torsdag 31 juli 2014

Rosodlarens älsklingsfjäril.

Mera fjärilar till Utgångspunkt Nykarleby. Här är större rosenvecklare - Notocelia roborana.
Den kan vara en aning knepig att särskilja från blek rosenvecklare men bl.a. är de mörka teckningarna vid framvingarnas bakkant (de som bildar en enhetlig fläck när fjärilen är i vila) lite mer samlade, skarpa i kanterna och mer "geometriskt tydliga" - eller hur jag nu ska förklara saken.
Större rosenvecklare har ett vingspann på 16-23 mm så namnet till trots är den inte så stor. Men det finns förstås också en mindre rosenvecklare vars vingspann är 14-20 mm. De liknar också varandra men den mindre arten har ofta en rosa ton i de ljusa partierna.
Dessa fjärilars larver tycker om rosor och på typiskt vecklarmaner spinner de ihop ett antal blad runtom sig själva så att de får äta skyddade från omvärlden... så skyddade de nu kan bli. Det finns alltid specialiserade fiender som också tar sig fram till vecklarlarver. I brist på rosor duger även hagtorn, slån och rubus. Larven liknar spireabrokvecklarens larv men har orange huvud.


onsdag 30 juli 2014

Inte så grönskimrande grönskimrande skogsfly

Fyller bloggen med ytterligare ett nattfly. Den här gången i form av grönskimrande skogsfly - Anaplectoides prasina. Tyvärr har det här exemplaret lite för många nätter av fladdrande bakom sig och nötningen har nått en bit på vägen. Bl.a de gröna tonerna har säkerligen varit klarare. Bakvingarna som inte syns på bilden är beige-bruna.
Grönskimrande skogsfly är ett ganska stort nattfly med ett vingspann på 44-52 mm. Larverna lever på många olika växter - bl.a. ljung, apel, popplar, asp och skräppor.
Den fotograferade fjärilen var ett "hitta in men inte ut"-offer. Den fick förstås lift ut genom dörren efter fotograferingen.


Allmänt bandfly

För någon vecka sedan grävdes en fjärilspuppa fram i samband med trädgårdsarbete. Jag tog puppan tillvara och planerade hålla ett litet öga på den med hopp om att få se den färdiga fjärilen ta sig ut. Jag var ju också intresserad av att få veta vad det var för någon art.

En kväll för ett antal dagar sedan hade vi in en stor nattfjäril i farstun och jag tog ett par bilder av den innan den släpptes ut (fotografiet ovan). morgonen därpå kontrollerade jag puppan och hittade bara ett tomt skal. Eftersom den också fanns i farstukvisten blev det lätt att plussa ett och ett.
Fjärilen är allmänt bandfly - Noctua pronuba. Arten är ganska variabel i färgsättning och kontrast men samma grundmönster går givetvis igen i alla valörvariationerna. Hanarna är generellt mörkare och mer konstrastrika än honorna som går i grågula och bruna toner. Bakvingarna syns inte på bilderna men är gula med ett brett mörkt (svart/brunt) tvärband nära vingens bakkant.
Vingspannet är 52-61 mm. Larverna lever på flera olika växter - bl.a. på kål, sallad och groblad.

Fotografiet nedan togs för ett par år sedan och får stå som exempel på färgvariationen inom arten.

 


tisdag 29 juli 2014

Hårig solblomfluga

En av våra vanligaste blomflugor är hårig solblomfluga - Syrphus torvus. Till storlek och utseende liknar den väldigt mycket gul solblomfluga (S. ribesii) som också den är vanlig hos oss. Den viktigaste skillnaden mellan de båda är de håriga ögonen hos den som också har ordet hårig i namnet - alltså den på bilden - som för övrigt är en hona.
Det finns sex st arter av solblomflugor i Finland (och Norden). Dessa blomflugors larver hör till dem som livnär sig på bladlöss. På höstarna letar sig larverna ner på marken och in bland fallna löv i förnan där de övervintrar - om de inte haft oturen att "gå och få ägg".


Svårfotograferad smygare

Uppe... lite för högt uppe... på en träkonstruktion fick jag syn på en nymf av rovskinnbaggen Empicoris vagabundus. Med "lite för högt uppe" menar jag att det blev hiskeligt svårt med fotograferandet.

Hur som helst. Ett par bilder - om än något suddiga - där man kan få en glimt av hur denna rovskinnbagge ser ut blev det ändå.
Det här lilla rovdjuret skrider långsamt fram på jakt efter lämpliga små byten. Vilka småkryp den jagar har jag dock inte läst mig fram till.
Dessa rovskinnbaggar är ganska speciella till sin utformning. Det första paret ben är kraftiga och fungerar som griporgan. Påminner om frambenen hos bönsyrsorna. De två bakre benparen är långa och smala med flera rader rakt utstående hår som förmodligen är känsliga för rörelse. De långa antennerna är likaledes tunna och "håriga".

Kroppslängden på det dokumenterade exemplaret är ungefär 5 mm.



måndag 28 juli 2014

Den är fullbildad

... Häggspinnmalen alltså. Oddsen för att det är larven i länken är dock synnerligen höga.


Askbredvecklare

Den här askbredvecklaren sökte skydd under ett lindblad. En vacker liten fjäril som genom sina vackert bly-glänsande fläckar vagt påminner om spireabrokvecklare. Den är dock till helheten mycket ljusare. Annat som skiljer dem åt är bl.a. att vingmönstret bildar en stor enhetlig gul fläck mitt på fjärilen när den sitter i vila och de långa labialpalperna ger den ett utsträckt tryne. 
Askbredvecklarens larver lever - som namnet antyder - på askar men är gärna även på liguster, berberis och syrener. Hos oss är det serverat med syren och ask så dessa vecklade torde ha vad de behöver för kommande generationer. Askbredvecklaren är ingen stor fjäril. Vingspannet ligger mellan 11 och 15 millimeter. Dess vetenskapliga namn är Pseudargyrotoza conwagana. På svenska sidan Bottenviken är den endast sporadiskt påträffad norr om Dalarna men här i Finland tycks observationerna sträcka sig lite längre norrut.


Designad på 50-talet

Allmänna spottstriten - Philaenus spumarius - måste ha fått sin form någon gång under 50-talet. Antingen på designavdelningen hos någon amerikansk biltillverkare eller i någon Hollywood-studio där man ritat rymdskepp inför någon Sci-fi-produktion.

Det är spottstritarnas larver som tillverkar skum-ansamlingarna man kan hitta här och var bland växterna. De utsöndrar en vätska i vilken de blåser bubblor och detta bubbelbad ger ett visst skydd mot deras fiender.



Vinkelstreckad lövmätare

Det är nästan bara slitna fjärilar jag dokumenterar (undantag på kommande) men så nöts de ju också ganska snabbt. Det här ska nog vara en vinkelstreckad lövmätare - Idaea aversata
Vingspannet rör sig mellan 26-31 mm. Larverna kan hittas på bl.a. skräppor och maskrosor.

Edit: Ska tilläggas att vinkelstreckad lövmätare skiljer sig från sina snarlika släktingar tydligast genom de "vinklar" som yttre tvärlinjen tecknar nära vingens framkant. Övriga lövmätare har en jämnare kurva i den linjen. Tvärlinjerna är alltså de streck som syns tvärs över vingarna.


lördag 26 juli 2014

Bistert för blomfluglarven

Bladlöss har det varit gott om den här sommaren. Det innebär också att det är gott om andra småkryp - alltså de där småkrypen som vill äta bladlöss. En hel del av den här sommarens blogg-inlägg har också kretsat kring just de små rovdjuren.

I småkrypsvärlden finns det som bekant mer än bara den "vanliga" jakten och ätandet av ett byte. Parasiterna är hur vanliga som helst och här får en bladlusätande blomfluglarv en hel hoper stick med tillhörande injektion av stekel-ägg. Larven vred sig hit och dit men vad hjälpte det.

Jag tror stekeln tillhör familjen glattsteklar (Figitidae) av vilka vissa är specialiserade på dessa blomfluglarver.

Förra sommaren fick jag bilder på andra steklar i färd med att deponera ägg.


torsdag 24 juli 2014

Gott! sa malen om rönnbären

Malarna i släktet Argyresthia är kännspaka då de sitter och vilar. De har nämligen för vana att sitta med huvudet nere mot underlaget och kroppen/vingarna brant utåtvinklat. Rönnbärsmalen - Argyresthia conjugella - är en av släktets vanliga representanter.
Larverna lever i rönnbär men men de har inte heller något emot att leva i och av äpplen.

OBS. Detta inlägg är helt och hållet ändrat i efterhand - detta pga. ett pinsamt klavertramp gällande malens arttillhörighet. Så om du råkat se bilden/inlägget tidigare - glöm för allt i världen vad du läst. Glöm, glöm, glöm!!!
Har du glömt nu? 
Bra!


Liten krusbärsmätare

Liten krusbärsmätare - fjärilen med det störstsköna vetenskapliga namnet Itame wauaria. Hur ljuvligt är inte det på en skala? Jag kan upprepa det högt för mig själv och det smakar lika bra varje gång.

Fjärilen i sig har en vingbredd på 25-29 mm och den är ganska lätt att känna igen på de mörka teckningarna längs vingarnas framkanter. Larverna hittas givetvis i krusbärs och vinbärsbuskar.
Itame wauaria.

Lokal minicikada

Fastklamrad i det glesa axet på ett sengröe-strå (Poa palustris) sitter fyra millimetrar Balclutha punctata. Det är en dvärgstrit-art som kan vara ganska variabel i sin färgskala. Här alltså en blekgrön variant men de kan också vara brungula. Stritarna är kraftiga växtsugare som trycker ner sin sticksnabel ända in i de rör med vilka växten transporterar vatten och näring från rötterna upp till bladen. De suger på så sätt inte ut växtsafter utan stjäl snarare det som växten tänkt tillgodogöra sig.
B. punctata lever sommartid mestadels på gräs men övervintrar i barrträd. Sommartid spelar ("sjunger") stritar likt sina kända cikada-släktingar men dock inte alls lika kraftigt.


onsdag 23 juli 2014

Nu släppte jag allt, allt!

- Tre fotografier.
- Samma ljusa, slitna mott-liknande nattfladder.
- Har inte ens gjort en halv ansats till att kolla vart det lutar - vilken modell det är alltså.
- Det gör jag i februari... typ.
- Än så länge är det *pang* rätt in i mappen "obestämda mott".
- Härmed kastar jag tvångstankarna och publicerar dem ändå.
- Mest för att jag gillar bilderna på något sätt... speciellt den sista och mest pga. barken.




Tre millimeter i repris

När vi nu har supersol (istället för supermåne) och påtagligt varm värme i luften är det dags att skriva om regn på den här bloggen. Det är nämligen i samband med regn från 14.7 som den här bilden togs. Nästan exakt ett år tidigare tog jag bilden i det här inlägget. Det var också i samband med regn.
Déjà vú.
Till saken... det är alltså alltid läge att kika under bladen när det vankas regn. Det många fler sorter av insekter och inte bara dessa gallglanssteklar som försöker hitta skydd mot bombardemanget. Lite mer info om stekeln finns i inlägget det länkades till några rader längre upp.


tisdag 22 juli 2014

Stoppa pressarna! Breaking news! Geting i huset!

Nästan allt jag lagt in här de senaste veckorna har varit bilder/observationer som varit minst veckogamla. Ur ett småkrypsperspektiv kan det ibland vara lång tid och ibland redan inaktuellt. Den ständigt försenade rapporteringen har givetvis sina orsaker i att andra sysslor finns på programmet.
Nu tränger jag ändå in de här bilderna i kön och låter dem gå förbi allt som för tillfället väntar på publicering.

Jag har byggt flera bon för solitära getingar och bin. De består av olika borrade träbitar och ihopknippade växtrör som hängts upp här och var i trädgården. Det har tagit sin tid - nästan varit lite trögt med inflyttningen - men så småningom har några av dem blivit bebodda. Hyresgästerna har sina egna viljor.

Vårt köksfönster står mer eller mindre konstant öppet nu på sommaren och i år har vi hittills inte lagt in något fluggaller. Under gårdagens eftermiddagskaffe tyckte jag mig i ögonvrån notera en geting komma ut ur en öppning mellan fönstertejpen och bläcket med skjutregeln som håller innerfönstret i karmen (med ett hus från 1860-talet är det sådana konstruktioner). Getingen flög ut genom andra fönsterhalvan som alltså står öppen. Försökte spana in i skjutregeln men såg inget speciellt. Då kom getingen tillbaka och hastade in genom hålet.  Jag kunde skymta en febril aktivitet på gång där inne. Hon kom ut igen, var borta ett par minuter och återvände ånyo. Klart som korvspad att jag riggade kameran.

Tog inte överdrivet många bilder. Med kameran och de två blixtarna på serietagning fick hon en rejäl strobo-ljusdusch rätt i synen när hon kom ut ur sitt bohag. Det fick henne helt ur balans och hon krockade i fönsterbågen på väg ut. Så kan man inte behandla en gäst och jag tog bara några få bilder till när hon hade ryggen mot, för att sedan nöja mig med det jag hade.

När jag sedan skulle behäfta henne med ett artnamn och slog upp [alltid lika suveräna] Nationalnyckel-utgåvan där dessa krabater ingår, kunde jag konstatera att hon troligen också läst boken. Där står nämligen redan i inledningen om Ancistrocerus parietinus - väggmurargeting: En av Nordens största murargetingar, som ofta förekommer i anslutning till bebyggelse och ibland bygger sina bon i fönsterinfattningar.
...Det står dock inte närmare beskrivet om det är från in eller utsidan så alternativen tycks vara öppna.

Det hon för tillfället håller på med är alltså att mura larvcellerna. Hon kör skytteltrafik mellan fönstret och något ställe utomhus där hon hittar lämplig lera. Råvaran kan inte vara långt borta då pendelfrekvensen är hög. Hon kommer därefter att lägga ett ägg i respektive cell och sedan föra ett antal byten till varje blivande larv. Dessa byten kommer högst antagligen att bestå av fjärilslarver men kan även vara larver av skalbaggar. Därmed torde hon vara klar.

Äggen kläcks och larverna äter sig mätta och stora på matpaketen. När larverna ätit sig fullstora (kanske någon gång i augusti) spinner de in sig i kokonger och övervintrar i dessa. De behöver t.o.m. vinterkylan för att den sista utvecklingsfasen ska komma igång och de blir således fullbildade getingar först kanske i juni nästa sommar. Om allt går som det skall så har vi i köket då flera väggmurargetingar som vill att vi ska öppna fönstret. Men det kan ju också gå helt fel. Som av en händelse såg jag igår också en guldstekel vid det öppna köksfönstret. Den kom inte in men hade kanske ändå pejl på ett intressant luktspår. Guldsteklar parasiterar på solitära getingar. Det återstår alltså att se om något kommer ut ur boet och i så fall vad.
Blir det tillräckligt kallt för getinglarverna på insidan av detta fönster? Troligen nog i våra fönster.

Det ser ut som om hon har några små förkrymta extraben men det är sannolikt nog bara några småtrådar (rottrådar kanske) i leran. Armering på köpet.

Referenser:
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
DC 52-54
Steklar: Myror - getingar
Hymenoptera: Formicidae - Vespidae


måndag 21 juli 2014

Om humlemottet och den allmänna osäkerheten

För ett par år sedan revs en genomrutten vägg här hemma. Konstruktionen var byggd 1910 och pga. oupptäckt långvarigt vattenläckage genom taket och in i själva väggen hade stora delar av allt material fått gott om tid att ruttna bort och i princip försvinna. Det betydde att en hel del tomrum uppstått mellan ytter och innerpanelerna. Där hade getingarna gladeligen byggt sina bon under många år. I väggen fanns även en stor mängd oerhört starka och sega mattor av tätt ihopvävda korta rör - kokongerna av humlemott.

Humlemott - Aphomia sociella - är på inget sätt en ovanlig fjäril men möjligen en aning oansenlig och dessutom nattaktiv. Med andra ord en fjäril man kanske inte lägger märke till alla gånger. Hur som helst är det ett av de där många vanliga småkrypen jag liksom bara vagt kände till sedan tidigare - ungefär så där som att jag hört/läst namnet i förbifarten men sedan inte ägnat mer tid åt saken. Jag kollade förvisso upp vad de där kokongerna var för något men där stannade också humlemott-tråden den gången.

Men så får mitt lilla artkryss-projekt också ta sin tid. Jag behöver inte jaga efter nya observationer - de kommer emot mig i lugn och stadig takt. Det finns många högst vanliga organismer jag inte "kryssat av" men tids nog lär de dyka upp.
... Tja... förutom gällande fåglarna då alltså. Där blir det nog fråga om något slags extra anstaltande (specifik plats, specifik tidpunkt, lära mig känna igen ett läte, etc.) för att pricka av fler.

Det har varit många eftermiddags-åskskurar i Nykarleby på sistone. Efter några av dem har jag letat mig ut med kameran en kort stund på gården. Regnskurarna stör en del insekter i deras dagsvila och de tvingas söka nya platser som inte alltid är helt optimala enligt deras egna önskemål.
Mycket riktigt. På en presenning hittas bl.a. denna fjäril helt öppet. Ordet humlemott passerar förvisso flyktigt i bakhuvudet men jag nöjer mig med att tänka bara mott och sedan dokumentera för att därefter söka fler motiv.

Det är när man som lekman sedan sitter och jämför sina bilder med litteraturen som osäkerheten ibland bara blir större och större trots att det borde vara tvärtom. Är mitt humlemott verkligen ett humlemott? Det är visserligen ett blekt och nött exemplar. Många av vingarnas bakre fjäll saknas helt men jag tycker mig skönja någorlunda rätt färgtoner och grundmönster för arten i fråga. Kan diskfläcken (mörk fläck/prick på framvingen) vara så där blek (ser bortnött ut)? Jag vet inte. Storleken på fjärilen stämmer i alla fall.
Pjah. Tur att jag inte har någon auktoritär entomologisk position som måste försvaras och förhoppningsvis är jag tillräckligt tydlig med vissa av artbestämningarnas otydlighet på den här bloggen så att jag inte uppfattas som något slags allvetande orakel (eller mer troligt "tror-sig-veta-besserwisser").

För att ännu återkomma till den där väggen med getingbon och humlemott-kokonger. Humlemott (larverna alltså) äter bon av både getingar, humlor och bin.

PS. Om någon vet med sig att bilderna faktiskt visar en annan fjärilsart så får jag svälja förtreten, spara delar av texten tills jag stöter på ett riktigt humlemott och redigera om allt detta.

PPS. Jag tog tyvärr inga bilder av kokongerna då när det begav sig. Men sök lite på humlemott så serverar www flera fotografier.


söndag 20 juli 2014

Blombock-lookalike

Har man den här baggen framför korpgluggarna kan man vid första och kanske andra anblicken få för sig att det är en blombagge av något slag. Mycket i skalbaggens utseende stämmer ju in på långhorningarna.
Det är ändå något helt annat - en ullbagge.
Ullbaggen - Lagria hirta - är 7-10 mm lång och det kännetecken som tydligast skiljer den från liknande blombockar är den täta behåringen. Ullbaggen är alltså långt ifrån släkt med långhorningarna och tillhör istället familjen svartbaggar (Tenebrionidae) - dit också mjölbaggen hör (nämner den eftersom den är mer känd och möjligen en bekant besökare i någons hem). Att ullbaggen ska snylta i ens skafferi behöver man ändå inte oroas över. Som vuxna håller de mest till bland blommor och larverna lever bland förmultnande växtdelar.
Baggen på bilden är en hane. De har något smalare bakkropp, större ögon och längre antenner än honorna. Ett bra kännetecken för hanen är också det extralånga yttersta antennsegmentet.


torsdag 17 juli 2014

Rödstjärtungarna i rörliga bilder



För dem som haft vägarna förbi den här bloggen tidigare är trädgårdens rödstjärtar kanske bekanta i någon mån. Åttonde juli försökte jag klämma in några minuter filmning av ungarna och en del av de klippen är sammanställda i denna 4 minuter långa snutt. Som vanligt kan man ställa om upplösningen till 1080p i kugghjulet nere till höger.
Klippet på YouTube.
Favoritsekvensen är när vår kära jycke fick för sig att komma intill kameran och flåsa precis i ögonblicket då den ena ungen matas. Jag kunde i och för sig klippa och klistra med ljudspåren så att hunden trollas bort men har i nuläget inte gett mig själv den tiden med materialet... så omvälvande film är det ändå inte att den går rätt in i BBC's tablå ifall flåsandet retuscheras bort.
För övrigt märker jag själv hur oerhört mycket bakgrundsljud lilla Nykarleby producerar. Man noterar det inte i den egna vardagen men på en film som denna är det en betydande del av ljudspåret.


onsdag 16 juli 2014

Gräs i vägen för gräsmott

Fortsätter fylla på med en del av de "artkryss" och den bildskörd som sakteliga utökas de gånger jag letar mig ut i grönskan. De allra flesta observationerna/dokumentationerna resulterar ju inte direkt i några löpsedelsrubriker. Så ej heller denna.
Min artbestämning är än en gång lite halvluddig och nu beror de också bl.a. på att jag hade något litet grässtrå ivägen precis framför objektivet. Det tog bort en del kontraster på fjärilens vingar. Jag tror att det handlar om ett trädgårdsgräsmott - Chrysoteuchia culmella.
Trots - eller kanske tack vare - störande grässtrån framför linsen så gillar jag ändå resultatet... på något sätt.


Låg mysfaktor?

Som välbehagsframkallare hör väl gråsuggorna inte till de mest lämpliga hjälpmedlen. Har man många ben och vanan att kila omkring bland ruttet trä i mörka hörn är det inte säkert att man gillas av alla människor.
Men en aning estetisk får man väl ändå försöka påstå att gråsuggan är - speciellt murgråsuggorna (bilden) med sina färgskiftningar och fläckar. Murgråsuggan - Oniscus asellus - är en av våra vanligaste gråsuggor.


Oansenlig nyckelpiga

Så här kan nyckelpigor också se ut. Det här är arten Aphidecta obliterata som - så vitt jag sett - inte har något svenskt namn. Kanske lärknyckelpiga kunde vara ett alternativ. Den heter nämligen Larch Ladybird på engelska. Ett annat alternativ är väl barrträdsnyckelpiga då det är just sådana träd den lever i och hos oss får den nog nyttja granar och tallar mer ofta än lärkträd.


tisdag 15 juli 2014

Supermånen naggad i kanten

Nej det var ju mulet i Nykarleby när den sk. supermånen skulle vara som allra mäktigast.
Lite försenad drog jag ändå ut diverse kameramojänger som jag inte tidigare kombinerat och testat mot nämnda himlakropp.
Det var: Panasonic GH2 + FD 2X-A + FD 150-600 f5.6 L.
Kamerahuset med 600 mm motsvarar 1200 mm. Detta gånger två (telekonvertern) är alltså 2400 mm. Den viktigaste frågan är ändå om dessa prylar tillsammans faktiskt klarar av att resultera i annat än sudd, soppa och gröt.
Här är gårdagskvällens resultat. Månen fyllde närapå hela sensorn och bilden är bara marginellt beskuren i över och underkant. På sidorna har jag tagit bort lite mer. 
Månen var ganska lågt på himlen och man kan förmoda att det finns möjlighet att klämma ut bättre resultat under vinterhalvåret (kallare & klarare atmosfär) och med månen högre upp på himlen.


Ytterligare en liten bladbetande vivel

I förhållande till det lilla jag vet om viveln i föregående inlägg så vet jag ännu mindre om den här. Jag vet inte vad den heter men jag ser åtminstone att den också äter blad och jag kunde notera att den är i trakten kring 5-7 mm lång. Det skulle möjligen kunna röra sig om någon Tropiphorus-art men den gissningen är uppbackad av relativt få och högst osäkra ledtrådar. Tyvärr tog jag mig inte friheten att vända på viveln och dokumentera den från fler håll. Det skulle ha gett mer kött på benen.


Liten betare

Jag vet egentligen inget annat om den här viveln än att den heter Sciaphilus asperatus, att den är ca 5 mm lång, att den inte är särdeles ovanlig och att den äter blad.
Bilden ovan är tagen för ungefär en vecka sedan och bilden nedan är tagen för ungefär ett år sedan.

Man kan ju förstås tillägga att viveln i grund och botten är svart och att allt det bruna består av någon slags fjäll vilka ställvis nöts bort så att den kan se lite svartfläckig och kantstött ut.
Hur kantstött en rund skalbagge nu kan vara...


Smalblombock

Av de små svart-brun-gula långhorningarna vi har här i Österbotten är det bara smalblombock - Alosterna tabacicolor - som har gula ben.

Smalblombocken en liten art på ca 8 mm. De är vanliga och den här tiden tycks de vara överallt. Blommor är förstås en bra plats att börja leta på ifall man vill kryssa av dem. Nästan alla blommor duger.

Björnlokan är extremklibbig av sockerlösning. Merparten kommer från bladlössens utsöndringar. Dels handlar det om de myckna mängderna bladlöss på själva blomman men också om ett ständigt regn av sockervatten uppifrån. Alla våra stora träd är fullständigt belamrade av löss den här sommaren. Om blombocken hittar någon nektar i den utblommande björnlokan eller om sockerlösningen är god nog vet jag inte.

Smalblombockarna tillverkade fler smalblombockar i björnlokan men jag fick inga vettiga bilder på den aktiviteten. De höll sig en smula avskilt inne i virrvarret av stänglar, bladlöss och sockerkladd.
Smalblombockens larver tycks leva på oerhört varierade ställen och av varierad föda. Bland annat nämner Nationalnyckeln att larverna kan leva i ytterbarken på gamla ekar. Kanske de också lever i den gamla gårdseken. Om de inte gör det finns det, för dessa okräsna insekter, många andra mikrobiotoper att välja och vraka bland.



måndag 14 juli 2014

Renfanefjädermott

Fjädermotten - Pterophoridae - är kännspaka nattfjärilar då deras vingar är uppspjälkta på längden vilket gör att de verkar ha många vingar istället för de vanliga två paren. Hos många arter syns inte det när de sitter i vila men då hålls vingarna istället sammantryckta rakt ut och de skiljer sig från andra fjärilar tack vare det. Fjädermotten har fått namnet på basen av att vingarna kantas av långa fransar. En del av dessa syns på bilderna.

Fjädermott gömmer sig under dagen men den här satt på husväggen och var väl inte överdrivet osynlig. Fjärilen i fråga är nog ett renfanefjädermott - Gillmeria tetradactyla - och föga förvånande är alltså renfana den växt som larverna vill ha.
Fjärilen har en vingbredd på 23-28 mm.


Fjäril med mun

Fjärilar har under utvecklingens gång gjort sig av med käkar som kan gripa tag i födan. De har som bekant en sugsnabel istället. 
Det finns dock en liten grupp "primitiva" fjärilar som fortfarande är i besittning av fungerande käkar. De saknar även sugsnabel. Passande nog har de fått namnet käkmalar - Micropterigidae.
I Finland har vi fyra olika arter och en av dem man kanske främst kommer i kontakt med är barrskogskäkmalen - Micropterix aureatella - som ofta syns i våra trädgårdar där de är på pollenjakt.
På bilden här ovan kan man skymta en del av käkmalens mundelar.
Här är ett äldre inlägg med samma insekt.


söndag 13 juli 2014

Skinnbytarskinnbagge

Closterotomus biclavatus heter den här ca 6 mm långa ängsskinnbaggen. Den är ganska kännspak med sin mörkbruna kropp, röda ben, ljusa fläckar på cuneus (triangulär och ofta tydligt markerad form på  ängsskinnbaggarnas vingar) och tjocka, mörka ändar på det långa andra antennsegmentet.

Det här är samma art men i form av en nymf. Skinnbaggar och andra halvvingar (stritar och bladlöss) sysslar inte med fullständig förvandling. De genomgår istället fem st. nymf-stadier innan de slutligen blir fullbildade.
Vid varje hudömsning blir de en smula större och mer "färdiga". Början till vingar syns vid det tredje nymf-stadiet. Många arters nymfer liknar för övrigt inte alls den fullbildade insekten.

Den här C. bivaculatus-nymfen sörplar i sig växtsafter ur en revsmörblommas halvfärdiga frön.

Växter är också dess huvudsakliga föda. De äter gärna från en rad olika växter. Ibland tar de sig också lite proteintillskott och då är det inte ovanligt att en bladlus eller två får sätta livet till.

Att ha lite "ogräs" i trädgården är också en liten fördel när det gäller mångfalden djur. De kryp vi har i vår natur är ju självfallet mer anpassade för (och inriktade på) t.ex brännässlor och smörblommor än pioner eller silverax.

Uppe i ett av våra äppelträd kravlar sig en fullbildad C. bivaculatus ut ur sitt sista nymfskinn. Jämför man fägerna hos den här skinnbaggen och den på första bilden så ser de helt olika ut. Precis efter ömsningen är de mjuka och relativt färglösa/bleka. De arttypiska färgerna kommer när det läderaktiga skinnet/skalet/exoskelettet hårdnat.