstsmörkersmåkryp 3

Ännu ett småkryp med tycke för kyligare årstider är vintermyggan. Nu är det ju dock så att vi i det här landet har ca 15-17 arter och jag nöjer mig i princip med att använda familjenamnet Trichoceridae (vintermyggor) i detta inlägg. Men eftersom släktet Trichocera är det med marginal vanligaste och artrikaste, så vågar jag antagligen skriva Trichocera sp. utan nämnvärd oro för hårda bakslag mot min stolthet.

Den uppmärksamme noterar säkerligen likheten med harkrankar. Likheten har sin förklaring. Vintermyggorna tillhör infraordningen Tipulomorpha - vilken ingår i underordningen Nematocera (myggor) i ordningen Diptera (tvåvingar). Nu är det kanske inte så enkelt som att alla "myggor" egentligen har sin fylogeniska plats i just Nematocera, men för tillfället är de i alla fall placerade i ett sådant släktträd. Fortsatta DNA-studier lär väl luckra upp bland grenar och kvistar.


Senhöstsmörkersmåkryp 2

Fortsättning på presentation av de kryp jag mötte under en kväll med ficklampan i högsta hugg.

Även om det är allt glesare mellan småkrypen vartefter temperaturen sjunker, finns det vissa fördelar i samband med själva fotograferingen. Dessa småkryp är ju nämligen mindre benägna att röra på sig när det är kallt. Det finns dock flera olika små varelser som inte bryr sig nämnvärt fastän kvicksilvret kryper under den av människan bestämda noll-markeringen på en Celsius-graderad termometer (jo jag vet, det där med vattnets fryspunkt osv. bla blabla).

Den här flugan torde höra till familjen Heleomyzidae (myllflugor). Eventuellt kan den ha släktnamnet Tephrochlamys. Längre än så kan man antagligen inte släktforska på basen av denna enda bild. I Finland finns fyra snarlika arter. Eller så är det någon Scoliocentra. Jag blir lätt förvirrad av flugor.

Beroende på släkte, art och specialiseringar, lever myllflugor (larverna) i och av bl.a. kadaver, bajs eller andra ruttnande organiska godbitar. Många i familjen är riktiga vinterflugor och de är aktiva även vid ett par minusgrader. Flera kan överleva helt galet låga temperaturer och -60°C har nämnts för Heleomyza borealis. En hypotes kring deras vinteraktivitet är att de blir väldigt snabba med att exploatera kadaver och exkrement som ackumulerats under vintern. De kan därmed få fördelar jämfört med mer värmekrävande "konkurrenter" så fort godsakerna töar fram på våren. 
Mer om myllflugor finns att läsa i den färska referensen nedan.


AGNIESZKA SOSZYŃSKA-MAJ  and ANDRZEJ J. WOŹNICA 
European Journal of Entomology 113: 279-294, 2016


tisdag 1 november 2016

Småfågelhysteri och några klipp från holk-kameran

Här om dagen nåddes jag av nyheten att en steglits hade observerats på nära håll i trädgården. Det var världsomvälvande nyheter och jag rusade självfallet ut med kameran i händerna och andan i halsen.

Någon steglits syntes inte längre till. Pilfinkarna småkivades lite hemtrevligt i rönnen och mesarna ilade som mesar mellan varje existerande kvist i varje träd.

Jag tog förstås några bilder av nämnda fåglar i väntan på att steglitsen skulle ångra sig och ändå vilja vara med på bild. Det gjorde den inte. 

Några grönfinkar satt i toppen av ett träd och spanade runt. De stannade inte länge och några bilder bidde det inte. Pilfinkarna fortsatte sitt tjittermarinerade umgänge och varvade med stilla stunder i solen.

Det slog mig att jag hade några klipp från kameraholken, där det äntligen blev häckning. Så jag har nu gjort en snabb sammanställning av året. Det börjar i april där en vuxen pilfink övernattar. Sedan övergår det i byggande av boet vilket ju förstås har tak så att kameran inte kommer åt att se ner på den ruvande, på äggen eller de nykläckta ungarna. I början av juli hade delar av taket rämnat och då fick man äntligen börja se ungarna. De pysslade föga överraskande med sådant som fågelungar gör. Ganska snabbt började föräldrarna bara mata vid ingångshålet. 28.7 hoppade ungarna en efter en ut. Måhända är det någon av de inblandade filmstjärnorna jag fotograferade i helgen. Trädgården är dock ganska pilfinkstät så det är förstås svårt att veta med bestämdhet.


Sedan kan jag förstås också peta in tvenne bilder på de båda traditionella mes-sorterna, som var på hetsig matjakt.

Skralt bildmaterial, men så slängde jag inte många exponeringar efter dem heller.



måndag 31 oktober 2016

Senhöstsmörkersmåkryp 1

Det är sparsmakat med småttingarna där ute nu. Antalet Celsius ligger för tillfället kring noll och letar sig ner en aning på minussidan under nätterna. Men det finns några enstaka aktiva kräk som fortfarande kan ses utan att man behöver lyfta på löv eller stenar. Inväntade mörkret och gick ut med ficklampa.

Pityohyphantes phrygianus är en typisk vinterspindel som i bland påträffas på snö - där den i så fall ändå befinner sig av misstag. Det här är också en av de där arterna man kan få in med julgranen. De gillar nämligen i första hand att bo i granar och andra barrväxter. Hittar du en spindel i granen är det bäst att den (spindeln) får återvända ut.

De fotograferade exemplaren hade dock sina nät under taket i ett brunnshus. Deras kroppslängd är mellan fyra och fem millimeter. Arten kan bli ytterligare en millimeter på ett ungefär (honorna).

Spindelns svenska namn är granbaldakinspindel. Letar man bland täckvävarna i den här bloggens etiketter så hittas flera exemplar.


lördag 29 oktober 2016

Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar), blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31. 


söndag 16 oktober 2016

Vad har kundtidningen för agenda egentligen?

I egenskap av elkonsument i ett lokalt elbolag erhåller jag bolagets kundtidning Katternö. Det är en ganska klatschig publikation med väldigt "samtida" utseende och karaktär. Man kunde antagligen kalla den trendriktig. Tidningen innehåller bra bildmaterial både i form av fotografi och illustration. Redaktionen anlitar nämligen goda professionella inom de visuella områdena. Layouten känns också fräsch. Innehållet är en blandning av kundinformation och längre artiklar. Vissa av dessa artiklar har lokalhistorisk anknytning och andra handlar om vetenskap och klimat. Oftast intervjuas sakkunniga inom respektive områden och upplägget är överlag mycket informativt.


Det är i läsandet av de klimatrelaterade artiklarna och notiserna som mitt ansiktsuttryck förmodligen antar närmast animerat komiska former. Mitt hår blir inte grått av det som tidningen försöker informera mig om - nej håret tappar snarare taget om hårsäckarna.

I artikel efter artikel basunerar tidningen Katternö ut att klimatförändringarna inte är av någon alarmerade art. Ibland berättas det att klimatförändringar egentligen inte sker - eller att de är fullt normala och absolut inte antropogena så som påstås från vetenskapshåll. Förvisso är de intervjuade inte sällan själva verksamma inom vetenskap av något slag. Men de tillhör konstant den förhållandevis minimala mängd personer som inte sällar sig till rådande vetenskaplig konsensus. Här uppvisar kundtidningen alltså en avsevärd och hårt styrd vinkling av innehållet. Det är ungefär som om redaktionen väljer att beskriva fotbollsplanens växtlighet som bestående av groblad, bara för att man lyckats hitta 30 plantor bland allt gräset. Därmed inte sagt att groblad nödvändigtvis är sämre än gräs. Men...

Senaste numret (3/2016) innehåller en intervju med Professor emeritus Gösta Pettersson (doktorsgrad i biokemi, tidigare professor i biokemi, Lunds universitet). Jag ska självfallet inte börja krångla emot när det gäller Petterssons kompetens inom sitt område. Hyser ingen som helst tvivel över att han är kunnig på det han studerat och jobbat med. Beträffande klimatrågor är han eventuellt mest känd som författare bakom boken Falskt alarm (2015). En fri pdf-version kan laddas ner här. Jag har ännu själv inte läst hela boken - bara ögnat genom ett antal sidor här och var. Vad jag snabbt kan se är det mesta sådant som lyfts fram i olika klimatdebatter och på diverse websidor där klimatförändring påstås vara fantasier eller lögn. 

Katternö-intervjun tycks vara ett kort koncentrat av boken. Några argument lyfts fram. Det är en samling påståenden som i min värld andas cynism av oanat format. Ett genomgående argument är att klotets klimat förstås tidigare varit varmare - t.o.m. mycket varmare än det är i dag. Jovars! Det stämmer gott och väl. Men faktum kvarstår att den nu dokumenterade förändringen av luftens kemi, av havens kemi och av globalt klimat som sådant, är av en takt som slår alla tidigare historiska och geologiska förändringar med råge. De enda situationerna i klotets historia som kan jämföras vad förändringstakt beträffar, är de tillfällen då rena geologiska katastrofer skett. Må det sedan ha varit vulkaniska områden med öppen jordskorpa i storleksklass med Indien eller gigantiska meteoritnedslag. Menar Pettersson på allvar att det djurliv och den biodiversitet vi är så beroende av, faktiskt ska hinna med i förändringarna? Ja det verkar så. Man får konstatera att det således verkar bli första gången i klotets historia som anpassning och evolution speedats upp till sådan hastighet att rådande förändringar inte påverkar negativt. Ett sådant konstaterande är vetenskaplig världsnyhet.


I intervjun (samt i hans referenslösa Falskt alarm) framkommer det även att arter inte dött ut på grund av klimatförändringar. Nu skulle jag ju vilja hävda att det inte stämmer. För det första finns det exempel på sådana. Det tydligaste och mest aktuella fallet är väl gnagaren Melomys rubicola, som nyligen förklarades vara utdöd och där den troligaste orsaken är minskat och förändrat habitat på Bramble Cay - en liten isolerad Australiensisk ö söder om Papua Nya Guinea. Ska vi verkligen hänga upp oss på en liten gnagare från en avlägsen ö? Det behöver vi kanske inte. Dess existens är knappast avgörande för oss. Pettersson nämner heller inte den - kanske för att hans text kom 2015 och råttan förklarades utdöd 2016. Men det relevanta är ju det obestridliga faktumet att förskjutningar i biotan är på gång. Ställvis syns markanta förändringar och oberoende vad Pettersson skriver eller säger, så ser det obehagligt illa ut för väldigt många växt- och djurarter. De blir trängda av både klimatförändringar som sådana och av andra organismer. Det är i uppfattningen kring detta som jag upplever obehaglig cynism hos den intervjuade. Det finns en "de klarar sig säkert - eller så ersätts de av andra"-attityd, vilken inte inbegriper någon som helst konsekvensbedömning. Det verkar som om professorn tyvärr har grava kunskapsluckor när det handlar om biologi och ekologi. Kan vi verkligen tolka rådande populationsminskningar hos merparten av våra arter som annat än att något allvarligt håller på att ske?

Domedagsprofeter är inte omtyckta. Antagligen kan jag behäftas med epitet i stil med just det, eller kanske "klimatalarmist", eller något med motsvarande trädkramar-aktiga tillmälen. Men det må så vara. Jag kunde ju replikera med "klimatförnekargubbar" eller "faktaresistensgubbar". Inget emot gubbar - det finns massor av prima sådana - men när man ser på klimatförnekar-demografin tycks företrädarna till största delen vara "gubbar" över 55-60 år. Man kan förresten även kalla dem blindstyren med tanke på de förändringar som redan skett och är observerbara - och som inte kan tillskrivas andra orsaker än just klimatförändringar..

Faktaresistensgubbarna lyfter titt som tätt upp att enigheten bland forskarna inte är så överväldigande som klimatalarmisterna vill förespråka. Bl.a. pekar man på ett upprop där mer än 30 000 forskare ska ha satt sitt namn på en lista över skepsis gentemot antropogen klimatförändring. Närmare kontroll av den listan visar att endast ett fåtal har sitt område inom klimat, meteorologi eller något annat som ger större insikter i ämnet som sådant. Att man har hög kunskap inom ett helt annat område - t.ex. medicin - behöver ju nämligen inte betyda att man har insikter i klimat. Förresten kan man notera att det i USA finns totalt uppemot 1,5 miljoner forskare/vetenskapsmän. Världen över antas siffran vara ca 7 miljoner. 30 000 namn ter sig inte särskilt mäktigt i ljuset av det. Lägg då till att bara några hundra av dessa har ett gebit inom något som närmar sig klimatrelaterade frågor. Att den absoluta merparten av hela världens forskarkår de facto noterar, konstaterar, tolkar och drar slutsatsen att antropogen klimatförändring är högst verklig, är trots allt helt och hållet klart. Vartefter en uppsjö av forskare från olika kunskapsområden (klimat, meteorologi, biologi, geologi, historia, mm.) lagt sina respektive pusselbitar till helheten, har alla alternativ sakteliga försvunnit. Exaktheten i själva modelleringen av förändringarna är sedan en annan sak. Men även med "snäll" tolkning av vad vi ser idag, verkar det vara ganska illa.

Det finns så mycket mer att debattera och nämna i dessa frågor. Måste dock spara lite till en annan gång också.

Men kundtidningen Katternö hävdar i nummer efter nummer att vi inte behöver bry oss i klimatalarmet. Allt tycks ändå bara vara ett lögnaktigt hopkok utsöndrat av en helt sanslöst intrikat och globalt omfattande forskar-konspiration.

Edit: Katternö kan läsas över nätet här. I skrivande stund är det aktuella numret inte på nätet men lär antagligen dyka upp inom kort.
Uppdatering 15.12.2016: Herrfors verkar ha plockat bort den digitala nät-versionen av kundtidningen. Måhända är det ett resultat av den lilla men vilda debatt som plötsligt dök upp i samband med Suomen kuvalehtis artikel om tidningen. Även debatterat i Vasabladet.

Edit 2: Märkligt hur det blir i bland. Ordet antropogen är antropogen med g och inget annat.


tisdag 11 oktober 2016

Rött bland vita rönnbär

Under några dagar har domherrar hållit till bland de trädgårdsväxter som producerat ätbart. Först svajade de omkring bland fröställningarna på några höga aklejrutor (Thalictrum aquilegiifolium) och senare blev de förtjusta i pärlrönnens (Sorbus fruticosa - tidigare S. koehneana) frön.

Pärlrönnens bär är inte så sura. De är egentligen inte sura alls. Men domherrarna bryr sig inte i fruktköttet och eventuell surhet bryr de sig inte heller i. De sitter ju också i våra vanliga rönnar och plockar bär. Det är det som gömmer sig inne i bären domherrarna vill ha.

Att de går på vita bär är en intressant detalj som jag för tillfället inte rotat desto mera i. Vi har ju inte riktigt några naturligt förekommande växter som ståtar med vita bär i våra trakter. Däremot kan det säkerligen finnas enstaka förvildade prydnadsväxter i stil med t.ex. snöbär (Symphoricarpus albus) och Kornell (Cornus alba).

Med andra ord måste domherrarna någon gång avvikit från våra fåglars normala fokusering på röda eller mörka (blåa / svarta) bär, och vid tillfälle testat vita alternativ för att upptäcka att de fungerat prima de också.

Det är förstås en viss skillnad mellan domherre och trast. Trastarna suktar efter själva bären (fruktköttet) och fröna passerar oskadda. Det är ju t.o.m. många växters frön som faktiskt måste passera djurs matsmältningssystem för att överhuvudtaget kunna gro. Domherren däremot är ingen bra fröspridare eftersom den äter, söndrar och smälter själva fröet. Växterna är därigenom knappast pigga på att locka just domherrar - om jag nu tillåter mig att sätta någon slags mänsklig egenskap på växter. Det får jag. För precis som jag tidigare skrivit är det här min blogg.

Men även om domherren inte är ute efter själva fruktköttet, så måste den ändå vara någorlunda inriktad på mogna bär. Bärets omvandling till mogen status, är ju i första hand en påföljd av att fröet mognat klart. Jag utgår från att domherren också rimligtvis vill ha ett moget frö eftersom det är först då det packats klart med nyttigt innehåll.

Med dessa hemvävda spekulationer om att domherrarna tänkt utanför boxen och förnyat sig en smula, får jag utgå (eller hoppas) att någon eventuell läsare med insikter (eller tid att kolla fakta) hör av sig och berättar hur det ligger till. För precis som det redan varit en längre tid, har jag mestadels koncentrerat mina datorrelaterade göromål på annat än att procucera blogginlägg - och än mindre "pålästa" blogginlägg med referenser och sådant man egentligen borde plocka ihop. En vacker dag - förhoppningsvis inkommande år - får jag återkomma till vad jag pysslar med när jag inte tillverkar dessa blogginlägg.

Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte idkat könsdiskriminering genom att bara fotografera hanarna. Det var nämligen så att honorna faktiskt lyste med sin frånvaro medan jag hade kameran framme. Dagen före och dagen efter noterade jag några enstaka honor i flocken.