onsdag 16 december 2015

Lucka 16

Idag kommer julkalenderns första "riktiga" parasitstekel. Här har vi nämligen en som verkligen hör till den stora och alldeles fantastiskt förtjusande familjen Ichneumonidae - brokparasitsteklarna eller "äkta" parasitsteklar. 
Jomen, jamen, visst finns det flera andra stekelfamiljer med riktiga parasitoider, men det här är ändå parasitstekelfamiljen med stort P. 
Jag har i något tidigare sammanhang låtit meddela att dessa steklar är gamla favoriter i min bok. Jag står orubbligt fast vid den åsikten.

Samlingen innehåller några få brokparasitsteklar. Fyra eller fem arter finns uppträdda på nålarna, men jag har inte gått igenom dem riktigt noggrant än och vet inte med bestämdhet vilka de kan tänkas vara. Dessa steklar är taniga och spröda. Därför är merparten av dem också inkompletta efter den behandling som lådan/samlingen varit med om. Två av steklarna torde vara av samma art och det är den varianten som syns i det här inlägget. 
När det gällde att börja utröna art (eller typ släkte) vågade jag i alla fall börja med underfamiljen Pimplinae. Men bara den underfamiljen består av groteska mängder svårbestämda rackare. Så småningom ringade jag in några släkten där det skulle vara troligt att hitta rätt. I någon slags prioritetsordning listade jag upp Townesia, Dolichomitus och Ephialtes, för att sedan helgardera med Paraperithous och Liotryphon
Ovipositorns spets fick mig att misstänka Townesia men bl.a. den gula munskölden (clypeus) och håren på framvingarna muckade emot. 

Eftersom brokparasitsteklarna har en lite extra stor plats i mitt entomologiska nörderi, kände jag mig också extra tvungen att snabbt lirka ut bilderna på lämpligt forum. Snabbare än Lucky Luke drar puffrorna hade jag svar av expertisen (sådana som jobbar dagligen och vetenskapligt med dessa djur). Artbestämningen är väl inte oåterkalleligen gjuten i cement, men det högst troliga svaret på frågan lyder Ephialtes duplicauda.

Som synes är detta en stekel med rejält tilltagen ovipositor (äggläggningsrör). Varför ska det vara dylik utrustning? Orsaken är förstås att värd-organismen som stekeln är specialiserad på gömmer sig bakom skyddande lager av material. Det materialet måste Ephialtes-stekeln borra sig genom. Alla de övriga stekelsläktena jag räknade upp tidigare har mer eller mindre långa ovipositorer beroende på deras egen specialisering. respektive arter har även olika utseenden på spetsen av röret ("borrkronan"). 
När så pass lång borr ska sättas i arbete får stekeln lov att ställa sig på "baktårna" (sträcka bakbenen vad det går), rikta bakkroppen vinkelrätt rakt ut från underlaget, vika ner hela ovipositorn och börja den mödosamma proceduren. De två skydds-skidorna viks undan vartefter äggläggningsröret letar sig ner.
Ephialtes-steklar är parasitoider hos andra steklar - främst hålbyggare som solitära getingar och rovsteklar. För E. duplicauda nämns Symmorphus allobrogus (laduvedgeting) som värd. Dessa getingar har sina larvceller i t.ex. gamla flyghål av vedlevande skalbaggar eller i avbrutna vassrör (eller varför inte i ett sk. stekelhotell?). Kamrarna/cellerna ligger på rad i hålet och har murade mellanväggar. Varje cell förses med ett ägg och en ansamling av bladbaggelarver som ska tjäna som föda åt getinglarven. Den yttersta väggen muras med en extra armering av träflisor som getingen gnagt och samlat på.
Parasitsteklar skannar bohålor noggrant. De behöver ha exakt koll på innehållet bakom igenmurade väggar. Antennerna arbetar intensivt. Men även ovipositorn är fylld av receptorer för diverse signaler och när stekeln arbetar ner äggläggningsröret registreras såväl beröring (tryck och material) som kemiska signaler (ungefär "lukt"). Stekeln vet med andra ord exakt vad ovipositorn gör långt där nere i värddjurets bohåla och kan därmed manövrera med precision.


Ovipositorns spets sedd från sidan. I motsatts till hornstekelns ovipositor som har en vänster och en högersida, är det här äggläggningröret delat i en övre och en nedre halva. Den övre halvan har hos vissa släkten små tänder men i flera fall är den snarast slät. Undre halvan har dock oftast ett antal tydliga tänder.

När jag hade fotograferat getinggadden för lucka 8 nämnde jag att man "borde" ha något att jämföra med - typ en knappnålsspets. Här är en sådan i samma uppförstoring som ovipositorn i bilden ovanför.

Ovipositorn ovanifrån. Något mindre förstoring än den tidigare bilden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar