söndag 30 november 2014

En liten glupsk en

Om jag var 4 mm lång och levde där ute på marken, skulle mina mardrömmar vara både annorlunda och oräkneliga. I och för sig lär man med den storleken inte heller ha en hjärna som är särskilt bra på att producera drömmar - men ändå liksom. Ni fattar.

Det är galet många sylvassa taggar runt munnen på det här gulorange huvudet. Huvudet och tillhörande kropp är tillsammans 7 mm så jag höll mig ändå relativt lugn medan jag försökte få till någon vettig bild.

Vad vi har här är en jordlöparlarv. Med risk för att upprepa mig in till absurdum (se många tidigare inlägg med insekter) får jag än en gång konstatera att det finns många jordlöpare - väldigt många jordlöpare. De fullbildade baggarna kan man nog luska reda på hyfsat korrekt (åtminstone fram till släktet) men när det gäller larverna blir det genast svårare för en glad amatör som jag.

Om mina sökningar fungerat någorlunda klanderfritt verkar larven höra till släktet Leistus. Då återstår att kolla vilka Leistus-löpare vi har här i landet och på basen av den information jag lyckas hitta så begränsar de sig till två st, Leistus terminatus och L. ferrugineus. Den först nämnda tycks ha större spridning norrut och logiken är väl då att det rent statistiskt ska kunna röra sig om den arten. På svenska heter arten brokig kindlöpare. En vuxen bagge är av den så självklara färgen brunrödorange, förutom huvudet som är svart. Käkarna är anmärkningsvärt breda på löparna i Leistus-släktet. Någon stor rackare är det inte. De håller sig där någonstans vid 6-8 mm.
Jag förutsätter att varje samvetsgrann läsare prompt rättar mig ifall jag lurar in mig själv - och således andra - på villovägar beträffande identifikationen av löparlarven.

Förutom drivor av hoppstjärtar (återkommer till dem) var den här larven det första som ramlade ur en barkbit när jag idag skakade diverse natur-relaterade objekt ovanför ett 30 cm brett plastlock som fick vara uppsamlingsyta. 
+1°C och mulet.

Här är förresten ett tidigare inlägg med en löparlarv - en helt annan modell ur ett helt annat släkte.


lördag 29 november 2014

Duvor i virrvarr

Fröautomaten laddades för ett antal dagar sedan och vintermatningen är således igång. De vanliga besökarna är på plats. Pilfinkar, blåmesar, grönfinkar, några få gråsparvar samt talgmesarna - de sist nämnda i ovanligt stor mängd. Vi brukar normalt ha ca 4-6 av dem runt fröautomaten men nu är de kring 15 st. I morse skymtade jag turkduvorna på marken under matningen. Eftersom de gäckat mig något helt obegripligt tidigare i år, insåg jag att chansen för bilder kanske ändå finns.
På morgonen var det trots allt inte läge. Mörkret och ett väntande jobb hindrade mig.
Arbetsdagen var inte så lång och när jag kom hem på eftermiddagen var duvorna på plats. Tyvärr hade jag ändå inte mycket tid (annat program på G) men hann ta några få foton. 

En del av bilderna innehåller mest grenar och kvistar men jag gillar sådana och därför får de även sin plats i det här inlägget.



Tippar på fortsatt besök av dessa stiliga fåglar så det är ju inte omöjligt att det dyker upp ytterligare ett eller annat inlägg med samma motiv.


måndag 24 november 2014

Mera bokskorpion

Tre bilder till. Se föregående inlägg för mer info.

Edit: Notera förresten "dammet"/flakabrädet på bokskorpionens högra pedipalp-led (klo-armen). Ett fjäll från någon liten fjäril. Om det kommit dit av en slump eller om det fastnat i samband med klokryparens sista måltid kan man spekulera i. 
I förra inlägget skrev jag att dessa djur bl.a. jagar kvalster. Nämnde dock inte att de också ger sig på en uppsjö andra byten. Inne i ett hus gör de stor nytta genom att äta larver av malar och skalbaggar - sådana malar och skalbaggar vi helst inte vill ha i våra textilier eller matskåp. Hemma hos oss har vi haft vissa bekymmer med malar som gärna deponerar sin avkomma i ett lämpligt müsli-paket och motsvarande födokällor. Åtminstone larverna är presumtiv mat åt bokskorpionen men huruvida den gett sig på en fullbildad mal är alltså höljt i dunkel. Hur det än ligger till... heja bokskorpionen!

Utsidan av vänstra klon.

Insidan av högra klon.


Klokrypare

En olycka i ett sällan rört skåp gjorde att den här klokryparen troligen klämts ihjäl någon gång för länge sedan.

Det grå längst bak är antagligen resterna av något som ursprungligen varit inne i dess bakkropp.

En smula dammig är den också. Städade inte av den före fotograferandet.

Lite halvdålig bild med vissa stackningsfel* som inte åtgärdats. Tänkte ta om bilden med annan ljussättning men det får bli en annan dag då det tar sin stund att peta ihop allt. Natten har liksom redan kommit emot. 

Klokryparen på bilden torde vara arten Chelifer cancroides, som är rättmätig ägare till det namn vi normalt hänför till dessa djur - bokskorpion.
Men kärt barn har många namn och det räcker inte med klokrypare och bokskorpioner. Pseudoskorpioner heter de också och det är även det "officiella" namnet på ordningen.

Utanför husväggarna jagar de bl.a. hoppstjärtar och kvalster. De som förirrat sig in i husen kan med lite tur klara sig gott de också. Kvalster har vi som bekant även inomhus. Längst ut på klorna har de ihåliga taggar med vilka de kan klämma in lite gift i sina byten. Vi människor behöver förstås inte vara oroliga. Det är bara prima med en, två eller femtio bokskorpioner som hjälper till med kontrollen av kvalsterpopulationen i våra byggnader. Exemplaret på bilderna hade en kroppslängd av 3,5 mm. Tippar på att den varit ända upp till 4 mm innan bakkroppen klämdes ur och torkade ut.

*Edit: Bilden är alltså "stackad" - en sammanslagning av flera exponeringar där skärpan flyttats vartefter, så att hela motivets "djup" till slut fått sin beskärda del av det annars smala skärpedjupet. På sina ställen har Stackningsprogrammet (Zerene Stacker) fått problem med bilden. "Felen" kan retuscheras bort manuellt men av någon anledning vill programmet bli synnerligen trögt och halvt om halvt låsa sig när jag retuscherar.


söndag 9 november 2014

Sidensvansar och rönnbär från Japanska havet

Rönnarna bjuder på rejäla mängder bär i år. Hittills har det trots allt varit relativt sparsamt med bärätande gäster. 

Idag hade vi ändå en samling sidensvansar i trädgården så jag vred upp ISO på kameran och trotsade novemberljuset.

I trädgården finns fyra rönnar. Två är av vår vanliga, inhemska art Sorbus aucuparia.


Tredje rönnen är en sk. Ullung-rönn. Dessa rönnar förekommer numera som prydnadsträd här och var i nordiska parker och trädgårdar. Ullung-rönnarna har sitt ursprung på den Sydkoreanska ön Ullung-do ute i Japanska havet (internationellt heter ön Ulleung-do) där den kände svenske dendrologen Tor G Nitzelius (1914-1999) samlat frön för odlingstester hemma i Alnarp. Frön från rönnen i fråga samlades in 1975. Det tycks fortfarande vara en aning oklart huruvida den ska beaktas som en egen art eller som en underart av japansk rönn (S. commixta). Klart är dock att Ullung-rönnen skiljer sig en aning från sin japanska släkting. Rönnarna som växte upp i Alnarp visade sig vara av lite olika varianter och de har numera sortnamnen 'Dodong', 'Ullung-do' och 'Ullung Pearl'. Vårt exemplar är av den förstnämnda sorten. 

Ön Ullung-do har varmare klimat än vad vi har här i Norden. Visserligen kryper kvicksilvret ner under nollstrecket på vintrarna men det är endast marginellt. En del av öns växter tål ändå ett mer kärvt vinterklimat vilket antas vara resultatet av ett slags genetiskt spår (eller minne) från gångna, kallare perioder. Det var också sådana frågor som Tor G Nitzelius undersökte. Han antog att flera av träden skulle kunna tänkas ha en kvarlämnad beredskap för kallt klimat och i fallet med Ullung-rönnen var det helt korrekt. Trädet är härdigt långt upp i Norden.

Hos oss har sidensvansarna länsat Ullung-rönnen först. Här sitter en sidensvans med ett av de sista bären i näbben. Jämfört med våra inhemska rönnbär är Ullung-rönnens bär större, droppformade och inte alls lika sura.

Ullung-rönnarna är väldigt estetiska träd. Precis när bladen bryter sig ut ur knopparna på våren ser de ut som spretiga, taggiga strutar och när hösten kommer blir de kraftigt orange-röda. Blommorna är större än hos S. aucuparia och har inte riktigt samma urin-karaktär i doften (lukten?).

Trädgårdens fjärde rönn är för övrigt en pärlrönn (Sorbus koehneana). De har små blad och vita bär.


Köldtålig snabblöpare

Precis intill granbaldakinspindeln (förra inlägget) fanns denna 3 mm lilla, halvvuxna snabblöpare (Philodromidae). Den var betydligt rappare än täckvävaren och kölden till trots (-2°C) levde den upp till sitt namn - om än inte med samma kvickhet som vid varmare förhållanden. Några arter bland snabblöparspindlarna har också bekräftats vara ganska köldtåliga och aktiva trots minusgrader. Hos småkryp med tolerans mot minusgrader finns ett flertal olika biologiska lösningar för att deras kroppar inte ska frysa till is. Vissa bildar alkoholer av en eller annan form, några undviker bildning av is genom att inte bjuda på sk. "groddar" runt vilka kristaller normalt bildas, andra ser till att dessa groddar är placerade utanför cellkärnorna och kan sedan reglera iskristallernas storlek. Vissa har både hängslen och livrem genom att kombinera olika varianter.

Vilken art jag dokumenterat är lite oklart. Några av Philodromus-spindlarna är förväxlingsbara och artbestämning är inte hundraprocentig ifall man inte börjar syna deras könsorgan. Så pass närgången är jag inte och efter fotograferingen fick spindeln friheten åter. Jag kan ändå slänga ur mig Philodromus aureolus (gyllensnabblöpare) så har jag i alla fall gjort en (enligt egen utsago) ganska kvalificerad gissning. Rätta mig gärna om jag har fel.

Edit: Sannolikheten för att det snarare är P. cespitum (trädsnabblöpare) ska alltså vara större pga. att den är vanligare.


lördag 8 november 2014

Granbaldakinspindel

Ber härmed om att få presentera spindeln Pityohyphantes phrygianus som tillhör familjen täckvävarspindlar (Linyphiidae). Dessa spindlar är förtjusta i barrträd och då främst gran, men hittas ibland också i enar. Näten är de för familjen typiska tätt vävda trasslen i vilka spindeln oftast syns med ryggen nedåt. Arten når en kroppslängd på ca 6 mm och liknar arterna i det närliggande släktet Linyphia som ofta syns i allehanda låg vegetation - även i trädgårdar. Huvudsakliga skillnader är att Granbaldakinspindelns bakkropp har ljusa sidor och att det svarta Y:et på framkroppen delar sig i fyra mer eller mindre tydliga streck fram mot ögonen. Den har inte heller en svart "konturlinje" runt framkroppens ovansida. Spindeln är vanlig.

Exemplaret på bilden hittades då det var -2°C och rörelserna var både stela och okontrollerade.


söndag 2 november 2014

En timme frisk luft

Igår var det äntligen möjligt att leta sig ut i spenaten. Uppehållet har varit ovanligt långt och det var förstås hur prima som helst att få "gå ut och andas". Visserligen hade jag inte möjlighet att vistas i skogen någon längre stund men en timme blev det väl till slut. Den timmen var guld värd.
Dessutom visade vädret upp sin fina sida.

Det handlade också om nytta med nöje. Jag var nämligen i behov av att åka ut för att samla material till kommande nummer av Finlands Natur. Mer om det finns alltså att läsa i den tidningen senare i år.

Letade mig till ett ställe där man brukar få möta min favoritmes tofsmesen. Det var dock oerhört lugnt ute bland träden och med undantag för några arter lyste fåglarna med sin frånvaro.

I väntan på en eller annan fågel riktades kameran lite hit och dit. 




När talltitorna undersökte talltopparna slog det mig att jag faktiskt ännu inte har dessa fåglar i bloggen. Trots onödigt stort avstånd till småkrypsjägarna tog jag ändå ett par bilder. De var till slut också de enda fåglarna som - med nöd och näppe - fastnade på sensorn. Andra fågelmodeller som skymtades var en grupp gråsiskor, några grönfinkar och en större hackspett.


lördag 1 november 2014

Svaret på läsartävlingen

Jahapp... Då är det dags att sluta dra ut på den där lilla gissningsleken och avslöja det rätta svaret. Särskilt många vågade sig inte på att ge förslag men det må vara ursäktat. Flugorna/larverna är visserligen inte särskilt ovanliga men de är på många sätt oerhört oansenliga, larverna lever undanskymda och liknar dessutom inte heller sina släktingar inom andra familjer.

Det är alltså en larv ur släktet Lonchopteridae - spjutvingeflugor. En fullbildad sådan syns på bilden här ovan och i det här inlägget från senaste sommar. 
Spjutvingeflugornas larver är ganska säreget utformade för att vara fluglarver. Segmenten ser ut att ha skarpa - ibland lite glest taggiga - bakkanter och påminner en smula om kräftdjurens skalplåtar. Men fluglarven är förstås i självs verket mjuk. I båda ändarna pryds den av långa spröt. 
De lever av förmultnande material och bl.a. svamp står på menyn. Fullbildade flugor gillar fuktiga platser och håller sig helst nära vatten.

Om bildernas larv och fullbildade fluga är samma art vet jag inte. Sannolikheten är ändå stor då de fotograferats tio meter från varandra - om än med tre månaders mellanrum (flugan 30.5 och larven 28.8).