måndag 29 juni 2015

Värsta grymma fåglarna alltså!

Den här bloggen har ju på senare tid mest bjudit på småkryp. Blir lätt så när jag inte gett mig själv så mycket utegångsmöjligheter. Många olika småkryp hittas som bekant snabbt bara utanför egna trappan.
Samtidigt som jag igår var ute (100 meter hemifrån) och plåtade måsarna, passade jag på att också försöka få fast tornseglarna på sensorn. Det är inte det lättaste.

Mellan kraftverket och Floraparken viner de fram på låg höjd och skopar upp luftplankton (typ små insekter och luftburna spindlar) med hiskelig hastighet.

Man märker tydligt var maten finns. På vissa ställen - t.ex. över specifika hustak - flyger de i större mängd och med tätare intervaller. Ibland cirklar de intensivt på ett och samma ställe - ständigt med den där hiskeliga farten.

Tornseglarens arm är kort. Absoluta merparten av vingarna består av de långa pennorna. Det är en relativt muskulös liten fågel med rejäl "utväxling" (eller hävstångseffekt) på sina vingar.

Huset jag bor i, är för tusende sommaren i rad, föremål för fasadrestaurering. Gammal färg skrapas bort och ny färg penslas på. Idag skulle jag skrapa färg där tornseglarna har bo. Igår låg en fågel på boet men idag var ingen på plats - så jag passade på att skrapa så snabbt jag kunde medan tornseglaren var ute. Verkade inte vara någon på inkommande medan jag arbetade.
När jag skulle kolla om någon var hemma lyste jag in med ficklampan. Räknade till ca 7 svalflugor som sprang omkring där inne i boet. Jag har inte obehag för särskilt många småkryp men svalflugorna är rent av äckliga. De må vara ungefär lika som älgflugorna, men på något sätt äcklar de mig mångfalt värre.

Att ta bilder på de små, lågt flygande hastighetsvidundren är alltså inte helt lätt - inte med ett objektiv på 400 mm i alla fall. Snabbhet hos både fotograf och kamerans autofokus ställs på prov. Gissa om det fanns många helblå bilder på minneskortet efteråt.

Jag håller fullständig med Johan Lind (docent i etologi vid Stockholms universitet), när han i sin "Bästa-djuren-topplista" ger tornseglaren förstaplatsen - med viss glimt i ögat förstås. Hans blogg Bild & Naturhistoria är förresten synnerligen läsvärd och jag passar härmed på att varmt rekommendera den.

Vill man nörda ner sig ordentligt i tornseglarens aerodynamik, kan man också läsa följande:

P. Henningsson, A. Hedenström
The Journal of Experimental Biology 214, 382-393
© 2011. Published by The Company of Biologists Ltd doi:10.1242/jeb.050609 


Fiskmåsungar

Det är ju faktiskt rent av bedrövligt med fågelhäckning på utgångspunkten det här året. Förra sommaren fanns det fågelungar i var och varannan buske men i år är det hur öde som helst. Har försökt spana efter ungar men inga har synts till... om de (mesarna) inte är oerhört sena i år förstås - eller har börjat om. Vuxna mesar surrar nog bland kvistarna och någon pilfink skymtas ibland. Svartvita flugsnapparen hade valt holk men han verkar inte ha fått hit någon hona. Rödstjärtarna har inte alls kommit den här sommaren.
Det känns sannerligen lite slött.

Kråkorna fick i och för sig två st ungar och idag kunde jag konstatera att tornseglarna ligger på ägg. Så några nya fåglar ska väl den här gården lyckas producera 2015.
I brist på "egna" ungar knallade jag ner till ån och begrundade fiskmåsarna istället.







lördag 27 juni 2015

Vinglös parasitoid

Sista krypet från lilla safarin 21.6 kommer här. Dumt nog har jag glömt bort var den hittades men om minnet ändå tillåts fabulera ihop något, så torde insekten ha skakats fram från en björkkvist.
Mer än tre stycken millimeter är det inte från ögon till äggläggningsrör. Då tillkommer ett par nervösa antenner som hysteriskt scannar omgivningen.

Jag vet inte exakt hur jag ska formulera mig för att verkligen lyckas förmedla hur fruktansvärt många olika parasitsteklar det finns. Ett sätt är ju förstås att ge en siffra. Åtminstone 2700 arter av brokparasitsteklar (Ichneumonidae) finns i Finland. Man får förmoda att de ändå är en hel del fler. Därtill har vi en hel hoper andra parasitoida stekelsläkten, men dem lämnar jag därhän just nu. Den här lilla röda damen tillhör nämligen just brokparasitsteklarna - närmare bestämt släktet Gelis (om jag inte misstar mig kapitalt). 
Inom släktet Gelis tycks det finnas en del olika specialiseringar. Det finns uppgifter om att några är parasitoider på spindlar, några på vivlar och andra är hyperparasitoider (parasitoider på parasitoider).
Jag borde kanske samla på mig spindlars vävda äggsäckar för att se om det skulle råka sig så att det "kläcks" en liten stekel istället för spindelbarn. Men som sagt - det finns så många parasitsteklar att även om det skulle komma en stekel ur spindelns äggsäck så behöver det inte alls vara en Gelis-stekel.

Och än en gång får man gladeligen konstatera att det alltid finns nytt att upptäcka där ute. Det tar aldrig slut. Hur spännande och underhållande är inte det?


fredag 26 juni 2015

Kanske lundsäckspindel

Från gårdssafarin 21.6 har jag kvar bilder på två småkryp. Här kommer det första.

Säckspindlar (Clubiona) är vanskliga att artbestämma. Det finns många arter och flera av dem är synnerligen lika. Så för att vara helt säker ska man som vanligt komma åt att kontrollera visa specifika små detaljer. Hos hanar - som den på bilden - är bl.a. palperna en bra sådan detalj.
Man kan lyckas fotografera dem (palperna) utan att bli alldeles för brutal med spindeln, men jag brukar ju inte ens försöka. I något skede ska jag fixa till en liten anordning som gör att jag försiktigt kan klämma fast spindlar, så att de kan studeras från undersidan - men så länge det är ogjort ids jag heller inte bråka hur mycket som helst med de små krypen.

Hanen på bilden har en kroppslängd på 7-8 mm. Han tillhör möjligen arten lundsäckspindel - Clubiona lutescens - men det är alltså bara en gissning. 
Säckspindlarna tillbringar dagen gömd i sitt vävda bo (rör) under en sten eller bland annat bråte på marken. Till natten går de ut på jakt. De är aktiva jägare som antingen springer fatt sitt byte eller ligger på lur och väntar att bytet ska komma inom räckhåll.


torsdag 25 juni 2015

Stekel på jakt efter gröe

- Ca 6 mm växtstekel - check.
- Svart med klart röd främre thorax - check.
Alternativ: Typ Eriocampa och Eutomostethus.
- Det röda sträcker sig ner under vingarna - check.
- Relativt tjocka antenner - check.
- EutomostethusNärmare bestämt Eutomostethus ephippum.

Det här är en stekel i familjen Tenthredinidae (bladsteklar) och de växter som E. ephippum gillar som larv, är gräs i släktet Poa (gröen).

Från "gårdssafari" 21.6.


En liten flugbagge

Flugbaggar är vanligtvis talrika den här tiden på sommaren. I de flesta fallen är det de stora Cantharis-arterna man påträffar, men de små representanterna för familjens andra släkten är också i farten. De syns av förekommen anledning inte lika lätt.

Det finns två arter som passar in med den här baggen - Rhagonycha nigriventris och R. limbata. De svenska och finska artportalerna tar inte alls upp R. limbata medan sökningar på R. nigriventris också ger vissa träffar med R. limbata (Tyskland & England) - ungefär som om det skulle vara fråga om samma bagge. Hur som helst... 

Arten är 5-6 mm lång och likt andra flugbaggar lever de av rov. Inte sällan syns de på tistlar, korgblommiga och flockblommiga växter. Där har de både tillgång till nektar och byten på samma gång.

Från "gårdssafari" 21.6.


onsdag 24 juni 2015

tisdag 23 juni 2015

Brynklotspindel

To boldly go where no man has gone before.

Du som känner att du behöver googla det där - gör det. Ni andra kan lugnt läsa vidare - och troligen även omfatta känslan jag försöker förmedla genom citatet.

För det är nästan exakt den upplevelsen av att stiga ut i något totalt okänt som jag får när jag, utan assistans av någon ämnesinsatt, häver ur mig ett artnamn jag själv sökt fram. 
Det känns hisnande. Det pirrar i magen. Det känns till och med en smula farligt.
Vilken enorm prestigeförlust jag skulle drabbas av ifall jag blir tvungen att revidera mig.
Men jag tar ett djupt andetag, blickar ut över cyberrymden och tar klivet...

Theridion varians.
Klotspindeln ramlade här om dagen fram ur några kvistar medan jag rotade omkring i trädgården. Givetvis fick den ta en vända via kameran. Det är förresten oerhört svårt för mig att genomföra trädgårdsarbete. Jämt och ständigt är det ett nytt kryp som ska förevigas.

Det är en hane, den är 3 mm lång, det är en vanlig art, de återfinns oftast i buskar, träd och undervegetation. Många av dem har mer ljust på bakkroppen och är därmed riktigt vackert tecknade.

Långt ner i bloggens högra spalt har jag samlat en del länkar till några av de sidor jag besöker regelbundet. En sida jag inte länkat till - men som jag använt mig av när det gäller spindlar - är Facebook-gruppen Spindelnätet (länkar inte, men den som är på fb hittar den lätt). De gånger jag gett upp i mina artsök, har den gruppen ofta varit behjälplig. Gruppen har numera många medlemmar och det ramlar in spindelbilder i kubik. Huruvida man får hjälp med att spika arter handlar säkerligen mycket om ifall de som kan spindlarna har tid att hänga med bland alla frågorna. Ett antal av dem som frekventerar den sidan jobbar professionellt med just spindlar.

Men bildens spindel har jag inte varvat via någon motsvarande expertpanel. Så ifall mitt omdöme sviktar får jag hoppas på rättelse - i något skede.


måndag 22 juni 2015

Tuvbaldakinspindel

I en samtid då allmän naturkunskap ståtar med allt större brister hos gemene man, då unga personer vet namnet på hundra olika Pokemon-figurer men inte kan sätta artnamn på tio fåglar, då minsta lilla försök att värna om natur stämplas som miljöterrorism, då vi står inför det sjätte stora utdöendet i jordklotets historia, då vi trots hotande klimatkatastrofer kör bil som aldrig förr, då vi...

... ja då är det i mitt tycke oerhört skönt att det trots allt finns människor som kan kasta ett öga på ovanstående bild och slänga ur sig Neriene clathrata. Det kunde nämligen inte jag.

Vad är då Neriene clathrata? Jo det är ännu en högst vanlig spindel i den stora täckvävarfamiljen (Linyphiidae). De blir uppemot 5 mm och hör, likt sina släktfränder (Neriene), till familjens större arter. 
Honan på bilden blev avporträtterad i samband med att hon dök upp medan jag rensade lite bland utblommade sibiriska nunneörter. Undervegetationen nära marken är tuvbaldakinspindelns favorittillhåll.
Hon blev samtidigt trädgårdens elfte bekräftade täckvävar-art, 40de spindelart och 336:e djurart. Och siffrorna stiger läääääänge än...


Skogsbalalajkaspindel

Enligt de uppgifter jag sett är denna klotspindel (Theridiidae) så där lagom vanlig men förekommer klumpvis och talrikt på vissa ställen. 
Precis när jag hade skrivit den meningen slås jag av tanken på att det låter som vilken förekomstbeskrivning över nästan vilket lagom vanligt djur som helst. "De finns i större antal på ett ställe och i mindre antal på ett annat ställe".
Men, men. Kanske skogsbalalajkaspindlarna klimpar sig extra extremt? Ska jag utgå ifrån att jag därmed har trädgården full av dessa spindlar - när jag nu har hittat en alltså? Eller är det här en hona som irrar runt i en annars helt tom del av skogsbalalajkaspindeluniversumet?

Ett par frågor man kanske kan ställa sig:
1. Skogsbalalajkaspindel? Så heter den ja! Det är ett alldeles underbart namn.
2. Klotspindel? Ja då, den tillhör dem!
3. Storlek? Uppemot 5,5 mm lär den ska växa till. Honan på bilden var typ en mm kortare.
4. Vetenskapligt namn? Givetvis ska jag också skriva ut det. Här kommer det: Episinus angulatus.

Jag har vid några tillfällen experimenterat med ett litet lågt "mini-terrarium" när jag fotograferat småkryp. Detta består av en liten, slät vit kapa-skiva ovanpå vilken jag placerar ett UV-filter från en kameralins. Mellan skivan och glaset är det tillräckligt med utrymme för de minsta krypen samtidigt som filtergängorna effektivt bromsar deras möjlighet att springa vida omkring. Problemet är dock att UV-filtret inte är av någon högre kvalitativ modell och en hel del kontraster försvinner från motivet. Visserligen kan jag öka kontrasterna i efterbehandlingen (och det gör jag) men det är ändå inte samma sak. Man får inte tillbaka sådant som gått förlorat från början. Dessutom är det som om de partier som hamnar utanför fokus blir snabbt blir ett snäpp extra oskarpa. Tror jag får hitta på en annan liten mini-fotostudio.

I övrigt tycker jag att alla bör gå och smaka på ordet skogsbalalajkaspindel resten av den här dagen.
Skogsbalalajkaspindel.
Skogsbalalajkaspindel.
Skogsbalalajkaspindel.


söndag 21 juni 2015

Gyllene bisonfluga

När jag första gången fick syn på dessa flugor i trädgården, blev jag inledningsvis totalt ställd. Tankebanorna kortslöts och jag rotade bland helt fel flugsläkten. Inte förrän efter en dryg veckas funderande lyckades jag lösa gåtan. Precis som i så många andra liknande fall så dök svaret också upp när jag var i färd med att kolla andra saker.

Då, när det begav sig, var det ganska många av dem i trädgården. Sedan dess har de endast setts ytterst sporadiskt. Här om kvällen fick jag åter korn på en fluga och nu fick jag även chans att ta en bild (av en levande).

Alla som vistas i närheten av bondgårdar eller andra ställen där större mängder djurbajs kan hopa sig, har säkerligen sett dessa alldeles vanliga flugor - dyngflugor - Scatophaga stercoraria.
En relativt unik - eller i alla fall ovanlig - detalj med dyngflugorna, är att hanen är större än honan. Skillnaden är inte bara marginell - det är tydligt märkbart. Han har dessutom också en mer högrest och kraftig kroppsform. Han uppvisar också en mer mättad gul färgton än honan. 

Larverna lever av, och växer upp i, dynga. Därav namnet förstås. De vuxna uppehåller sig runt den eftertraktade dyngan av två orsaker. Äggläggningen är en sak men de vuxna flugorna jagar också byten bland exkrementerna. Bajs lockar som bekant till sig en hel del småkryp och bland dem en hel hoper olika andra flugor. Sådana flugor tycker dyngflugan om.

Desa gyllengula, centimeterlånga flugor är kanske inte fjärilsvackra eller gasell-eleganta. Men de är ändå en slags fröjd för ögat. Så även om dynga i sig inte är av ondo så har det förstås en viss negativ klang. Därför tar jag mig nu friheten att döpa om denna estetiska varelse (se rubriken) och samtidigt riskera total förvirring bland svensktalande entomologer.

Orsaken till den lilla dyngfluge-invasionen (...se där... håller mig inte ens själv till nya namnet) då när de orsakade vissa frågetecken, hade att göra med en leverans av lama-bajs, som skulle fördelas i diverse rabatter.

Familjen som dyngflugorna tillhör, heter för övrigt Scathophagidae - kolvflugor.


Kanske en sommar med nyckelpigor?

Det verkar ju inte helt otänkbart att vi den här sommaren ska få se nyckelpigor igen. Förutom de små fjortonprickiga nyckelpigorna (Propylea quatuordecimpunctata) har det ju varit oerhört tunnsått med nyckelpigor de två senaste åren. Nu verkar det synas en viss ljusning på nyckelpig-fronten. De sjuprickiga (Coccinella septempunctata) har dykt upp i större antal än vad de till synes varit totalt de två tidigare somrarna. Dessutom har jag noterat en tvåprickig (Adalia bipunctataockså. Tror det är många år sedan jag sist lade ögonen på en sådan.

Nyckelpigan på bilden hade gått och lagt sig för natten.


lördag 20 juni 2015

Brun stenkrypare

Lite revsmörblomme-rensning i trädgården resulterade här om dagen i en olycka som bragte en mångfoting om livet. När sådana missöden sker, kan man ju trots allt utnyttja situationen och kolla lite närmare på den förolyckade.

Mångfotingar (Myriapoda) är en urgammal (> 400 milj. år) understam bland leddjuren (Arthropoda) och med alla sina ordningar, familjer och släkten förekommer de förstås i stort sett överallt på planetens landområden med undantag för Antarktis - således givetvis även i Österbotten.
För att till slut komma ner på artnivå vad bildens mångfoting beträffar, så är det härmed skäl att slopa hela den "mångfoting-halva" som går under namnet dubbelfotingar (Diplopoda). Det är dem vi till vardags ofta benämner som tusenfotingar. Särskilt många olika dubbelfotingar hittar man för övrigt inte i Österbotten - typ fyra stycken ifall man går efter Nationalnyckelns utbredningskartor. Kan ju hända att det finns chans på ytterligare någon. Det handlar ju som sagt om att de ska upptäckas också.

Men vi skulle ju lämna dubbelfotingarna... Den här hör ju nämligen till klassen enkelfotingar (Chilopoda). Jag vågar påstå att alla som någonsin petat i lite jord eller lyft något som legat på marken, har mött en enkelfoting. Med många kvicka ben kilar de snabbt iväg på jakt efter nytt skydd. Enkelfotingarna delas förstås också in i en hel massa grupper.
En ny titt på Nationalnyckelns utbredningskartor ger vid handen att vi har åtminstone sex stycken olika enkelfotingar i Österbotten. Det är ju faktiskt inte särskilt många. Kalla breddgrader är inte deras tekopp. På svenska sidan finns det något fler och fynden av flera arter är oerhört fläckvisa. Det skulle alltså eventuellt kunna hittas ytterligare någon art även hos oss. 

"Våra" enkelfotingar kan delas in i Stenkrypare (Lithobiomorpha / 4 arter) och jordkrypare (Geophilomorpha / 2 arter). Med allt detta sagt, ska jag härmed be att få landa vid det oerhört vardagliga dussinkrypet Lithobius forficatus - brun stenkrypare. 

Brun stenkrypare kan bli drygt 3 cm och den är därmed störst av våra stenkrypare. I Finland breder de ut sig till Kemi-trakten ungefär. Söderut sträcker sig utbredningsområdet ända till Nordafrika. Med människor har de dessutom spridit sig till stora delar av övriga världen.

Alla enkelfotingar är rovdjur. Här under huvudet syns bl.a. de två stora käkfötterna med sina giftklor. Särskilt bytes-specialiserade är de inte. Alla möjliga småkryp av lämplig storlek ska vara på sin vakt när enkelfotingar är hungriga. 
Hur vet jag föresten att det är Lithobius forficatus och inte någon av de andra tre stenkrypararterna man kan hitta här? Jo, den där så kallade höftplåten, som fyller ut merparten av huvudets undersida, har ett antal "tänder" längst fram mot munnen. Brun stenkrypare är den enda av de nordiska stenkryparna som har fler än två par tänder.

Och behöver vi vara oroliga över de där giftkrokarna? Absolut inte! Det ska mycket till innan en stenkrypare ska lyckas bita hål på ditt skinn. Skulle det mot förmodan hända, så är giftet inte alls det minsta farligt.

... och alla trådarna på bilderna är förstås spindeltråd som jag inte lyckades städa bort manuellt och som jag inte heller retuscherade bort digitalt.

Referens:
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
Mångfotingar. Myriapoda.
Svenska artprojektet / Artdatabanken 2006.


torsdag 18 juni 2015

Kråkungekavalkad

Om jag igår skrev in en viss osäkerhet beträffande kråkungarnas antal, så kan jag idag meddela att jag tror de är två stycken. Förutom den som sitter i alen på bilden nedan, är alla bilderna av en och samma unge. Särskilt orädda är de inte. Flygförmågan är det än så länge si och så med. 

Kråkungar är ju helt enkelt urtjusiga med sitt ständiga undersökande. Allt ska petas och ryckas i. Smuts runt näbben är resultatet av snigel-lunch. Kråkan verkade redan ha koll på hur man klämmer sönder skalet på småsnäckor och sedan lirkar ut innehållet med hjälp av tungan.






onsdag 17 juni 2015

Kråkfåglar i försommar-eken

Kråkorna som byggde bo uppe i cembratallen har fått åtminstone en unge ur boet. Tror det är ytterligare någon, men jag har inte riktigt följt med hur det utvecklats. Här sitter i alla en årsfärsk kråka och trycker inne bland de ljusgröna ekbladen.

Eken är stor och bred. Den rymmer flera fåglar samtidigt. Kajorna är förstås typiska eksittare.



torsdag 11 juni 2015

Korsnäbb och lite annat

Har åter haft glädjen att få hänga med på havsörnsringmärkning - eller man får väl benämna det som havsörnsinventering. Två vändor till totalt fyra par, resulterade den här gången i noll ringmärkta ungar. Så kan det vara ibland. Ett par hade uppenbarligen inte alls påbörjat häckning i det kända boet och att leta efter ett eventuellt nytt bo var inte riktigt möjligt. De tre övriga paren verkade ha påbörjat proceduren men avbrutit.

Kameran brukar få hänga med. Ett livlig flock med större korsnäbbar rusade från talltopp till talltopp.

Skäggdoppingar och gråhakedoppingar (den senare inte på bild) fiskade vid en strand någonstans.

En småskrake flög förbi samma strand.

Och en hussvala jagade flygkryp vid en annan strand.

Nu blir det en vecka lång paus med den här bloggen. Det skall nämligen cyklas runt en sjö i Sverige den kommande helgen.


tisdag 9 juni 2015

Durkslagsdöd

Det var tydligen ganska länge sedan stora emaljerade plåtdurkslaget varit i bruk. Plockade fram det idag när pastan skulle "spillas av" och längst ner låg de sorgliga resterna av en husspindel.



måndag 8 juni 2015

Många hundra

Fann mig plötsligt läsandes en Science-artikel från 2012 om biodiversitet i ett skogsområde (San Lorenzo) i Panama. 

Gänget bakom artikeln undersökte ett 0,48 ha stort område vilket är marginellt större än den trädgård i vilken jag själv håller på med mitt långsamma djur-inventeringsprojekt. Teamet lirkade fram 129 494 ryggradslösa djur, uppdelade i 6144 arter. Det är förstås en hel del fler än vad jag kan tänkas uppbåda och man får samla kryp från ganska stora områden här i Finland innan vi kommer till samma artantal. San Lorenzo-skogen på ca 6000 ha tycks (enl. beräkningar) innehålla fler arter än vad som torde finnas i hela Finland. Inget nytt förstås. Reser man dessutom vidare söderut till Amazonas blir siffrorna ännu mer hysteriska.

Men vi behöver inte deppa ihop totalt trots att det kan kännas lite magert här hos oss. Den här bloggens läsare har knappast undgått att det blivit några inlägg med spindlar den senaste tiden. Vid totalt tre tillfällen på relativt kort tid har jag hittat totalt 11 arter spindlar i en enda buske. Då tillkommer dessutom spindlarna i det här inlägget. Dessa har jag inte artbestämt än och vete katten om det ens är möjligt. De ljusa småttingarna längst ner bland bilderna är juvenila exemplar av (antagligen) två olika arter - som i sig mycket väl kan vara någon jag redan identifierat.

Så alla som är inkomna på spindlar - och då främst Linyphiidae (täckvävare) - är varmt välkomna att slänga fram förslag - speciellt på de övervägande bruna spindlarna här ovan (första och fjärde är samma spindel). Deras kroppslängd är mellan två och tre millimeter.




Kanske en liten Neriene montana?

Och hur många djurarter är trädgårdslistan nu uppe i? Det har i dagarna passerat 330. I den siffran inkluderas alla arter ryggradsdjur (dock inga katter eller hundar) och alla ryggradslösa djur som jag observerat inom trädgårdens gränser. Reglerna säger också att de - t.ex. fåglarna - måste ha landat i trädgården. Därigenom räknas inte tranor, svanar och alla andra fåglar som varit fullt synliga men som förstås bara flugit förbi.
Det finns givetvis ytterligare många hundra kryp att notera och dokumentera bara inom undersökningsområdet. Jag blir inte klar den här sommaren. Inte nästa heller. Inte näst...