fredag 28 februari 2014

Gammal skåpmat

Friluftsaktiviteten och spanandet bland träd och stenar fortsätter halta. Nytt bloggmaterial produceras med andra ord inte i någon tät takt. Men jag har väl fortsättningsvis ändå möjlighet att obehindrat gräva bland gamla bilder och publicera dem här på utgångspunkten.

Min gamla kamera (Sony DSC 717) hade (...har... jag har ju den kvar) en "night shot"-funktion med två infraröda ljus som "lyste" upp framför kameran.

Ibland gick jag på nattjakt och bland annat blev trädgårdsdammens grodor porträtterade mitt i deras nattliga serenader. Dessa bilder är från fjärde maj 2008. Jag borde verkligen damma av den kameran och nyttja den här funktionen på nytt.

I slutet av 2000-talets första decennium hade vi grodrom i dammen flera år i rad men nu har det varit rätt öde med den saken. Endast enstaka grodor har hittat dit och oftast först mot slutet av sommaren.
Vi får förresten hoppas att grodorna håller sig lugna och i dvala länge än. Det vore inte så bra om de vaknar till redan nu.


tisdag 25 februari 2014

Äntligen ute igen

Alla möjliga projekt - typ arbete, jobb och självförvållade uppdrag - har varit och är på G. Egentligen inget man borde gnälla över men jag har saknat friskluften och utelivet en smula. Idag blev behovet av andra vyer än arbetsrum övermäktigt och som så ofta förr kompenserade jag den känslan med en tur till Tisskärssand.

För ett år sedan var vyerna helt annorlunda här ute i kanten av Vexala-landet. Så här såg det ut för elva månader sedan. Då var det lite uppbruten is längre ut men jag kan inte säga om det egentligen var något öppet vatten eller om det bara uppvallad is. Det är med andra ord en avsevärd skillnad. Men så har ju hela vintern också varit något helt annat än den föregående.

Jag testade Nikon-objektivet med Canon-huset. Bilderna här ovan är tagna med den kombinationen. Av någon anledning blev den absoluta merparten av bilderna totalt felfokuserade. Adaptern har ett chip och med hjälp av det ska kameran notera och pipa till när området vid den markerade mätpunkten är i fokus. Det stämde inte alls. Skärpan kom långt bak i bilden. Jag kontrollerade aldrig detta på plats men nu vet jag och får kompensera nästa gång. Egentligen är det kanske bäst att använda sig av "live view" och uppförstorad detalj för att få skärpan inställd ordentligt. 

Stubben är kvar där ute i närheten av horisonten.

vågorna rullade in och skapade oljud med isen. Jag filmade en del men lyckades glömma mikrofonen hemma. Kamerans mikrofon tar bara upp vindbruset så jag vet ännu inte vad jag ska göra med materialet.

Trutarna syns i stort sett överallt den här vintern. Ett gäng på ca 3-6 st vilade långt ute på ett band av is som drev norrut. Någon enstaka gråtrut syntes i luften ovanför stranden.

Korpar är aktiva den här tiden på året. Bildmaterialet blev bristfälligt ur fågelporträtt-hänseende men ändå rätt kul på sitt sätt. Några övriga fåglar ville inte visa sig under de två timmar jag besökte stället.

Panasonic GH2-huset hade jag också med mig. Dels använde jag det mest för lite filmande men tog även några få testbilder med Canon FD 35-105 f3.5-glaset monterat. Dessa tre avslutande bilder är några resultat. Lite kromatisk aberration dyker upp men det är inte så farligt. I bilden nedan dök det upp en hel del i kanten mellan sten och himmel men jag har plockat bort det mesta av det i efterbehandlingen.

I det stora hela är det nog en användbar och trevlig kombination men jag får lov att fortsätta fotografera med dem för att upptäcka mer vartefter. Bilden här ovan är för övrigt ganska ordentligt färg-/kontrast-justerad.

GH2-huset är ganska litet och FD-objektivet är tungt - inte så ruskigt stort men tungt. Det gör hela kameran hyfsat framtung och lite obalanserad. Det är nog ändå en vanesak. 
På ett Micro 4/3-system motsvarar 35-105 mm 70-210 mm. Objektivet är med andra ord mera mot tele-hållet i det här fallet.


lördag 22 februari 2014

Prispallen

Jag ger härmed efter en smula och listar topp-tre på en enda gång.

3. Fracking och mineraljakt
Jakten på resurser fortsätter. Den är en förutsättning för vår levnadsstandard - utgår vi ifrån. Frågan är väl vad som verkligen är levnadsstandard. Människor bosatta i närheten av vissa former av gruvdrift är kanske inte alltid benägna att hålla med om att det är trevligt att byta närmiljöns hälsa mot en surfplatta.
Fracking är populärbenämningen på en metod att pressa vätska ner i marken för att komma åt naturgas. Vätskan som pressas ut i marken är belamrad med allehanda ämnen som är rent av hyperskadliga. Gruvdriften efter gas och mineraler lämnar oerhörda ärr på jordklotet. 

Vi bör spara papper, vi bör inte kopiera så mycket och det är bättre för miljön ifall vi håller kvar alla dokument som ettor och nollor inom de digitala manickernas skal. Men de digitala manickerna ska också tillverkas. Vid en jämförelse mellan en läsplatta och pappersböcker har man räknat ut att läsplattan motsvarar någonstans mellan 60-90 pappersböcker vad miljöpåverkan beträffar. Beräkningen handlar då främst om mängden energi som går åt för respektive produkt (tillverkning och användning) men jag har inte sett om man någonstans beaktat gruvdriften som krävs för de mineraler plattorna bl.a. byggs av. Med den hiskeliga hastighet som vissa idag byter läsplattor och laptop så undrar man ju om miljöavtrycket egentligen bara blir värre - och att vi lurar oss själva. Sedan är det ju möjligt att de flesta använder en läs-/surf-platta endast till surfande och inte till att ersätta papper. Prenumererar man på sin dagstidning via en platta så känns det väl nog som om miljöavtrycket inte blir fullt så djupt.

2. Nordpolen och oljan
Ja vad ska man säga. Måste vi verkligen ut dit och hämta olja? I höstas kom nyheter om att mänskligheten 2013 satsat rekordstora belopp på ny oljeutvinning. Vartefter åren går så tycks vi alltså allt mer hårdnackat plöja ner mer och mer pengar i oljeindustrin. De pengarna ska industrin ha återbäring på. Inte konstigt att det blir lite klent med andra typer av energisatsningar.
Oljesand (eller tjärsand) är ett annat otyg. Oljan som utvinns ur tjärsand är den ”smutsigaste” oljan på de allra flesta sätten. Det går åt oerhört mycket mer energi för att utvinna den oljan och verksamheten breder ut sig över ofantligt stora arealer som dessutom förgiftas.

1. Klimatdebatten
Segrare på min lista är ändå klimatdebatten. För även om vi skulle upphöra med att tjuv-/över-jaga vissa djur till utrotning eller aktivt exploatera deras områden så hjälper det föga. Det är med klimatet vi håller på att rycka mattan under oss alla - såväl djur som människor.
Det pågår ett helt intensivt käbbel om huruvida temperaturen faktiskt stiger, planar ut, om det är en hockeyklubba, människorelaterat eller helt naturligt. De flesta är väl ense om att det blivit lite varmare den senaste tiden men vad det beror på bråkas det om.
Klimatförändringar sker. De som säger sig vara skeptiska till om det är vi människor som påverkar klimatet tycks oftast stirra sig blinda på olika forskare inom IPCC som inbördes inte riktigt kan komma överens om klimatmodellerna.
Det finns ju som bekant också en uppsjö andra vetenskapsmän och forskare. 
Det här är yrkesverksamma och seriösa människor som forskar inom ett stort antal olika områden (som zoologi, geologi, biologi, paleontologi osv. osv.). 
Det här är forskare som inte alls har någon slags ”egennytta” (som klimatforskare ibland anklagas ha) av att varna om klimatförändringar. Inom sina respektive områden noterar dessa forskare att förändringar är på gång. De konstaterar också att förändringarna går snabbt.

Så om vi för ett ögonblick glömmer klimatforskare, termometrar och superstormar för att i stället vända blicken mot ett par andra saker. 
Klimatet är ju nämligen inte bara temperatur, utan även ett antal andra faktorer. Här följer två.

En, inte helt försumbar, effekt av all koldioxid vi pumpar ut är att världshaven försuras. Försurningen påverkas också av temperaturen (jaha… där nämnde jag tempen i alla fall) och ph-värdena korrelerar tydligt med koldioxidutsläpp och temperaturförändringar - de senare är ju också årstidsrelaterade. En ofta utbasunerad effekt är att korallreven blir lidande eftersom korallerna får svårare att uppta kalk för skelettbildningen. I de mer extrema fallen fräts korallerna helt enkelt sönder. Men samtidigt är koralldöden en effektiv nyhetsgrej. De flesta av oss har på ett eller annat sätt (oftast TV) bekantat oss med reven och den mångfald av organismer som lever bland dem. Det är med andra ord lite spektakulärt och dramatiskt att se dessa underbart vackra korallrev förstöras. Men det finns andra organismer som kanske lider minst lika mycket av försurningen och som kan påverka ännu större ekosystem långt värre ifall livsbetingelserna förstörs. Det handlar om de små alger, plankton, kräftdjur (av många olika slag) och vissa blötdjur som också behöver rätt ph-balans för att kunna bilda sina skelett och skal. Dessa organismer är basföda i de enorma ekosystem och näringskedjor som påverkar oerhörda mängder andra djur. I princip är varje fisk i haven på ett eller annat sätt helt beroende av de näringskedjorna. Konsekvenserna kan med andra ord vara ödesdigra om försurningen leder till kollaps bland vissa bestånd. Det är redan ett konstaterat faktum att skelett och skal har blivit tunnare och svagare - dvs. djuren har allt svårare att bygga upp sin egen kropp.

Luftfuktigheten och nederbörden omfördelas på jordklotet. Det betyder att människor kan bli (redan är) tvungna att flytta (fly) pga. att deras boplats blir helt otjänlig som sådan. Det har i något sammanhang uttryckts att kriget i Syrien är den första stora konflikten som utlösts av klimatförändringarna. Visserligen kom kriget i spåren av den sk. arabiska våren (som alltså namnmässigt kan få två betydelser) men missnöjet i Syrien grundades huvudsakligen på att regeringen inte var förmögen eller intresserad av att assistera sitt folk i samband med torka och missväxt. Det var i det läget som regimen visade sitt verkliga ansikte och resten är - som det heter - historia.

Behöver vi ens termometrar för att notera den senaste tidens förändringar? Det räcker med att t.ex. se på många av våra fåglar så noterar vi hur ett flertal arter relativt snabbt spridit sig uppåt på kartan. Samtidigt har vissa nordliga arter dragit sig ännu mer norrut. Jag kan just nu inte komma på en enda art vars nordliga utbredningsgräns krupit söderut.

Vilka effekter på miljön har mitt eget leverne? Samvetet är inte kritvitt och jag behöver absolut försöka minska mitt fotavtryck. Möjligheter finns!

---------------------

Härmed har jag hävt ur mig min ”tio-sämsta-lista” och ska nu åter koncentrera mig på sådant som bloggen egentligen är tänkt att handla om.



fredag 21 februari 2014

4. Allt för en sopptallrik

Jag kom av mig med den här listan och det har helt enkelt berott på att jag haft jobb upp över öronen men jag fortsätter och bryr mig inte desto mer i att jag inte hann få in hela listan innan bloggens ettårsdag - som är idag.

Följande djur vars decimering accelererar gäller hajarna. Samtidigt som deras antal minskar alarmerande fångas allt fler vartefter efterfrågan på fenor ökar. Under de senaste åren räknar man med att uppemot 73 miljoner hajar har fiskats upp för soppköket. I många fall skärs alltså bara fenorna av och i de värsta fallen slängs den ännu levande hajen tillbaka ner i havet. Hajfiskets totala fångster för 2012 sägs närma sig 100 miljoner fångster. Bland dessa hajar finns givetvis arter som är besvärligt nära utrotning. Inte ens valhajen går säker när sopptallrikarna väntar.

Havssköldpaddorna är inte föremål för någon riktigt stor tjuvjakt. Det förekommer en del olaglig jakt för handel med souvernir-skal och på sina håll vill lokalbefolkning äta sköldpaddsäggen. De flesta av arterna är dock hotade i någon mån och deras framtid är i farozonen främst pga. att de alldeles för lätt fastnar i anordningar ämnade för annat fiske. De förhatliga långreven (som fångar alla möjliga livsformer helt urskiljningslöst) har visat sig ta sin beskärda del av sköldpaddorna. Dessutom trasslar de lätt in sig i trålar och nät - både sådana som är i bruk och givetvis även i den oerhört stora mängd spökgarn som belamrar världens hav. Utöver de dödliga farorna är sköldpaddorna dessutom extra sårbara för allt skräp som driver omkring. Havssköldpaddor fastnar helt enkelt i lite allt möjligt som driver runt där ute i haven.


måndag 17 februari 2014

5. Ymnighetshornet

Noshörningen får här stå som den absolut största symbolen för all illegal handel med vilda djur. Det är en handel som är så ofantligt stor att det inte går att förstå hur många tusen ton djur eller djurdelar som ständigt transporteras hit och dit på det här jordklotet. En stor del av dessa djur lider dessutom akut risk att för evigt svepas bort från planetens yta bara för att någon kultur fått för sig att djuret är status, pälsen är status eller att man kan äta delar av djuret som hokuspokus-medicin. Noshörningshorn ska ju t.ex. få snoppen att peka uppåt i timtal och det är man beredd att betala giganorma summor pengar för. Det skulle onekligen vara billigare att äta sitt eget hår eller tugga på naglarna eftersom innehållet är samma som i noshörningshornet. Effekten skulle också vara identisk - dvs. ingen effekt alls. Men marknaden är givetvis smart. När noshörningshornen mals ner  till pulver blandas numera också viagra in. Köparen får alltså vad han betalar för och noshörningshornet ”fungerar” bevisligen. Man skulle kunna tro att världen kommit längre än så - att människan faktiskt inte borde tro på gamla och uppenbart falska föreställningar. Men det är tvärtom. Noshörningsjakten har eskalerat alarmerande de senaste åren och 2013 var ett rent katastrof-år. Aldrig tidigare har så många noshörningar (eller elefanter för den delen) mejats ner bara för att någon behöver få tag på de produkter vars astronomiska värde egentligen baseras på fantasi och någon slags löjlig status.

Sydafrika har ca 80% av Afrikas noshörningar. För tio år sedan (2003) sköts 22 st och förra året 2013 blev 1004 noshörningar offer för hornjakten. Hittills i år ligger siffran på 86 registrerade skjutna. Om den siffran stämmer så slutar året på över 1000 döda ännu en gång. Om ökningstrenden håller i sig så blir det långt värre än så. Trubbnoshörningen är ännu ganska säker rent numerärt. Sydafrika beräknas ha knappa 19 000 trubbnoshörningar (2010) men siffran krymper. Totalt har Afrika ca 20 400 trubbnoshörningar. Den nordliga underarten består bara av 7 st exemplar (om nu inte någon unge fötts nyligen) som lever i ett halvvilt tillstånd.
Spetsnoshörningen är det synnerligen bedrövligt med.
Räknar man ihop alla djur från de tre kvarvarande underarterna kommer man till totalt ca 5000 i hela Afrika varav Sydafrika huserar ca hälften. Den östliga underarten är på existensens brant och den västliga förklarades utdöd 2011.
När jag nu ändå är i gång med stora djur och siffror så kan jag lika väl nämna elefanterna också. I Afrika beräknas 300 000 elefanter finnas kvar. Det låter som en hyfsad siffra men är långt från de nästan 10 miljoner elefanter som en gång uppskattas ha funnits på kontinenten. Med tanke på att närmare 40 000 elefanter dessutom årligen faller offer i jakten på elfenben så är 300 000 plötsligt en pyttesumma. En annan alarmerande tendens är att de skjutna elefanterna blir allt yngre pga. att de äldre djuren med stora betar blir färre. Dvs. de skjuts innan de blivit könsmogna vilket gör att återväxten försämras. Det i sin tur kan allvarligt påverka och försämra de kvarvarandes överlevnadsmöjligheter då de förlitar sig mycket på långa säsongsvandringar vars rutter går i arv/lärs in från generation till generation.

Men tjuvjakt och illegal handel gäller alltså en uppsjö av djur - och även andra organismer. Själva tjuvjägarna är oftast från den fattiga lokalbefolkningen och i någon mån är det inte omöjligt att förstå dem. Dessutom sitter inte dessa tjuvjägare inne med all den information om statistik, siffror och allt annat som gör att jag kan sitta här och vara rädd att hårsäckarna ska självantända. Ilskan riktas givetvis mot mellanhänderna som tjänar storkovan samt givetvis mot de slutliga köparna som enbart drivs av prestigefantasier och egoism.



torsdag 13 februari 2014

6. Tigerfarmer

Nu är vi framme vid tigern. Jordklotets största kattdjur. Om nu lejonen är hotade på den afrikanska kontinenten - för att inte tala om spillran av de indiska lejonen - så är tigern verkligen illa ute. Man räknar idag med att det finns totalt 3200 tigrar kvar i vilt tillstånd varav Bengalisk tiger är den mest numerära underarten av sex st kvarvarande. Förutom fortsatt tjuvjakt hotas tigrarna väldigt mycket av krympande livsutrymme vartefter deras områden och skogar exploateras.
Framtiden är onekligen dyster för dessa kattdjur.

Men det finns fler tigrar än de nämnda 3200. I Kina ska det enligt uppgift finnas mellan 5000 och 6000 tigrar i farmer. Där föds de upp för att pälsen ska säljas som statusvara till rika kineser och för att benen ska malas ner och bli en ingrediens i det ack så hälsosamma tiger-vinet. Kina har gjort verksamheten fullt laglig med hjälp av lite lämpliga gråzoner. Farmerna är ett skämt. Tigrarna föds upp på billigast tänkbara sätt med vanvård och rent djurplågeri som resultat. Samtidigt som vilda tigrar sakteliga håller på att dö ut ska deras artfränder i farmerna massproduceras och leva under horribla villkor bara för rent patetisk ”lyxkonsumtion” och en ledsam vanföreställning om att tiger-vinet är en dundermedicin.
Det känns rätt långt som rent hyckleri när nationen Kina arbetar så oerhört hårt med att hålla sin jättepanda under armarna (inget fel med det) men samtidigt inte kröker ett finger för en stor mängd andra, minst lika hotade, arter i landet.

USA har också sina tigerfarmer. Även där torde det finnas någonstans kring 5000 tigrar i fångenskap. Här har dock tigern ett annat användningsområde - nämligen som sällskapsdjur. Grunden till de stora mängder tigrar (och även andra stora kattdjur) i USA är en tidigare import av djuren för bl.a. underhållningsbranschen. Cirkusar och andra ”industrier” behövde sina kassakor. Uppfödningen blev lyckosam och tigrar finns helt lagligt i ett flertal av staterna. Texas är en av de tigertätaste. Man kan på sina håll lätt köpa en tiger att ha i trädgården och i några av staterna behövs inte ens ett tillstånd. Här omhändertas tigrarna kanske i grunden bättre än i Kina men det är lika fullt en bedrövlig situation. Tigrarna behövs sannerligen inte bakom ett staket i USA, de behövs där de hör hemma. 

Förresten… vita tigrar är eftertraktade men vita tigrar är inte så numerära. Det har bl.a. lett till inavel och ett känt resultat är Kenny - en numera avlidden vit tiger med brachiocephalt ansikte.



tisdag 11 februari 2014

7. Människans egen djurhållning

Här avviker jag en smula från bloggens normala innehåll men de djur vi själva håller oss med har ju ändå i mångt och mycket att göra med vår relation till natur och miljö.
Det finns massor av ämnen att älta inom rubriken men jag håller mig till människans bästa vän hunden och låter den tjäna som exempel.

Galgo Espanol är en spansk vinthund med anor. Likt andra vinthundar var de ursprungligen aristokraternas högt värderade följeslagare. Idag ser livet för en Galgo helt annorlunda ut. Numera är de föremål för massproduktion och används av jägarna - sk. Galguerros - i jakten på främst kaniner. Man skulle kunna tro att (j)ägarna högaktar och vördar sina hundar men en oerhört stor andel av dessa hundar vansköts, misshandlas och ”fimpas” på de mest brutala sätt. Det beräknas att så många som över 50 000 hundar årligen dödas ifall de av en eller annan anledning inte jagar tillräckligt bra. Hundarna binds fast och lämnas att dö vind för våg, de hängs - ibland så att fötterna nätt och jämt når marken, de bränns ihjäl, det finns exempel på hundar som dött av injicerat blekmedel, vissa slår man helt enkelt bara ihjäl, skjuter (på ett eller annat sätt) eller kör över. 
Åter igen får man ställa frågan ”vad felas folk?” och jag frågar mig även om det överhuvudtaget ens kan vara sant.
Ett flertal organisationer jobbar med att försöka hitta och ta vara på dessa hundar - de som ännu lever alltså - samt adoptera bort dem efter veterinärbehandling och vaccineringar men det är givetvis bara en ynka liten bråkdel av hundarna som har den turen.

Hundkapplöpning genererar pengar. Det är stor business i flera länder och främst då i de engelskspråkiga. Tusentals Greyhounds föds upp för racing. Ett fåtal blir så pass bra att de används på kapplöpningbanan. De övriga avlivas, säljs till djurförsök eller till länder där kapplöpningsstandarden är lägre. En tävlingshund har gjort slut på sin tävlingskarriär när den är som mest fyra år. Därefter går den samma öde till mötes - dvs. avlivning, djurförsök eller export. Hundar från Australien och Nya Zealand skeppas ibland iväg till Kina och Thailand. Där möter de efter transporten ett annat öde. Undantaget är om hunden varit riktigt bra. Då kan den få leva lite extra och används till avel. Misshandel av hundarna förekommer.
Skaderisken på kapplöpningsbanorna är hög. De snabbaste kan kuta på i över 80 knyck. Att det går dåligt ifall de halkar till och/eller kolliderar är en självklarhet i den farten. Veterinär kommer inte på tal även om skadan inte skulle vara så allvarlig. Hundkapplöpning handlar som sagt om pengar. Ofta går hundarna ändå sönder rätt ordentligt och vissa dör redan av själva kraschen. Men även om de klarar sig helskinnade från själva loppet så riskerar de även andra bekymmer i form av ren ansträngningskollaps. Märkligt att sådan verksamhet tillåts existera men tradition är en hopplöst stark faktor. Om jag idag skulle ansöka om en verksamhet där ett visst antal djur per automatik skadas (oberoende grad) så kan jag ju aldrig tro att det skulle godkännas. Eller?
Också när det gäller kapplöpningshundarna agerar flera organisationer med att försöka få jyckarna bortadopterade.

I de två nämnda exemplen finns en slags inbyggd mekanik som i sig genererar riktigt ruskig behandling av iblandade djur.
Sedan tillkommer givetvis alla de förvildade hundar som lever i tätorterna längre söderut. På sina ställen råkar de ut för den mest brutala behandling som tänkas kan. Kringdrivande lösa och halvvilda hundar kan förvisso vara ett bekymmer på ett eller annat sätt men det måste väl finnas andra lösningar än ren sadism.
Sadister finns det alltså gott om och då kommer jag osökt in på den sfär av kriminella 
personer som håller sig med hundar för slagsmål, vadslagning eller helt enkelt bara för prestigens skull. I den världen förekommer en stor mängd ren misshandel av hundarna i akt och mening att göra dem aggressiva.

Men avslutningsvis bör man nog också nämna den galna avel som fullständigt saboterat ett flertal hundraser. Dels kan det röra sig om genetiska sjukdomar som följer rasen i spåren eller om rena fysiologiska avarter. De mest kortnosta (brachiocephala) raserna är ett typexempel på sådan avel. Andingen blir lidande och hundnosens förmåga att temperera (kyla) luften upphör vilket leder till att de allt för lätt drabbas av värmeslag. 




måndag 10 februari 2014

8. Rovfågelförföljelse

Under 2013 har det kommit många rapporter om rovfågelförföljelse i Skottland. Flera olika rovfåglar är inbegripna men mest handlar det om de två stora örnarna.
Havsörnen utrotades i Storbritannien 1918 då den sista kvarvarande - en helvit hona - sköts på Shetlandsöarna. Hon hade då levt ensam på öarna i 8 år sedan hennes hane hade skjutits 1910. Sista häckningsförsöket på ”fastlandet” skedde i Skottland 1916. 1975 inleddes ett rejält arbete med att återinföra örnarna till de brittiska öarna och efter enträgna ansträngningar etablerades så småningom en stam. Kungsörnarna hade, i motsats till havsörnarna, lyckats överleva med några fåtal och kom att öka en aning i antal. Den ökningen verkar dock numera ha avstannat och de som försöker hålla koll på örnarna hittar nu som då skjutna eller förgiftade exemplar. Förgiftningsfallen drabbar främst kungsörnarna men även andra rovfåglar eftersom giftet finns i utplacerade åtlar. Förföljelsen av kungsörn tycks främst utföras av dem som ser konkurrenter i örnarna. Konkurrensen handlar då om de jaktbara hönsfåglarna. 

I slutet av 2013 lämnades en anhållan om att utnämna kungsörnen till [skotsk] nationalfågel in till Skottlands nationella parlament. En aktiv röst i anhållan är den kände skotske naturfilmaren Gordon Buchanan som bl.a. hållit i kameran i ett flertal av BBC’s lysande naturdokumentärer. 
I samband med anhållan hävdade en högt uppsatt politiker att kungsörnen inte är en lämplig nationalfågel eftersom den påminner folk om nazisterna. Visserligen fanns örnen med på ett symbolhörn hos nassarna men ändå… varifrån får vissa personer sina skruvade idéer?

Under tiden fortsätter rovfåglarna förföljas och dödas. Örnar, vråkar, kärrhökar, glador… inga flyger säkert på de brittiska öarna. Ett sanslöst dödande utan orsaker som inte på något enda sätt kan rättfärdigas ur saklig synvinkel. 

…Och nu lyfter jag fram endast den lilla delen (Storbritannien / Skottland) av vårt jordklot bara för att jag har råkat få ögonen och läsa nyheter från det hållet. 
Hur ser det ut i andra länder? 
Hur ser det ut hos oss? 
Små fåglar viskar ibland saker som tyder på att ett visst rovfågelhat också pyr här och var i dessa trakter. Hoppeligen är det ändå inte så omfattande. 
Men det finns alltså fortfarande människor som hyser attityder vilka regerade för 100 år sedan - då när britterna äntligen blev av med sin sista havsörn.


Nykarlebyboende havsörnshona. Fotograferad sommaren 2013



söndag 9 februari 2014

9. Lokalt debattklimat

Den allmänna trenden i media - speciellt sociala media - tyder på ett slags avsky för miljöfrågor och framförallt gentemot de som försöker jobba med och tala för miljö, natur och ekologisk mångfald. Miljömuppar, grönterrorister och allehanda andra skällsord förekommer ständigt i ett flertal sammanhang. Det är t.o.m så att ordet ”fågelskådare” är negativt laddat och man känner sig nästan utpekad som någon slags samhällsfara när man rör sig med kikare och långa objektiv. Österbottningen säger sig vara en naturälskande människa men på basen av debattklimatet får man intrycket att det naturförhållandet inte får sträcka sig till att värna om några mer djupgående miljöfrågor. Kanske är det så att naturen fortfarande bör hålla sig på plats och inte sticka upp och bli besvärlig. 
Framförallt får naturen inte vara i vägen för ekonomisk vinning eller egen bekvämlighet. Skarvdebatten innehåller hån, spott och hot om minkutsläpp, miljöarbetare anklagas för att placera ut flygekorr-skit, allt arbete för ekologisk mångfald möter på oförstånd och ilska, miljöartiklar och notiser är bland de mest kommenterade på Vasabladets websidor och på det viset fortsätter det i de flesta miljö-relaterade frågorna. Samtidigt säger sig belackarna alltså vara miljömedvetna pga. sin närhet till naturen och uppväxt både med och i den. Men ändå lyser okunskapen igenom bland kommentarerna.
Och hur är det egentligen med Österbottningens förhållande till naturen?
Är man verkligen en naturälskare ifall man klipper gräset vid sommarstugan med den där gamla motorklipparen som inte längre duger för gräsmattan där hemma? 
Är man verkligen en naturälskare ifall man inte kan färdas genom naturen om det inte är på en muskelbåt, fyrhjuling, motorcykel eller racersnöskoter?
Hur mycket kan man egentligen om naturen när kommentarer och insändare ibland ger sken av att skribenten inte ens läst lågstadiebiologin?

Jag menar alltså inte att det skulle vara förbjudet med den där gräsklipparen, muskelbåten, snöskotern eller obefintliga biologikunskapen. Dessutom drog jag till med några ytterligheter jag har råkar ha en smula halv-koll på. Det gäller givetvis inte alla österbottningar, troligen inte heller medel-österbottningen och det finns många österbottningar som agerar med den ekologiska mångfalden i fokus. Debattklimatet är - precis som i vissa andra angelägna frågor - hårt i dagens anonyma nät-värld. 2013 såg den saken förvärras. En problematik som följer debattklimatet i kölvattnet är att de som skulle vilja debattera i miljöns försvar drar sig bort från debatten eftersom mothuggen baseras på både osakligheter och osmakligheter.




lördag 8 februari 2014

10. Troféjakt på burk

Canned Hunting är ett begrepp för troféjakt av uppfödda och inhägnade djur - helst sk. storvilt. Under de senaste åren har den verksamheten fört en allt mer lukrativ tillvaro. Verksamheten Balanserar på gränsen mellan legalt och illegalt beroende på hur det utförs och hur respektive länders regelverk ser ut. 
Under 2013 har Sydafrika hamnat i rampljuset. Trofejakt på lejon har där pågått under många år men siffrorna stiger vartefter allt mer pengar rullar in. I Sydafrika finns numera mer än 160 farmer som föder upp Lejon. Farmerna är rena massproducenterna av lejon och honorna ”tvingas” föda upp flera kullar per år - något som är både onaturligt och väldigt ansträngande för honorna.. Sydafrikanska farmer håller sig totalt med drygt 5000 uppfödda lejon. Det är långt mer än dubbelt så många än de som lever vilt i Sydafrika.
Medan lejonen är små får farmen inkomster av turister som betalar en liten summa för att få leka med ungarna. När lejonen är vuxna kan man betala en stor summa och då får man göra mera än bara kela med lejonet - man får skjuta det.
Det redan människovana lejonet släpps då ut i en inhägnad. Det får irra omkring en stund, ibland lockas de till en viss plats med hjälp av en utlagd köttbit och ibland är de t.o.m. drogade. Sedan får jägaren leta sig ut i inhägnaden och ofta sker det med en öppen terrängbil från vilken det är enkelt att skjuta. Lejonen skjuts inte bara med gevär. Pilbåge tycks inte heller vara helt ovanligt. Därefter är det fotografering med den stolte jägaren och hans magnifika byte - ett människovant, drogat och desillusionerat lejon.

Vad är det för fel på vissa personer?
I dessa fall har jakten inget med jakt att göra. Jakt på en hare för att få en köttbit i frysen har jag inget emot. Jakt i viltvårdssyfte (när det görs med förstånd) har jag heller inget emot.
Men att betala bara för denna typ av troféjakt tyder på att jägaren har nada naturintresse. De personer som betalar uppemot 30 000 € gör det bara av glädjen över att få döda.
Det pratas om att den här verksamheten gynnar de vilda populationerna på olika sätt. Dels minskar tjuvjaktstrycket och dels hålls pengarna borta från den brottsliga verksamheten. Ekonomin blir alltså mer kontrollerbar och i den bästa av världar kan delar av pengarna dessutom komma viltvården till godo. Nu är det här inte den bästa av världar. 
Så länge det finns män som tycks lida av något slags macho-komplex, vilket de endast kan bedöva genom detta meningslösa dödande, så finns också firmor som erbjuder dem möjligheten mot rätt betalning. 

Troféjakt är inte enbart sk. Canned hunting. Troféjakten sker även i det vilda och genom företag som erbjuder den typen av safari. I en tid då tjuvjakten når nya höjder är varje dödad elefant (oberoende vad den legala ”jägaren” betalat) en tragedi.
Vissa av dessa safarifirmor vill legalisera troféjakten i större skala och de vill legalisera handeln med ”produkterna” från jakten - dvs. horn, preparerade djur, ”mediciner”, osv. Tanken är att myndigheter då ska ha en bättre överblick när det gäller handeln. Men risken är i stället att djuren (eller resterna av dem) som skjutits okontrollerat och illegalt myglas in den legala handeln. Dessutom är det fortfarande billigare att skjuta ett lejon om man gör det i smyg.

Tjuvjakten återkommer på listan vad det lider.









onsdag 5 februari 2014

Förvarning!

Den här www-avkroken fyller snart ett år - närmare bestämt 21.2. 
Det tänker jag paradoxalt nog fira med en massiv dos ohämmad pessimism i form av en ”tio värsta-lista” över natur och miljö-händelser, trender och skeenden under det senaste året. Många av punkterna är nog sammanlänkade men det beror ju på att allt på det här jordklotet har ett samröre på ett eller annat sätt.
Jag kommer att vara ohejdat negativ. Rent av grinig. Det mesta på listan är världsomfattande så det är ingen större anledning till lokal oro även om Österbotten nog också kommer att få sig en slev. Jag börjar med 10 och räknar ner (eller upp?) till ettan på min högst subjektiva och delvis även lite spontana lista. Ordningen är absolut inte självklar och kanske inte alltid förklarad även om jag kanske någon gång försöker. Vågar i nuläget inte heller lova att jag hinner med hela listan innan ettårsdagen men ska göra ett försök. Därefter får jag nog ta mig an en "tio bästa-lista" också. Annars blir det nog alldeles för låg stämning här på utgångspunkten (trots att listor i sig kan vara ganska roliga).


måndag 3 februari 2014

Hoppsanresultat med en liten kameraprovning

Gjorde igår (söndag) några snabbtest med GH2-huset och Canon FD 200 Macro f4-objektivet.
Resultaten blev allt lite lustiga.
Först ett bär från vårt lilla Rosenhagtorns-träd. Testade också med lite olika fokusinställningar och stackade bilder. Bäret här ovan är tre fokusstackningar.

Svamp som växer vid vissa (döda) knoppar och kvistar i en hästkastanj. Den här bilden består också av tre fokusstackade exponeringar.

Med mer extrem närbild blir skärpedjupet kortare. Här är det 13 exponeringar och då är motivet inte skarpt "hela vägen" heller. Men det finns också suddiga partier där sådana inte borde finnas. Det beror nog på att jag var utomhus, att motiven rörde på sig en aning i vinden och att de då flyttade på sig mellan exponeringarna. Så trots att jag justerade fokuseringen längre bakåt vid varje exponering blev det i praktiken inte en jämn "fokusvandring" över motivet. I den bemärkelsen är de en aning misslyckade.
Resultaten blev som sagt lite småroliga så jag slänger upp dem här och nu trots allt. Den grå bakgrunden är ingen arrangerad yta eller efterhandskonstruktion i bildbehandlingen. Det oerhört korta skärpedjupet och samtidigt relativt stora brännvidden (200 mm) ordnar bakgrunden på det där sättet.


söndag 2 februari 2014

Ur sparv-arkivet

Här följer ytterligare lite arkivmaterial. Bilderna är gamla men kunde onekligen vara tagna idag. Vår fågelmatning slår nämligen - precis i detta nu - rekord i antal besökande gulsparvar för denna vinter. Två st.
Annat var det förr i tiden. T.ex. fjolårsvintern då ganska stora flockar ibland stannade till och kollade läget. Den här fågelmatarsäsongen är förvisso inte över än så det är givetvis goda chanser att få se fler av dessa fältsparvar.
Gulsparven - Emberiza citrinella - uppvisar en hel del variationer i fjäderdräkten. Beroende på kön och ålder går färgteckningen i lite olika riktningar och med olika intensitet hos färgfälten. Speciellt är inslaget av de rödaktiga tonerna varierande och om individerna med extra varma färger sitter med det gula bortvänt kan man för ett ögonblick nästan förledas tro att det är någon annan art. De två bifogade bilderna illustrerar dock inte den saken i någon högre grad.

Edit: Det blev rena gulsparvskaoset under eftermiddagen. Då trängdes hela sju stycken runt matningen.

Fältsparvar överlag tenderar minska i antal. Gulsparven likaså men ännu inte i någon alarmerande grad. Dessutom är populationen fortfarande hyfsat stor. De största smällarna tog fältsparvarna under de årtionden då våra odlingar sköttes medelst riktigt häftiga bekämpningsmedel. Men dagens sk. cocktail av ämnen ute i naturen är också ett frågetecken. De produkter som nu nyttjas på åkrarna är mer specialiserade och "konstruerade". Icke desto mindre så kommer de att påverka flora och fauna på ett eller annat sätt. T.ex. påtalas ju riskerna med att pollinerarna (bin, humlor, etc.) tar skada och riskerar slås ut. Rapporter om massdöd förekommer på olika håll. Den saken är väl inte riktigt utredd än. Bl.a. Alex Wild (entomologist - och bloggare) som i övrigt är väldigt oroad över vissa insekters minskning, har hävdat att bidöden inte är särskilt alarmerande - eller snarare att det inte är en ovanlighet med omfattande bidöd men att det nu varit lite av en nyhetsgrej. 

Hur som helst har nog miljöarbetarna goda skäl att fortsätta spana minutiöst efter tecken som kan tyda på framtida ekologiska bekymmer. Risken finns att man ropar "vargen kommer" lite väl ofta men när vi inte exakt kan säga om - och i så fall var - en ekologisk brytpunkt (dvs. när något ekosystem kollapsar) finns, är nog försiktighet en dygd. Annars riskerar vi rycka mattan under oss själva. Det har redan hänt på väldigt många håll i världen och i slutändan är det människor som får lida. Det om något borde vara det uppenbara skälet att också måna om miljön.


lördag 1 februari 2014

Ur fink-arkivet

Fortsättning på föregående inlägg. Här visar bergfinken - Fringilla montifringilla - ett groddat solrosfrö.

Likt grönsiskorna dök bergfinkarna upp i ganska stora mängder på vårvintern 2012 för att året därpå helt lysa med sin frånvaro. Jag hänvisar nu helt och hållet till gårdsmatningen. 
I bilderna ovan syns hanarnas grad av brämfällning tydligt. Den andra hanen har kommit längre i processen där de yttersta, ljusa fjäderkanten faller av. Så småningom blir huvudet helt svart.

Den ljusa näbben och de något mera klar-orange teckningarna på vingarna antyder att det här är en knappt ett år gammal hane.


Ur sisk-arkivet

Efter nyår har det varit ganska art- och individ-fattigt vid vår fågelmatning. När nu jobbet och andra aktiviteter dessutom hindrat mig från produktion av nytt bloggmaterial så tar jag desperat fram något ur gamla gömmor. 

Vårvintern 2012 var en riktigt livlig fågelperiod i trädgården. Det året lämnade ett berg av gammal fågelmat på gränsen till för länge på marken under matningen. Man borde ju avlägsna allt sådant för att undvika sjukdomsspridning eller andra problem som kan uppstå. Men när ytan tinade i vårsolen groddade en hel del solrosfrön och dessa blev tydliga godisfavoriter bland många av fåglarna. Precis när frön groddas sker kemiska processer som förvandlar fröet och dess "innehåll". Långa kolhydratkedjor blir kortare kol och vätekedjor, proteiner spjälks till aminosyror och vitaminproduktion uppstår. Allt detta är till gagn också för fåglarna. 
Dessutom behövdes inte mycket värme innan skal och frörester blev hemvist åt en hel massa småkryp vilka fåglarna självfallet enkelt sökte fram och slukade med god aptit. 
Men det är klart... till slut måste man nog ändå skyffla bort resterna. Någonstans går ju den där gränsen mellan nytta och eventuella negativa effekter. Allt större mängder fågelbajs som ligger och jäser i solen är allt annat än optimalt.

I april det året kom en stor mängd grönsiskor - Carduelis spinus - och de stannade ett antal veckor. Förra året skymtade jag bara ett fåtal under en enda dag och det återstår att se om de dyker upp i år. Grönsiskorna hann bli väldigt vår-rusiga medan de befann sig i trädgården och det var ofta ett oerhört liv i träden innan de slutligen drog iväg.