onsdag 30 oktober 2013

När man pratar om trollen... på Island av alla ställen

I början av den här bloggens existens plockade jag in lite bilder som togs under en arbetsresa till Akureyri på norra Island. Andra dagen på plats företog vi en bussresa till flera av de spektakulära platserna i den trakten (Dettifoss, Myvatn, Hverir, Dimmuborgir, osv.).
I bussen satt jag och funderade på vilka landlevande däggdjur som eventuellt kunde tänkas finnas på Island. Det är nämligen inte många och de enda jag med någon slags säkerhet vågade gissa på var fjällräv, brun råtta och husmus. De två sistnämnda är ju typiska följeslagare till oss människor och på det sättet inte särskilt intressanta. När jag frågade mina isländska kollegor var svaret att mindre skogsmus - Apodemus sylvaticus - lever vilt på ön. Den har troligen också kommit till Island med hjälp av människor och då i form av fripassagerare med de tidiga nybyggarna. Intill parkeringen vid utebadet i Myvatn hittade jag minsann också denna avlidna skogsmus.

Övriga landlevande däggdjur är:
Svart råtta. Också den en fripassagerare. Sägs inte ha etablerat sig och verkar tidvis inte alls finnas.
Ren. Införd på 1700-talet.
Mink. Införd som farmdjur på 30-talet. Förrymda exemplar lever vilt.
Isbjörn. Uppträder sporadiskt i enstaka exemplar. Vanligare under tidigare kalla perioder med år då isen sträckte sig tillräckligt långt söderut. De senaste åren har man rapporterat om några fall med utmärglade isbjörnar som kommit simmande norrifrån. Troligen är det ett resultat av att deras jaktmarker - isarna - krymper bort och de tvingas till desperata förflyttningar. De som kommit sig till Island är oftast i dåligt skick.
Fjällräv. förmodligen det enda "äkta" isländska landlevande däggdjuret då man antar att den lämnat kvar på ön direkt efter senaste istid.
Kanin. Importerad och förvildad. Ställvis ett bekymmer för lunnefåglarna då kaninerna vill ha fåglarnas bohålor.


tisdag 29 oktober 2013

Källardrama

För någon vecka sedan dokumenterade jag en del av de småkryp som kan hittas i husets källare. Ikväll samlade jag ihop lite utrustning och gick ner på nytt för att försöka få lite bättre bilder på den stora Metellina merianae (bryggspindel) jag fotograferade vid det tillfället.

Precis när jag hade allt på plats och skulle börja fyra av exponeringar för en fokusstackning på spindelhonan som satt passligt till i ett nät hon spunnit, vände hon på klacken och kröp in i hörnet med akterspegeln mot kameran. Massor av anstaltande förgäves.

Så kunde jag ju inte ha det. Jag flyttade all utrustning och riktade i stället kameran mot en mindre hona av samma art. När inställningarna var klara flög plötsligt en av källarens många övervintrande mygghonor nästan rätt in i spindeln. Det var givetvis en olycklig manöver som ögonblickligen straffade sig.


Snabbt lindades myggan in med några varv speciell förpackningstråd.


Direkt därpå vek bryggspindeln ut sina långa chelicerer...


... och med ett bett injicerades det vävnadsnedbrytande giftet.


När själva fångstproceduren var avklarad klättrade hon en liten bit upp i sitt nät och väntade.


Men hon drog inte ut på pausen någon längre stund, utan klättrade inom en minut åter ner till bytet varpå hon började sörpla i sig myggsoppan.


Jag får försöka ta de där bilderna av den stora honan en annan dag.


måndag 28 oktober 2013

Gårdsmatning och många kvistar

När vi äntligen kom igång med vintermatningen blev det varmt. Men fåglarna behöver givetvis ändå bygga upp fettreserverna så det är ju bara att mata på.
Idag har vi haft grönfinkar på besök. 

Bollpilen är ett omtyckt tillhåll. Tätt med grenar och kvistar.

Av någon anledning har denna nötkråka också fattat tycke för bollpilen. Normalt brukar de använda gårds-ekens långa, grova horisontala grenar.

Talgoxen undersöker holken i vilken det finns en kamera monterad. Vi har inte haft den kopplad till någon dator ännu (kompatibilitetsproblem) men det torde kunna lösa sig inom kort.


fredag 25 oktober 2013

Skarvdebatten. Del 1











Skilda arter eller underarter?

Det skrevs ”falska bevisföringar” och ”osanningar” på Vbl’s insändarsidor (5.11)  efter att Hans Hästbacka och NTM-centralen (genom Jaana Höglund 30.8) framlagt erkända biologiska fakta beträffande storskarvarnas taxonomi. Eirik Granqvist har länge hävdat att P. c. sinensis och P. c. carbo är skilda arter (”kinesisk skarv” & storskarv) och blir i samma veva utmålad som sanningssägare i frågan. Granqvist och hans påhejare tycks dock sitta inne med information som är helt okänd för de biologer som undersökt nämnda skarvar ända ner till DNA-nivå. 

Det här är i sig inget inlägg i debatten om huruvida skarvarna bör få finnas längs våra kuster eller inte. Men ur det biologiska perspektivet vill jag ändå referera till de studier av skarvarnas mitokondrie-DNA som Jérôme Le Gentil och Loïc Marion (Université de Rennes) gjorde 2006 på storskarvar från kolonier inom merparten av deras europeiska utbredningsområde. Dr Loïc Marion får nog anses vara en av de främsta europeiska experterna på storskarv överhuvudtaget. 

Först bör man notera att inga arter är genetiskt statiska och det alltid finns en viss variation inom alla arter. Det är bl.a. den variationen i det genetiska materialet som bidrar till evolutionär utveckling. Vartefter de genetiska skillnaderna blir tillräckligt stora börjar man prata om underarter och därefter helt åtskilda arter. När den genetiska undersökningen av våra europeiska storskarvar (både carbo och sinensis) utfördes på fåglar från kolonier i Norge, Danmark, Sverige, Finland, Tyskland, Holland, brittiska öarna, Frankrike, Italien, Vitryssland samt Sardinien noterades att underarten carbo uppvisade nio genetiska undergrupperingar och sinensis hela 19 st. Samtidigt kunde man konstatera att de genetiska skillnaderna mellan carbo och sinensis väl föll inom ramen för vad vetenskapen betecknar vara underarter. Dessutom kunde Marion och Le Gentil notera att merparten av de norska storskarvarna också urskiljde sig från carbo så pass mycket att de gav varianten underartsstatus och namnet P. c. Norvegicus. Denna underart bestod av fem genetiska undergrupper. Det totala antalet genetiska grupper hos alla tre underarterna är högst sannolikt större än dessa siffror eftersom undersökningen givetvis inte kunde omfatta alla existerande kolonier. När dagens P. c. carbo och P. c. sinensis separerades och således genetiskt drev isär till underarter är i detalj oklart men räknat på den genomsnittliga förändringstakten hos mtDNA så bör det ha sammanfallit i samband med senaste istid. Det mest rimliga antagandet är att de storskarvar vi idag kallar sinensis bestod av grupper som retirerade mot sydost vartefter isen expanderade söderut. På samma sätt drog sig de skarvar som kom att utvecklas till den marint anpassade P. c. carbo ner till medelhavet och ut mot atlantkusten. Man kan i princip säga att istiden snörpte av P. c. carbo  (och P. c. norvegicus) från den ursprungliga eurasiatiska rasen. Utan en europeisk population före istiden skulle alltså inte P. c. carbo heller finnas längs atlantkusten – rent logiskt sett. Att sinensis inte kommit åt att sprida sig i någon större omfattning genom västeuropa (förrän nu) beror troligen snarast på att den förföljts hårt över största delen av Europa fram till våra dagar.

Det nämnda antalet undergrupperingar som konstaterats i mtDNA-undersökningarna är intressant. Dels genom att P. c. carbo består av färre sådana än sinensis. Enligt Le Gentil och Marion beror det högst troligen på de två underarternas olika migrationsmönster. Carbo har mera distinkta sommar och vintervistelser där de, i de senare, ofta blandas med grupper ur andra kolonier. Det betyder att vissa skarvar inför våren och häckningen kan slå följe med artfränder från andra kolonier vilket i sin tur troligen leder till att genmaterialet hålls mera blandat och gemensamt över hela underarten. Sinensis-grupperna övervintrar inte lika ofta gemensamt med andra underarts-fränder. Det i sin tur kan leda till att genmaterialet huvudsakligen hålls inom en begränsad population vilket lättare leder till individuella genetiska fingeravtryck grupperna sinsemellan. Vad Le Gentil och Marion inte nämner är huruvida det ger någon ledtråd till Sinensis’ utbredningshistoria. Flera genetiskt säregna undergrupper kan mycket väl vara ett tecken på att underarten existerat i Europa under en relativt lång period men det är mitt antagande. En senkommen, snabb och intensiv invasion från torde väl logiskt sett resultera i en större genetisk gemenskap. Små spridda grupper som klarat sig undan förföljelse har under de senaste decennierna lyckats kapa åt sig den där nischen de kanske annars hade erövrat långt tidigare. Tyvärr har det ännu inte gjorts någon DNA-undersökning av de östasiatiska (kinesiska) sinensis-skarvarna. Om en sådan någon gång blir genomförd lär den ju berätta en hel del om skarvarnas eurasiatiska historia samt bekräfta eller motsäga rådande antaganden.

Referens:

L. MARION and J. LE GENTIL
Evolutionary Ecology (2006) 20:193–216 Ó Springer 2006 DOI 10.1007/s10682-005-5828-6

torsdag 24 oktober 2013

Ett blogginlägg om [natur]bloggar

Österbottniska naturbloggar var något jag kom i kontakt med för bara ett år sedan. 
Överhuvudtaget var mitt bloggintresse tidigare ganska svalt. Jag hade helt enkelt inte riktigt fattat galoppen och sökte således heller inte upp bloggar som kunde ha fallit mig på läppen.
Undantaget var Tetrapod Zoology av Darren Naish. Den hittade jag för ca fem år sedan och har följt den sedan dess. Tetrapod Zoology har funnits i tre versioner och idag ingår den i Scientific American.

Men 13de februari 2012 drog jag av någon anledning igång en egen blogg.
Tanken var att använda bloggen som en alternativ hemsida. Min gamla hemsida (web-portfolio) började kännas - tja... gammal - och den gjordes med ett äldre webprogram (GoLive). Filerna började vara fulla med buggar och uppdateringarna gick allt mer trögt. Numera kan jag inte ens uppdatera den längre om jag inte pluggar i min gamla halvfungerande dator.
Många inom mitt område gick över till bloggen som format och plattform för att synas med sitt arbete ute på www. Så jag drog alltså också igång och började blogga. De första inläggen gick i helt fel riktning (med tanke på jobbrelaterat innehåll) och blev nonsens kring störtloppsåkare från 80-talet, formgjutning av cykelskor i ugn och oväsentlig information om de flygplan som passerar över Nykarleby. Kanske en slags reaktion på alla de - i mitt tycke - självcentrerade nonsensbloggar som florerar på nätet. "Back in Blog" utvecklades ändå till att bli en blogg över mitt cyklande. Jag skriver fortfarande i den men det händer inte så ofta just nu. Mest beroende på att cykelträningen varit nästan obefintlig den senaste tiden. 
Några dagar efter den första bloggens inträde på nätet startade jag således upp en andra blogg. Det blev den där jobbrelaterade bloggen jag hade planerat. Då fick jag sväva ut i frihet med den första och hålla mig på mattan i den andra.

Vid tiden för dessa två bloggar hade jag återupptagit mitt fågelskådande - en aktivitet som legat i träda många år. I "Back in Blog" gjorde jag också några natur-relaterade inlägg. I samband med detta började jag googla på fåglar och lokala platser. Det gjorde att jag också fick napp på de naturbloggar jag idag så gärna följer och inspireras av. Det gjorde i sin tur att jag så småningom avslutade naturinslagen på "Back in Blog" och startade den här bloggen istället.

De naturbloggar jag följer med i större utsträckning har jag också länkat till i blogglistan nere i högra spalten men jag vill ändå nämna några av dem lite mer specifikt.

Den första av de lokala bloggarna jag stötte på var fågelbloggen. Jag hade googlat på orden "fågel" och "Nykarleby" vilket resulterade i den här träffen. Kort därefter hittade jag (i alfabetisk ordning): Hannus fågel och naturblogg, Mattias naturbloggPer-Görans Blogg och Stunder i naturen (som hette något annat tidigare).
Det blev oerhört inspirerande att följa med dessa "nära" naturbloggar som innehåller så mycket spännande. Den ackumulerade och samlade informationen i dessa lokala bloggar är underbar och närmast ovärderlig på något sätt. Givetvis gäller det också de övriga bloggarna jag har på blogglistan samt självfallet flera tusen andra motsvarande bloggar där ute på webben men de lokalt anknutna är trots allt alltid "närmast". Så jag hoppas att ni fortsätter mata på med inlägg efter inlägg.


onsdag 23 oktober 2013

Tre nyanser av brunt

Gråtrut? Ja det tror jag!


Gråtrut? Ja!


Gråtrut? Tja. Den här har jag suttit och glott länge på. Det mesta i färgsättningen tycker jag pekar på att det är en gråtrut men näbben känns på något vis lite klen och huvudet ser inte så grovt ut. 
Silltrut? Njä. Kanske ändå inte. Men ibland blir jag nog allt lite villrådig med dessa bruntrutar.


måndag 21 oktober 2013

Många svanbilder blir det

Sångsvanar kommer fortfarande förbiflygande i små grupper. 
Under de timmar jag var ute i söndags blev det totalt 15 st fördelade på 4 gäng varav två var familjer - dvs. ungfåglarna tillsammans med föräldrarna precis som i bilden ovan.
Jag trycker alltid av några exponeringar mot varje svangrupp. Man vet ju aldrig när någon mindre sångsvan plötsligt skulle kunna befinna sig tillsammans med de vanliga sångsvanarna. Chansen är väl liten men det kostar ju inget extra så länge det finns utrymme på minneskortet. Normalt borde man väl lyckas se skillnad på de två arterna men för att vara på den säkra sidan känns det fint att ha bildmaterial som backup.
Det nedre fotografiet togs vid Bådahamnen.



söndag 20 oktober 2013

Bådaviken - Och där... Äntligen!

Allt hände på en gång. Från att ha varit en morgon och förmiddag utan ögonbrynshöjande observationer drällde både Highlandkor, havsörn och nu... äntligen... stjärtmes fram inom loppet av ett fåtal minuter.
Nu är väl ingendera av dessa egentligen heller något att ringa hem om men efter timmar med kråkor och gråtrutar blir man allt lite till sig.
I åtminstone två veckor har flockar av dessa skaftförsedda pingisbollar - Aegithalos caudatus - letat sig genom nejden och jag har lyckats missa flera av dem med en hårsmån. Ett gäng besökte t.o.m. vår trädgård men jag hann aldrig få visuell kontakt med dem.
Att stjärtmesar brukar synas vid Bådaviken är känt. Det var också en av orsakerna till att jag tog mig dit den här morgonen. Stjärtmesen stressade mes-typiskt från träd till träd bland de små björkarna och alarna som kantar viken. Lustigt nog verkade den här stjärtmesen vara ensam men eventuellt kan flera ha varit inne bland granarna i skogen vid vägen. Tyckte mig höra deras ljud därifrån lite senare.



Bådaviken - Havsörnen

Precis när Highland-korna dundrat (ja, eller egentligen sprang de väl närmast ljudlöst) iväg, flög havsörnen fram över åkrarna innanför viken. Kändes plötsligt som om något lossnade med den här förmiddagen. Bättre skulle det dessutom bli men mer om det lite senare.
Örnen på bilden kan eventuellt vara 1,5 eller 2,5 år gammal om jag tolkar det lilla man kan se av fjäderdräkten korrekt.


Bådaviken - Innanför elstängslet

Bådaviken har med åren blivit fullständigt - nästan i alla fall - igenväxt av vass. De två senaste somrarna  har därför Skotska Highlandkor fått ströva omkring och beta av överflödet.
Jag trodde korna tagits hem för säsongen men när jag letade mig ut i viken hade jag plötsligt en liten grupp bredvid mig. Det förklarade varför elstängslet fortfarande var igång. Mina tunna handskar avslöjade nämligen smidigt och effektivt att så var fallet.
Dessutom hade ju ägarna fortfarande transportvagnar vid grinden så om jag tänkt till en smula hade jag nog fattat galoppen tidigare.

Det är något urtida över dessa djur - speciellt när man möter dem ute i terrängen på det här sättet. Som en korsning mellan uroxe och myskoxe ungefär. Fast myskoxar är ju närmast släkt med får så det vet väl alla - att det inte går att blanda dem alltså.
...Och uroxar är utdöda... även om de rekonstruerats, men det är ju inte riktigt samma sak.

Korna själva hade inte ingen större lust att stanna och fundera över varken ett eller annat.


Bådaviken - Det är höst nu

Det vackra vädret, denna söndagsmorgon, hade varit närmast kriminellt att söla bort i morgontofflorna.
Senast jag var ute vid fågeltornet i Bådaviken (8.9) fanns det ännu möjlighet att se vadare. Bl.a. fanns då brushanar och enkelbeckasiner på plats men det är ju länge sedan och dylika fåglar är långt borta vid det här laget.

Månen var på väg ner mot båthamnen i nordväst och vitfåglarna kretsade som vanligt omkring över Bådabukten och utanför Bådaskatan.

Mittemot fågeltornet - rakt över viken på västra sidan - finns ett par stora björkar och en gran som kråkorna jämt och ständigt samlas vid. Det börjar med tre, fyra stycken som kraxar lite extra och inom kort kan det vara dussinet fullt. De håller låda i en kvart och sedan skingras de åter.

Så småningom letade jag mig ner ur tornet och vandrade iväg mot Bådabukten. Det är ca 500 meter ut till stranden. Från tornet hade jag tidigare skymtat några svanar i vattnet samt förbiflygande änder.

Går man rakt så är det ställvis en del vass som ska forceras.

Is hade lagt sig på vattnet i strandkanten. Jag satte mig på en sten och konstaterade att jag får lov att skaffa en bättre vintermössa om jag vill ha öronen i behåll när våren kommer. Svanarna fanns inte kvar men några kom i alla fall överflygande (kommande inlägg).

En havsörn kunde ju lämpligen ha visat sig men varken någon sådan eller annat spännande behagade visa sig så jag pekade förstrött med kameran i olika riktningar.

Efter en halvtimme suktade öronsnibbarna efter lä mot vinden så jag masade mig tillbaka genom vassen till fågeltornet.



lördag 19 oktober 2013

Spindlar i källarmörkret

Jag är smått osäker men gissar att det här är vanlig husspindel - Tegenaria domestica. Vanlig husspindel kan komma upp till en kroppslängd på "bara" ca 11 mm jämfört med arten T atrica som kan bli 18 mm och således fått namnet stor husspindel. Exemplaret på bilden är dock bara ca 6 mm långt.

Källaren är givetvis ett ställe där en hel del spindlar huserar. Mat hittar de också. I taket sitter stickmyggor som nog placerat sig där för att övervintra. Fjädermygg ser man också. Husspindlarna bygger  trattformade nät i vilka de lurpassar. 

En annan spindel som finns i flera exemplar i vår källare är Metellina merianae vilken fått det svenska namnet bryggspindel.
Åter igen bör jag dock påpeka att artbestämningen är något osäker - speciellt för de två första fotografierna av spindeln i fråga. 

Den här bilden och föregående visar nämligen två riktigt små spindlar. De har en kroppslängd på bara ca 3-4 mm så om de tillhör arten jag tror - alltså bryggspindel - så har de en hel del millimetrar kvar innan de kan kalla sig fullvuxna.



En minst sagt fullvuxen M merianae springer också omkring i källaren. Med våra mått mätt blir dessa spindlar ganska stora. Kroppslängden på den här honan är ca 11 mm och frambenen adderar väl ytterligare 15 mm. "Springer omkring" är kanske att ta i. Dessa spindlar bygger hjulnät i vilka de ofta sitter med med sina långa främre benpar framåtsträckta. De lever gärna på lite fuktiga platser så det är ingen överraskning att man hittar dem i vår källare. 

Senast jag såg arten i vår trädgård var för tre år sedan. Då var det en betydligt gråare hona som hade sitt nät bakom komposten. Bilden nedan.



Källarliv

Veckan som gått har vi ägnat oss åt huset. Den gamla kåken vi bor i är utrustad med en alldeles fantastiskt fin stenkällare med rappat valvtak.
Problemet är att vatten tränger in och tidvis har det varit närmare en meter djupt där nere. I veckan har vi rensat ut allt bråte som under åren simmat och "mognat" i bedrövelsen. De gamla dörrarna, dörrkarmarna, allsköns skräp samt ett avloppsrör som någon gång dragits ner genom källartaket och ut via golvet har avlägsnats. Vattnet kommer för övrigt in genom detta avloppsrör och sannolikt är det grundvatten som tränger in. Nu är utrymmet äntligen rensat och städat. Då är det "bara" att lyckas få stopp på det där vattnet också. 

Det finns givetvis även djurliv där nere i källaren. Mitt i taket hänger denna oerhört vackra fjäril. Det är ett flikfly - Scoliopteryx libatrix. Larverna är helgröna med en ljusare sidorand och hittas på olika videväxter. De vuxna fjärilarna dyker upp i augusti och kan ses en bit in på hösten. De övervintrar i källare (så oerhört passande) eller dylikt varpå de sedan flyger från sen vår och in i juli. Detta enligt den fantastiska, relativt nya fjärilsboken Sveriges Fjärilar (Elmqvist, Liljeberg, Top-Jensen, Fibiger. 2011) som jag nog ska skriva lite om när/om det börjar tryta med dagsfärskt bloggmaterial.



torsdag 17 oktober 2013

Smedja vid Kimo br... nej... åmynning

Gamla fågeltornet i Oravais. Hackspetten hamrade hela onsdagsförmiddagen.
Tar sats...

... och pang!


Lugnet före... Ja vad då?

Särskilt livat var det inte vid Kimo åmynning. Förra inläggets vitfåglar var väl de som höll stället igång någorlunda men annars var det synnerligen lugnt.

...Så när gräsandshonan kliade sig på hakan kändes det plötsligt stort.

Annars åt hon mest bara...

... och flyttade sig en aning.

... och lite till.

Långt ute i fjärden skymtades ändå några spännande prickar.

Knipor och vigg.

Utan horisont i bilden blev fåglarna som avlägsna planeter i ett jämngrått ingenting.

Bildmaterialet är alltså från onsdagen 16.10.