När tillfället uppenbarade sig kunde jag inte hålla mig. Det blev en ny vända till Kimo åmynning en kort stund på morgonkvisten. Jag hade två ursäkter för att åka dit.
1. Dimma. Jag gillar dimma. Det är mysigt med dimma.
2. Det här inlägget och påföljande spekulationer kring pilgrimsfalk.
Ute i gråheten kunde diverse fågel-silhuetter skymtas. Gräsänder och krickor höll sig i ån och enkelbeckasiner försåg sig med mat ute på stranden.
Bara någon minut efter min ankomst fylldes luften av vingar. Vitfåglar och kråkor indikerade tydligt att något farligt var i antågande. Havsörnen kom på låg höjd ut ur dimman - men bara halvvägs.
Det blev ett par tvära kast inne i vitfågel-flocken men örnen agerade i det stora hela väldigt halvhjärtat.
Havsörnen landade därefter - i vanlig ordning - på stort avstånd från tornet (läs kameran).
Den här gången hade jag med mig adapter för FD-objektiv till EOS-huset och de sista fem bilderna är följaktligen fotograferade med 150-600-gluggen. Dumt nog glömde jag vrida den ring (på adaptern) som aktiverar bländaren och bilderna är således tagna med vidöppen bländare. Normalt vill jag blända ner ett steg då det är en tydlig försämring av skärpan med helöppen bländare. I och för sig var det också så pass dunkelt ljus att jag skulle ha stött på andra småbekymmer i form av längre slutartid och/eller högre ISO (= risk för rörelseoskärpa och/eller ISO-brus)... så det var väl inte så galet trots allt.
Notera strandpiparna i förgrunden.
Örnen satt där ute i dimman en minut och letade sig därefter iväg med kråk-kompisarna hack i häl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar