söndag 29 november 2015

Urocerus gigas

Det lilla "Quizzet" jag slängde upp på bloggen i onsdags var ingen höjdare vad svaren beträffar. Hela noll stycken av besökarna valde/vågade lämna en gissning i kommentarsfältet. Men ifall man inte sett detta (motivet på bilden i inlägget) tidigare så är det förstås ruggigt svårt att ens veta var man ska börja. Det är knappast många människor överhuvudtaget som faktiskt kikat så nära på detaljen i fråga. Däremot tror jag att en hel del någon gång sett det djur på vilket den lilla detaljen sitter. Svaret syns alltså i detta inlägg och det stavas Urocerus gigas

På svenska är namnet stor hornstekel. Ett snabbt kast med ögat mot ovanstående bild lär väl direkt avslöja var på stekeln nämnda detalj sitter - och vad det är för något.
Det är förstås den yttersta änden av äggläggningsröret - ovipositorn - mellan de skyddande stödskidorna.

Stor hornstekel gör skäl för namnet. Den är alltså stor. För våra nordiska förhållanden är den t.o.m. en väldans stor insekt. En stor hona kan sträcka sig uppemot 40 mm i kroppslängd. Hanarna är smalare och kring en centimeter kortare. Hanarnas färgteckning på bakkroppen är inte likadan (ett lång gult fält och brun ända) och de saknar förstås ovipositor. 

Hornsteklarnas larver lever inne i döende eller dött trä (oftast barrträd). Det är således inte sällan man påträffar arten i samband med vedstaplar. Honan borrar ner äggläggningsröret i träet och det är rent av hisnande hur dessa steklar kan klara av att forcera även ganska skarpt virke. Processen är förstås mödosam och tar många minuter i anspråk (ofta över 10 minuter). Ovipositorn är tudelad i en höger och en vänsterhalva (se bilden i föregående inlägg). De två halvorna pressas stegvis/turvis ner i virket genom att den halva som trycks ner in i träet får spjärn mot den andra halvans bakåtriktade "tänder". Man kan också se hur stekelhonan rör sig sidledes vaggande medan hon jobbar. En hona lägger ett (möjligen ytterligare ett eller två) ägg per "borrhål" och hon lägger kanske uppemot ett par hundra ägg (siffror på 500 har angivits). Samtidigt som hon deponerar ägg sprider hon också en svamp som får fäste i trävirket och som hjälper till att röta träet och hjälpa larven i dess utveckling. Symbios mellan svamp och trälevande insekter är inte ovanligt. Stekeln lever som larv ungefär två till fyra år (beroende på art).

Endast en liten procent av alla ägg och larver utvecklas till fullbildade steklar. Det finns många faror på vägen. En är t.ex parasitsteklar som kan känna "lukten" av hornstekellarver nere i träet och som har samma långa och effektiva ovipositor med vilken de kan nå sitt offer.

Bilderna här nedan är de enda jag har av en levande stor hornstekel. De togs 2011 och är inte av någon högklassig kvalitet. Inläggets första bild visar ett lånat och nålat exemplar. Ovipositorn i förra inlägget tillhör samma stekel.




onsdag 25 november 2015

Onsdagsquizz

Bloggandet går fortsättningsvis på sparlåga. Kan det måhända vara därför det inte kom någon nominering inför den nyligen genomförda blogg-galan i Vasa? Nominerad eller ej... härmed bryter jag i alla fall den rådande "tystnaden" med detta fotografi.

Orsakerna till min långsamma uppdateringstakt har att göra med ett projekt som absolut ska få sin beskärda plats här på bloggen en vacker dag. Men det projektets innehåll är än så länge hemligt. En slags "teaser" ska jag trots allt släppa här och nu. Bilden i sig berättar kanske inte särskilt mycket om vad jag egentligen håller på med, men den har ändå några vaga kopplingar till nämnda projekt. Fotografiet lockar mig samtidigt till en liten gissningslek.

Alltså... vad är detta? 
Om du vet eller vill gissa, så är det givetvis fritt fram att slänga in ett svar.
Rätta svaret serverar jag efter inkommande helg.

Edit: Inga drivor av gissningar i kommentarsfältet. Men facit finns i följande inlägg.


torsdag 12 november 2015

Ute ur frysen igen

Hösten kom med så många olika aktiviteter och göromål att jag fått svårt med tid för nya inlägg här på Utgångspunkten. Inläggen i sig tar väl inte så många minuter att svarva ihop, men de procedurer som skapar bloggmaterial - något att skriva om och någon bild att addera - kräver förstås ett visst engagemang.

Om det var länge sedan jag senast uppdaterade bloggen, så är det ännu längre sedan jag ämnade dokumentera älgflugor. Älgflugorna har förblivit o-fotograferade år ut och år in. Hela älgflugeprojektet har av någon anledning strandat på ren oföretagsamhet. Det är ju inte särskilt svårt att hitta dem och det är lätt att ta hem dem för mer ingående fotografering. Jag har bara inte lyckats få tummen ur ändan för att - med lämpligt förvaringskärl - ta en behövlig vända till närmsta skog. Däremot har jag tidvis bett sambon ta hem några när hon ändå är med hunden ut i skogen. För två år sedan plockades närmare tio st älgflugor från de två skogsvandrarna, varpå flugorna förpassades ner i en ask som sedan åkte in i frysen. Asken glömdes bort och försvann mystiskt i samband med någon frysrensning.

För några månader sedan fick jag i alla fall på nytt en älgfluga hemlevererad. Problemet var bara det att den misshandlades lite väl hårt samtidigt som den avlägsnades ur hårbottnen på bäraren. 
Nåväl. Jag tog i alla fall vara på den svårt tilltufsade stackaren och nyttjade åter frysen som uppbevaringsplats. Här om veckan åkte lilla asken med flugan åter ut i samband med att frysen behövde ge plats för andra varor. Den här gången hann jag dock nappa tag i mitt foto-motiv och nu har jag som synes även låtit kameran jobba.

Jag tog slutligen ändå bara en enda bild. Flugan visade sig vara ganska skadad och en smula "svårjobbad". Posen säger ändå allt om älgflugans sista minut i livet och den här gången får det stanna vid det.

Älgflugans vetenskapliga namn är förstås Lipoptena cervi.

Canon 60D
Canon FD Auto Bellows
El-Nikkor 50 f2.8
143 exponeringar via Zerene Stacker.

PS. Och om någon undrar kring rubrikvalet... så var det bara något som kom till mig för stunden då jag råkade höra en Ulf Lundell-låt samtidigt som jag skulle skriva rubriken. Den låten heter Ute på vägen igen.