lördag 31 maj 2014

Den vanliga vardagen i slutet av maj

Slutet av maj vill alltid bli bråda dagar. 2014 är inget undantag. Mitt naturströvande och djursökande begränsar sig således till några minuter i trädgården per dag. Därför är det också småkrypen som börjar komma i fokus den här tiden på året. Samtidigt har de ju formligen exploderat i antal och artrikedom. Gamla bekanta - som den här högst ordinära harkranken - träffar man ju alltid på men nästan varje gång hittar man också något man inte tidigare sett i trädgården. Det är med andra ord en fortsatt spännande upptäcksresa.

Harkranken på bilderna tillhör nog släktet Tipula och är kanske arten varipennis eller kanske hortorum eller kanske...


Underbart söt pussmun

Jag tjatar liksom vidare med en hel del flugor. Det beror ju delvis på att det finns en slags mängd av dem där ute och att den här bloggen ibland kan få en tendens att avspegla sådant.
Den här fem millimeter lilla saken balanserade på toppen av två svärdsliljeblad under fredagskvällen. Avslappnad och lojt stöder hon sig på armbågarna och putar med en helt fantastiskt näpen pussmun. Bedårande!
(Bilderna går som vanligt att förstora)

Vad det är för en fluga låter jag vara osagt - än en gång. Det är helt enkelt för mycket jobb att leta efter en art bland vansinnesmängder av olika små brungrå flugor - varav många arter säkert dessutom inte kan skiljas åt ifall man inte har möjlighet att se en specifik liten detalj i elektronmikroskop. Hoppet ligger numera på att en helt insnöad diptera-nörd ska få syn på bilderna och direkt berätta exakt vad det är vi har att göra med. Det lär säkert hända vilken dag som helst.


fredag 30 maj 2014

Med huvudet helt täckt av ögon

18 juni förra sommaren hade jag fotograferat mamma och pappa vapenfluga.
Nu repeterar jag men utan mamma-fluga. Så här ser en hane av arten Microchrysa polita ut 2014. Jag tycker mig se att de påminner väldigt mycket om fjolårsmodellen och de är fortfarande lika små - ca tre millimeter.

De har troligen kläckts ganska nyligen. En växtrabatt som anlades på sensommaren 2013 fick en hel del nykomposterat material nedrört i myllan. Troligen har puppor följt med och nu klättrar flugorna upp.
Hanarna har ju alltså ett helt sanslöst synfält. Utan att vrida på huvudet kan han se sina bakben putsa vingarna samtidigt som han kan se åt precis alla andra håll samtidigt.


Dagslända

Är det månne dagens regn som fått denna dagsländehane att ta skydd under gårdskjulets taköverhäng. Annars borde han ju vara i full färd med att söka någon hona någonstans i direkt anslutning till det vatten i vilket han levat som larv. Han har ju onekligen lite bråttom om han ska hinna med det som borde göras under den korta tid han ska existera som imago (fullbildad).
Av hela sin livstid på kanske två eller tre år existerar han väl sisådär en till två promille av tiden som fullvuxen. Någon fungerande mun har han inte och det är ju sak samma eftersom han inte heller har något matsmältningssystem. Han får helt enkelt lov att utföra sina uppgifter på den energi som finns lagrad från den sista tiden som larv.

Jag har försökt uppbåda alla tänkbara detektivknep för att luska fram vad det är fråga om för art eller ens släkte. Men icke. Jag har hittat några tänkbara släkten i vilka jag kan se vissa likheter men långt ifrån tillräckligt för att jag ens ska våga gissa. Han är än så länge ett mysterium.

PS. Hur vet man förresten att det är en han? Jo hanarna har stora ögon medan honornas korpgluggar är mindre och oftast på sidan av huvudet. De två korta spröten under de längre hör till hanens könsorgan. Hanarna har ofta också långa framben med vilka de kan hålla honorna under parningen tätt ovanför vattenytan.


torsdag 29 maj 2014

Kålmal

Sällan önskad i trädgårdslandet. Kålmalen - Plutella xylostella - kan förvandla kålodlingen till hålodling. Larverna är gröna med en ljus rand längs sidan och det är givetvis de som står för kål-ätandet. De lever även på ett antal andra växter som senap, blad av rovor och rädisor mm.
De hör till familjen senapsmalar (Plutellidae).



En bland många

En av många, många olika flugor med röda ögon och gråaktig kropp. Kanske hör den till familjen egentliga flugor (Muscidae) eller till blomsterflugorna (Anthomyiidae). Misstänker vagt det andra alternativet.


Flugbaggereproduktion

Sedan tidigare finns två inlägg om flugbaggar i den här bloggen. Här och här.
Precis som brukligt syns de just nu lite här och var ute i grönskan. Dessa två ser till att vi även ska få syn på arten nästa år.
Arten ja? Jag har hittills gått bet på den saken. Upplever att de inte prickar riktigt rätt på någon av de Cantharis-arter vi har här. Det är liksom en mix av några olika. Den mestadels röda ovansidan av bakkroppen, de ljusa täckvingarna, helröd halssköld och mörka ben tyder t.ex. på C. livida men den arten har oftast bara en liten mörk prick på bakhuvudet. Dessa är mörka överallt bakom ögonen.
Men på ett eller annat sätt har de säkert sin egen arttillhörighet under kontroll. Jag antar ju nämligen att de sökt sig till en partner tillhörande samma art.

Så vill jag passa på att repetera uppmaningen om att låta dessa skalbaggar få härja fritt bland era trädgårdväxter. Flugbaggarna hjälper till genom att de är rovdjur som lever på flera av de insekter man skulle kunna kalla skadedjur - ifall man har sådana benämningar på småkryp som äter växter.

Edit: Antagligen Cantharis quadripunctata.


tisdag 27 maj 2014

Trädgårdsrödmyra i det gröna

Plockar härmed helt enkelt bara in ett fotografi med en trädgårdsrödmyra - Myrmica rubra - som vandrar omkring på ett gytter av grönt.


Kvalster på humlor

Det här inlägget får fungera som svar på en kommentar i det här inlägget om stekellarven som parasiterar på vissa spindlar.
Precis som nämns i kommentaren ser man ofta något som ser ut som kvalster på humlorna - speciellt nu på våren men också på höstsidan. Det är också mycket riktigt ett kvalster. 
När jag försökte fånga humlor på bild för en dryg vecka sedan råkade två av dessa kvalster ur släktet Parasitellus hamna på bild. Tyvärr ingen bra bild men ändå. Kvalstren sitter som synes fast under humlans vinge. Ofta ser man dem också längre fram på kroppen. Vissa humlor kan vara bemängda av dessa ljusbruna små fripassagerare.

Det har dock visat sig att kvalstren inte alls parasiterar på humlan. De verkar snarast samarbeta med humlorna på så sätt att de lever i humlornas bon där de livnär sig på rester och "skräp" - mestadels pollenrester. Man kan väl säga att de fungerar som städpatrull i humleboet. Hanarna hos dessa kvalster sägs dock vara rovdjur och man antar att de jagar och äter andra kvalster som kanske skulle kunna utgöra ett hot mot humlorna. Det kan kanske t.o.m. vara så att humlorna är relativt beroende av sina Parasitellus-kvalster.

Orsaken till att kvalstren sitter på humlor under våren och hösten har att göra med att även de måste övervintra tillsammans med en drottning. För att kunna sköta om den egna spridningen liftar kvalstren ut ur boet med det egna samhällets humlor - och troligen oftast då med nästa generation drottningar samt hanarna som själva är på jakt efter nya drottningar. Därefter börjas allt på ny kula. Kvalstren övervintrar med en ny drottning och blir en del av (förökar sig i) hennes samhälle följande sommar.
Möjligen kan kanske kvalstren överleva vintrarna i humlornas bon också men det finns ju inget som garanterar att humlor återanvänder ett gammalt bo. Då blir givetvis kvalstren utan det pollen de lever av.
Det händer att vissa drottningar är så fulla av kvalster att de inte kan flyga. Då kan man förstås försöka plocka bort en del - om man så önskar.

Jag har ingen referens just nu. Läste om det någon gång i vintras men kan i nuläget inte riktigt hitta den texten. Däremot finns det nog en del kring dessa där ute på nätet men de citerar nog säkert ungefär samma källa.


måndag 26 maj 2014

Tallsektorspindel

Längs husväggar kan man hitta tallsektorspindeln - Stroemiellus stroemi. Hos oss håller den sig mestadels kring det gamla garaget som någon gång spikats ihop för en Morris Minor (tror jag). Nu för tiden huserar garaget mestadels trädgårdsredskap, något enstaka getingbo och en hoper spindlar.
Tallsektorspindeln hör till hjulspindlarna (Araneidae). Honorna uppnår en kroppslängd på ca 6 mm och hanarna blir ungefär en millimeter kortare. Hjulnätet de spinner är sisådär 15 cm i diameter men varierar givetvis beroende på spindelns storlek och nätets placering.

Tallsektorpindeln på de båda bilderna sitter med ryggen mot väggen så jag kommer inte åt att dokumentera ovansidans mönster. Kanske en annan dag. Den har en kroppslängd på ca 4 mm.


Liten, brun och vanlig

De senaste inläggen har väl inte inbegripit några exeptionella rariteter och jag fortsätter här med ännu mera grå brun vardag. Dalopius marginatus är en liten knäppare (familjen Elateridae) som blir ca 7-8 mm lång. Åtminstone i vår trädgård uppträder de nu i stora mängder.

Vuxna skalbaggar tuggar lite smått på växter men i så pass liten skala att det knappt märks.

Larverna lever nere under markytan. De äter huvudsakligen rötter men sägs även kunna tugga i sig puppor av skalbaggar och fjärilar.



söndag 25 maj 2014

Trängsel i dammen

En insekt av något slag har trasslat fast sig i vattenytan och då är det kört. I dammen regerar nämligen en samling skräddare som inte visar någon nåd. Dessa rovskinbaggar är perfekt anpassade för att ta hand om alla småkryp som inte kan bemästra ytspänningen. Man kan skymta något gult mellan de många skräddarna och möjligen kan offret vara en blomfluga.
Vilken skräddar-art vi har i dammen har jag ännu inte tagit reda på. Det finns några tänkbara ur familjen Gerris.


Plisterbagge

Dessa små juveler till bladbaggar - Chrysolina fastuosa - är tidvis riktigt vanliga i undervegetationen och då helst på vitplister. Den här tiden på året sköter de om fortplantningen. Trots sin vanlighet har de gäckat mig en smula vad fotograferandet beträffar. De är nämligen lite blyga av sig och sitter gärna med huvudet bortvänt - alltså typ in mot växtens stjälk. De har också en tendens att lätt ramla av bladet ifall man stöter till det. 
För någon dag sedan kom jag åt att i alla fall ta ett par bilder där ögonen syns.



Mera Polysphincta-stekel på spindel

Här om dagen gjorde jag ett inlägg om en ektoparasitisk stekel på spindlar.
Den sista bilden visade ytterst liten spindel med en kroppslängd på ca 2 mm. Larven på ryggen blev något så när tydlig men spindeln som mestadels var suddig i fotografiet förblev obestämd. Igår kväll gjorde jag ett nytt försök och då lyckades jag komma åt att placera kameran utan att skrämma spindeln. Därmed kan jag nu också göra en hyfsat tillfredsställande artbestämning.

Det kan möjligen röra sig om mässingssträckspindel - Tetragnatha extensa - men säker är jag absolut inte.. 
Artens honor kan växa sig till längder över 12-13 mm och med de långa benen inräknade kan totallängden börja röra sig om 30-35 mm. Här några tidigare fotografier av en mera vuxen individ.
Spindeln på bilden har ännu inte riktigt den långsträckta kroppsform som kännetecknar sträckkäkspindlarna men några av färgteckningarna avslöjar arttillhörigheten. Dels handlar det om de två långa gula linjerna på undersidan av bakkroppen samt en triangelformad ljus fläck undertill på framkroppen. Släktet kännetecknas också av väldigt långa käkar - chelicerer - men de är inte riktigt synliga på bilden.
Spindeln på bilden ligger förstås risigt till med den ryggsäcken. Sannolikt kommer mässingssträcksindeln ändå att växa till sig och leva relativt länge trots allt. Polysphincta-larven kan trots allt inte förbruka sin värd för tidigt.

Edit 12.7.2015:
Enligt uppgift är den parasiterande stekeln inte av släktet Polysphincta. Det rör sig snarare om Acrodactyla quadrisculpta som har tycke just för släktet Tetragnatha och då kanske främst arten montanaAcrodactyla quadrisculpta hör dock även den till Ichneumonidae.

Referens:

Jeremy A. MillerJ. Dick M. BelgersKevin K. BeentjesKees ZwakhalsPeter van Helsdingen
Biodiversity Data Journal 1: e992 (16 Sep 2013)
doi: 10.3897/BDJ.1.e992


På med fläktarna! Det är varmt

Visst är det så att hushumlorna byggt bo i en av våra fågelholkar. Kvällssolen gassar rätt mot holken och i den rådande värmen blir det hett i humleboet. Två arbetare sitter i holköppningen och fläktar intensivt med vingarna.


lördag 24 maj 2014

Ektoparasit på spindlar

I mitt lilla sommarprojekt "trädgårdssafari" där jag sakta men säkert försöker följa med och dokumentera de djur jag påträffar inom tomtens gränser har jag de senaste dagarna haft lite extra fokus på spindlar.
Korsspindlarna är fortfarande små. Den avporträtterade är fyra mm. Hon är som synes inte ensam och larven som ligger över hennes bakkropp är (högst antagligen) en stekellarv och det är (högst antagligen) en stekel ur släktet Polysphincta och det är (kanske) P tuberosa som lär ska vara den vanligaste av dem.

Edit 12.7.2015
Stekellarven tillhör sannolikt arten Sinarachna nigricornis.

Den parasitoida brokstekeln i fråga placerar helt enkelt ett ägg på spindeln. När larven kläckts klänger den sig fast och börjar suga ur spindeln. Den gör det dock så pass försiktigt att spindeln kan överleva länge. Om spindeln har tur kan den leva nästan ett fullångt liv och själv hinna föra sina gener vidare till nästa generation. Men till slut är stekellarven ändå klar med sitt eget växande. Då växlar den upp ätandet ett par snäpp och spindelns saga är all. Stekellarven lär sedan förpuppa sig i spindelns nät. Hjulspindlar som t.ex. korsspindeln här på bilderna hör till stekelns favoritvärdar.

Vi tycks ha haft ett visst antal av dessa steklar på besök eller så råkade jag bara ha tur. Följande spindel jag fick ögonen på hade också en fripassagerare. Den märkte jag inte av förrän spindeln var fotograferad. Den (spindeln alltså) var nämligen inte större än två mm (kroppslängd). Tyvärr fick jag bara en enda bild av den här spindeln. Den tyckte nämligen att jag var onödigt störande och drog iväg. Missade lite med fokus och hade alltså inte chans att göra om och göra rätt. Vad det är för spindel vågar jag inte gissa på basen av det här suddet till fotografi.


fredag 23 maj 2014

Bryggspindel och gammal dambekant

I höstas höll vi på och grejade en del i den gamla stensatta och källaren under huset.
Eftersom det fanns en hel del liv där nere hade jag givetvis också kameran med mig. Här är bl.a. några spindlar som huserade i mörkret.

Bryggspindlar - Metellina merianae - var det gott om. Här ytterligare ett inlägg där en av dem har huvudrollen. Nu har en del av bryggspindlarna letat sig upp en bit från det värsta källarmörkret och istället positionerat sig mitt i dörren.

De tre första bilderna (här ovan) är alla av en och samma spindel. Den här 8 mm (kroppen) långa honan har sitt nät i källardörrens ena övre hörn. I det andra övre hörnet har hennes syrra(?) sitt nät.

Bara några cm lägre in i källaringången/trappan är ett enormt nät uppspänt. Hjulet är närmare 40 cm i diameter och det har sina fästtrådar sträckta mellan tak och trappa - ett avstånd på ca 2 meter.
Honan som nyttjar den fångstapparaten visade sig vara en gammal bekant.

När jag kikade närmare på bilderna tyckte jag mig känna igen mönstret. Den stora honan jag fotograferade i höstas låg till grund för en illustration. Den illustrationen (digital målning) tog sin tid i anspråk och under den processen etsades spindelns fläckar och teckning fast i minnet. Jag kontrollerade och jämförde med höstens bildmaterial varpå jag kunde  konstatera att alla prickar, skiftningar och fläckar var så identiska att det absolut måste vara samma individ - alltså hon som är avporträtterad i inlägget jag länkade till först här ovan. Hon är underbart vacker.

Om jag förstått saken rätt är det inte alls någon självklarhet att dessa spindlar övervintrar men att vissa i alla fall kan göra så om förhållandena är lämpliga. Här har vi i alla fall några som klarat sig och nu blir det intressant att följa med hur länge de håller ut under sin andra sommar. 


Guldögonslända

Guldögonsländorna (även stinksländor) är tunna gröna nätvingar som är mestadels aktiva på natten. Söker man en stund i växtligheten så har man ändå god chans att hitta dem. De är nämligen ganska vanliga. Undersidan av tunna kvistar är ganska bra ställen att leta på. Det finns flera arter av dessa sländor men vanligast är nog guldögonsländan - Chrysoperla carnea. Det är högst sannolikt också den jag fotograferade här om kvällen då den satt på pärlhyacinten.

Så småningom kan man också hitta äggen. De är små, vita och längst ut på ett långt tunt skaft. Ur äggen kläcks ett riktigt litet vilddjur till larv - ett bladluslejon. Dessa larver är furiösa rovdjur som inte bara kan utplåna bladluskolonier utan också slukar andra småkryp. Ibland tar de även småkryp större än dem själva. För den som äger en trädgård och månar om sina växter är guldögonsländorna välkomna hjälpredor i kampen mot växtmarodörer.


onsdag 21 maj 2014

Yes we have no bananas

Bananflugor är världskändisar eftersom de får utstå allehanda experiment i allehanda laboratorier världen runt. Nu kanske den avfotograferade flugan här ovan inte är en "riktig" bananfluga - dvs. en Drosophila melanogaster men det är i alla fall en nära släkting. Bananflugan har många släktingar, väldigt många släktingar.
Knappt tre mm lång är den i alla fall.


I flugsvängen

Come on flugan, det svänger ju!
Här har vi en pytteliten myrliknande fluga som - om man bara får syn på den - är kännspak. Svängflugorna (Sepsidae) är små - kring 4-5 mm - och myrliknande. De håller nästan ständigt på och vevar runt med sina vingar pekande rakt ut och det är det som gör dem lätta att känna igen.
Var hittar man dem lättast då? Jo, nere bland bladen i vegetationen nära marken. Om en öppen kompost av något slag finns i närheten trivs de riktigt bra. Deras larver tycker nämligen om förmultnande organiska material. Den vuxna flugan är svag för växternas sötsaker - typ nektar - men honorna vill dessutom... Njä, vill är kanske inte rätt ord. De behöver också smaska på spillning eftersom deras äggproduktion är beroende av sådan näring.
Små rovdjur i stil med t.ex. myror och andra tycks av någon anledning inte utgöra någon fara för svängflugorna. Man antar att dessa flugor besitter något slags luktförsvar.

Exakt vilken av de många och väldigt likadana Sepsis-arterna det här är vet jag inte.


Helt klart dags för en fluga

Spyfluga - även känd som bollflögu (i mina hemtrakter... och med finskt u-ljud i slutet) eller Calliphora vomitoria ifall man är slängd åt det vetenskapliga. Eller tja. Jag ska väl inte vara för tvärsäker på artnamnet men jag tror i alla fall att det handlar om vomitoria. Den närbesläktade vicina ska ha ljusa kinder.

Vad kan man säga om dessa? Som de flesta vet gillar spyflugorna ruttet kött, rutten mat och bajs. Mycket mer än så har jag själv inte läst in mig på dem - annat än att deras (och andra flugors) livscykel t.ex. kan läsas av för att fastställa tidpunkt för dödsfall.



Ifall du inte redan tröttnat på humlor...

Bara för att jag kan... ytterligare två bilder med humlor.
Ljus jordhumla ovan och hushumla nedan.



tisdag 20 maj 2014

Vanlig vanlig geting

Drar väl in en getingdrottning nu då också - i kölvattnet från humlorna i förra inlägget. Samma kamera, samma objektiv och samma sökande efter erfarenhet med den utrustningen.

Precis som i humlornas fall är de getingar vi nu ser drottningar som ska till att börja konstruera sina bon. Här är det drottningen av vanlig geting (ja, ordet 'vanlig' ingår i namnet) - Vespula vulgaris - som rotar omkring i den skrovliga barken på trädgårdens urgamla rönn. Vanlig geting vill ha murken ved för sitt pappersbo som placeras nere i marken. De är alltså jordgetingar.



Två vanliga vårhumlor

Hushumlan - Bombus hypnorum - är en vanlig trädgårdsbesökare. Just nu består humlorna av nyvaknade drottningar som satt igång med bobygge. De äter nektar för sin egen energiförbrukning och de börjar samla pollen för de kommande larverna. På riktigt - alltså i något slags naturligt tillstånd - bygger hushumlan sina bon i ihåliga träd. Hushumlorna har dock följt med i utvecklingen och bygger numera också gärna inne i våra människotillverkade konstruktioner. Fågelholkar är inte heller ett alldeles ovanligt hushumlehus och jag noterade här om dagen en sådan humla komma ur en av trädgårdens holkar.

Ljus jordhumla - Bombus lucorum - bygger som namnet antyder sina bon nere i marken. Jordhumlorna har korta tungor som inte räcker till i fall de t.ex. vill gotta sig i den sibiriska nunneörtens nektar. Här ser man hur de bitit hål nära blommans bas.

Humlorna försökte jag fotografera med Panasonic GH2 och Canon FD 200 f4 Macro. Det var tillika ett försök att fortsatt testa den kombinationen och komma underfund med orsak och verkan beroende på olika inställningar. Jag har tidigare varit missnöjd med resultaten men började så småningom hitta något som verkade lovande. Jag måste ännu se över kamerans ljusmätning för exponeringarna vinglade mellan över och under[exponerat] värre än en vårrusig tofsvipa.



måndag 19 maj 2014

Rödstjärten

Högt uppe i trädgårdens alm sitter rödstjärt-hanen och konstruerar sin melodislinga. Under och intill almen står ett uthus (grannens) längs tomtgränsen. Väggen på vår sida har vi belamrat med olika typer av holkar.

Bland de holkarna har han spanat in en som närmast ser ut om ett gökur. I den holken häckade rödstjärtarna för två år sedan. Senaste sommar såg de ut att inleda boendet i en annan holk men försvann i något skede och tycks alltså ha blivit störda och avbrutna på något sätt.

Gång på gång är han inne i holken och vänder. Jag tycker mig ha skymtat honan flyga förbi i något skede men hann inte få det bekräftat.

Ofta sitter han också på almens lägre kvistar och håller vakt. Rödstjärtarna vill ändå gärna ha ett förhållandevis stort ingångshål på ca 5 cm medan de andra holkintressenterna föredrar mindre hål. sådana holkalternativ finns det gott om i trädgården så konkurrensen ska inte bli allt för mördande.

Det hindrar givetvis inte talgoxen från att hus-spekulera.

Eftersom han är så tjusig avslutar jag inlägget med ytterligare tre bilder.