Vet inte exakt varför men förmodligen på grund av rastlöshet... jag fick nämligen helt plötsligt för mig att trotsa blåsten, kölden och det moln-mörker som gjorde sitt bästa för att få mig på andra tankar än att släpa ut kameran. Men med nyanlända grönsiskor och ett antal grönfinkar som annars inte frekventerat vintermatningen så ofta den här vintern tyckte jag att ett fotograferingsförsök i alla fall inte skulle skada. Skulle samtidigt testa lite nya vinklar och perspektiv. Till slut hade jag fixat ett tillfälligt gömsle bara ett par meter från fågelbrädet. Det var av så pass avancerad art som en liten presenning vilken jag hade över mig själv och kameran. Klämde fast den med rumpa och fötter. Jag satt med andra ord nästan direkt på marken. Det var kallt om baken och synnerligen obekvämt men så hade jag ju inte heller planerat sitta många minuter.
Grönsiskorna syntes inte till men grönfinkarna var på plats tillsammans med de bofasta gråsparvarna och pilfinkarna. Så fort jag försvann in under presenningen vågade de sig fram igen och jag började testa olika exponeringar.
Men det tog inte mer än ett par minuter så försvann alla och det blev ett vansinnigt liv på blåmesarna och talgoxarna. Jag hörde deras upprörda tjitter från buskaget till vänster om mig men jag kunde inte se dem från mitt provisoriska gömsle. Några vettiga bilder hade jag inte hunnit få så jag väntade en liten stund extra. Fåglarna återkom inte till platsen dit jag riktat kameran men mesarna fortsatte att vara upprörda utanför mitt synfält. Förmodligen hade kölden från baken sökt sig upp till huvudet för jag förstod inte alls vad som var på gång. Till sist försökte jag lirka min lekamen så att jag kunde kika ut mot vänster utan att skrämma fåglarna. Gråsparven som satt och plockade nedfallna frön under buskarna såg märkligt stor ut. Genom sökaren kunde jag givetvis notera att det inte alls var någon sparv och mesarnas irritation var plötsligt fullt begriplig.
Mörkret samt flera meter av buskstammar och kvistar mellan mig och sparvhöken betydde att bildresultatet inte skulle bli tiptop men på något sätt är det helt okej.
Jag fick sitta 40 minuter extra innan höken hade gjort slut på bytet och trots ben som domnade, värkte och krampade om vartannat var det värt varenda sekund. Har under den här vintern inte sett någon sparvhök på gården och plötsligt sammanfaller hökens tillslag med mitt infall att gömma mig under en presenning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar