tisdag 31 december 2013

Årets sista dag - men jag fuskar med bilderna

Dessa fotografier är nämligen tagna igår och inte alls idag. Men jag nyttjar dem ändå som något slags surrogat till fyrverkeribilder nyårsaftonen till ära. Det blev ju ändå en del färger medan solen var på väg nedanom grantopparna sydväst om Bådaviken.

Egentligen borde jag ha dokumenterat viken och den exceptionella vädersituationen mer till sin helhet men med de brännvidds-begränsningar mina två medhavda objektiv bjöd på blev det bara smala utsnitt av vyerna.

Mitt ute i viken låg fortfarande ett tunt istäcke men högvattnet hade nog pumpat in en del ny väta som givetvis inte frusit i den rådande värmen. Man kunde ju hoppas att detta högvatten fryser till en fin och skarp is vilken i sin tur kan ta med sig (kapa) vassen under vintern och således röja lite i viken. Det skedde för två vintrar sedan och resulterade i att man kunde se ovanligt mycket av vikens vatten (och fåglar) under våren och försommaren. Den mängd vass som trängts i viken det senaste sommarhalvåret var rent av deprimerande ur fågelspanar-perspektiv.

Värmen och det öppna vattnet - speciellt vattnet utanför viken - gör att vissa sjöfåglar ännu håller till i området. Framförallt vitfåglar i form av fiskmåsar och gråtrutar syns mer eller mindre konstant. Mot eftermiddagen och kvällen samlas de i fjärden utanför viken. Förutom dessa och stjärtmesarna (förra inlägget) syntes bara några enstaka fågelarter i form av blåmes och grönfink plus något annat som flög förbi på avstånd och som jag inte hann artbestämma. 
Ja... kråkor och skator ska jag ju inte glömma. De är ju också fåglar.

Nu får vi göra som H.M. Konung Carl XVI Gustaf och vända blad. 
Fågelkryss-häftet är från och med imorgon helt blankt och fullt av möjligheter. För även om jag tidigare (i den här bloggen) påstått att jag inte kryssar så gör jag väl det ändå i någon mån. Jag kan konstatera att årets resultat blev oerhört magert men om man inte aktivt försöker så är heller inget annat att vänta. Däremot har jag ändå haft långt fler alldeles fantastiska och energi-givande "ute-timmar" än på väldigt många år och det är de timmarna som räknas. Härmed önskar jag alla ett riktigt gott nytt år med hopp om riktigt fina stunder och upplevelser ute i den där naturen.


måndag 30 december 2013

Bådaviken 30.12.2013

Denna molnfria (nästan i alla fall) dag lockade mig till bådaviken och fågeltornet för inspektion av läget. Så här års brukar det vara ganska öde med undantag för någon enstaka (blå)mes i björkarna intill tornet.

Ganska omgående fick jag dock sällskap av en liten grupp stjärtmesar. Särskilt många bilder hann jag inte trycka av innan de letade sig vidare bland träden. 
Har inte tänkt på det förrän nu, men stjärtmesar har tidvis anmärkningsvärt suddiga konturer. Lite märkligt att det inte nämns i fågelböckerna.




söndag 29 december 2013

Fäboda 29.12.2013

Letade mig ut en stund mitt på dagen denna söndag i slutet av december 2013 då temperaturen fått för sig att nästan hålla midsommarkvalitet. 
Bland annat tog jag mig ut till Fäboda där jag sökte vindskydd intill stranden nedan om kaffestugan. De sedvanliga gråtrutarna gled omkring i blåsten och en havstrut seglade sakta förbi i motvinden. 
Sju st storskrakar (2+4+1) susade fram på typiskt manér och två svärtor fick räknas in. Den ena flög bara förbi men den andra låg i vattnet en bit utanför stranden.


För första gången (ute i fält) fick Canon-huset hållas fast i EF 400 5.6 L-objektivet och nya GH2-huset var kopplat till gamla zoomen. Den senare kombinationen användes bara för lite testfilmande. Bl.a. försökte jag hitta svärtan där ute bland vågorna. Inte lätt att få henne i sökaren och samtidigt hitta skärpan.




Också här på YouTube


Stativet (Induro AT 413) är prima. Det är stadigt och relativt lättarbetat men en aning tungt. Vikten är kostnaden för stabiliteten. Objektivet är tiptop och kamerahuset (Gh2) verkar lovande vilket det också borde vara efter alla positiva recensioner. Bra så långt alltså.
Men!!
Jag har fortfarande inte ett vettigt videohuvud utan plågar mig själv genom att använda mitt gamla Manfrotto kulledshuvud. För fotograferande är det inga problem men vill man filma med den utrustning som nu är monterad - och framförallt med det där objektivet - så är kulledshuvudet verkligen inget att rekommendera. Höll på att bli tokig när svärtan skulle fångas på bild. Man borde ha minst tre armar och helst kanske fyra för att lyckas kontrollera allt som behöver tryckas och vridas på.
Jag är ju en sådan där typ som måste läsa hundra recensioner innan jag slår till och skaffar något. När jag (tidigare i år) slutligen hade beslutit mig för vilket videohuvud som vore det optimala för mina önskemål och behov så tog produktionen av det plötsligt slut - eller det blev ett uppehåll. Jag får vänta till slutet av februari innan det är tillbaka i butikerna. Det finns visserligen alternativ men de är inte många. Problematiken handlar om att videohuvudet behöver klara av vikten på objektiv och kamera plus ytterligare några tillbehör. De flesta tänkbara och prismässigt överkomliga videohuvudena har sin viktgräns retsamt nära men på fel sida sträcket för vad kamerautrustningen kräver. 
Nåväl. Bra att fortfarande ha något att skylla på när resultatet är skakigt och skärpan felinställd.

På bilden här ovan syns också att objektivet är snett (lite lutat till höger) och kameran är "rak". Det har alltså att göra med den där sneda adaptern jag nämnde i inlägget om kamerahuset. Jag har också plockat bort batterigreppet från kamerahuset. Jag skrev ju att det är östaisatiskt "pilipali" men att det fungerar. Tjosan! Det slutade fungera ganska omgående. Något med kontakten till kameran som plötsligt får kameran att säga "Battery can not be used".


lördag 28 december 2013

Värsta midvintermiddagsljusmörkret på film



En minut av gårdagens filmade material. Samtidigt ett dokument över det rådande mörkret som verkligen förstärks av bristen på snö och det rikliga regnandet. På några ställen hade jag fokuserat en aning fel men på det stora hela är jag grymt nöjd över kamerans (GH2) resultat. 60D-huset hade absolut producerat mera brus och oskärpa under samma svåra förhållanden.
Materialet är filmat med bländare 5.6, iso 1600, 2500 och 3200 samt snabbt editerat i iMovie.

Här finns samma på YouTube - där det finns möjlighet att justera till HD - 1080p.

fredag 27 december 2013

GH2

I mer än ett halvt år har jag hållit lite extra koll på begagnade Panasonic Lumix GH2-hus och för ungefär en månad sedan hade jag turen att mitt relativt låga maxbud (ebay) gick hem.

Vad ska jag med ett sådant till? Canon-kameran som jag har är trots allt bättre även om den inte är på pro-nivå. Det finns dock en grej som GH2 klarar mycket bättre än min 60D och det är film. Inte för att 60D är särskilt dålig som filmkamera utan helt enkelt för att GH2 är rent av lysande.

Panasonic GH2 kom ut på marknaden i slutet av 2010 och är en spegellös systemkamera med Micro 4/3-fattning. Modellen ersatte den tidigare GH1 och efterföljdes av GH3 i slutet av 2012.
Sensorn är på 16 megapixlar. Snabbt upptäcktes hur extremt bra kameran är när det handlar om att processa film. Den filmar givetvis i HD men framförallt är det kamerans mjukvara som så fint hanterar allt det som flimrar förbi på sensorn. Faktum är att GH2 slår många riktiga (bra) filmkameror på fingrarna. Micro 4/3-fattningen gör att en hel uppsjö spännande objektiv finns tillgängliga. Adaptrarna kostar mellan 15 och 30 € (finns förstås dyrare) och de kommer i alla tänkbara varianter. Dessa adaptrar behöver inga korrigerande linser och är alltså "bara" mellanringar som ser till att ha man får rätt avstånd mellan objektiv och sensor samt givetvis att de olika fattningarna passar.

Jag beställde hem en Canon FD - Micro 4/3-adapter och den landade i brevlådan tidigare idag. Självfallet var jag genast tvungen att koppla ihop huset med det stora 150-600-objektivet och testfilma lite. 
Förövrigt blir 150-600-objektivet "dubblerat" med 4/3-sensor. Dvs. beskärningen motsvarar ett 300-1200-objektiv.
Precis som när jag har 60D på det här objektivet är det givetvis manuell bländare och fokus som gäller. Med det kompakta mörker som alla tjocka regnmoln bjudit på idag, fick kameran dessutom "visa färg" eftersom dåliga ljusförhållanden snabbt tar fram dylika attiraljers (kamerors) sämre sidor. Jag blev tvungen att filma det mesta med ISO-tal mellan 1600 och 3200 vilket givetvis resulterade i en del brus, men vid första anblicken kan jag se att kameran presterar bättre än 60D. 
Planen är nu alltså att huvudsakligen använda GH2 som filmkamera och 60D som stillbildskamera - 60D är ju fortfarande bättre på den punkten.
Till GH2 kan man dessutom ladda ner tredje parts mjukvara ("hack") som ytterligare förbättrar dess egenskaper. Det tänker jag ändå inte göra i första taget. Nöjer mig med att njuta en tid av den alldeles briljanta kvaliteten med kameran i originalutförande. Egentligen kan man också förbättra Canons filmegenskaper med hjälp av programmet Magic Lantern men det har jag nu heller inte tagit mig an. 

Köpet gällde bara ett GH2-hus. Inga objektiv medföljde. Däremot kom det med ett batterigrepp (östasiatiskt "pilipali" som trots allt fungerar) och två extra batterier.

Några första noterade grejer:
- Touchscreen med snabb uppförstoring av Live View för att kvickt kunna ställa skärpan exakt. Det är verkligen ett välkommet plus när sådant (fokus) måste skötas manuellt.
- Kamerans reglage och knappar känns logiska och är enkla att lära sig.
- Bra balans tillsammans med stora FD-gluggen.
- Adaptern är en aning sned så tillvida att huset är en smula "vridet" i förhållande till objektivet. I de flesta fall är det här inte ett problem men med 150-600-objektivet är det lite knepigt ifall man tänkt panorera sidledes med ett videohuvud som behöver vara horisontalt inställt.

Dagens filmade provmaterial har jag inte hunnit klippa i men tids nog ska jag peta ut en del av det på denna blogg. En extern mikrofon (Röde) skulle jag också testa samtidigt men hade glömt att den behöver batteri. Orkade inte sticka iväg och skaffa ett sådant just då.
Mer om dessa manicker vartefter jag får bekanta mig med dem.


tisdag 24 december 2013

Julafton 2013

Temperaturen håller sig en aning över noll men det tunna snötäcket lyckas med nöd och näppe hålla sig vitt. Gårdsmatningen besöks av de sedvanliga fåglarna - pilfinkar, gråsparvar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar, kajor, nötkråkor, skator och två koltrastar. De sistnämnda representeras av en hona och en ung hane. Idag upptäckte jag att hanen saknar merparten av sin stjärt. Han har bara de två yttersta(?) stjärtfjädrarna kvar. Månne han lyckats undkomma någon katt?
Trotsade mörkret, öppnade köksfönstret och tryckte av en stor mängd handhållna exponeringar med ISO i taket och maximal bländaröppning (tyvärr inte mer än 5.6 på EF 400 L). Jag producerade således en ansenlig mängd suddiga bilder. Här sitter han i körsbärsträdet precis intill fågelmatningen. Honan är den skyggare av de två och hon drog iväg redan innan kameran var skjutklar.

God jul och gott nytt år!


fredag 20 december 2013

Canon och Nikon. Duell mellan ett äpple och ett päron.

Den där aktiviteten som genererar bloggmaterial har de senaste veckorna inte riktigt blivit av. Jobbet upptar de ljusa delarna av dygnet och helgerna har gått åt till helt andra saker. Jag har dock vid sidan om ägnat mig åt några spännande anskaffningar av gammal begagnad utrustning. Precis som tidigare handlar det om att hitta olika intressanta billiga alternativ.
Ska sakta men säkert presentera prylarna här på bloggen och nu kommer således det första inlägget vilket är ett riktigt snabbt och ofullständigt provfotograferande med två objektiv. 

För övrigt är detta alldeles onödig konsumentupplysning. Jag jämför nämligen två objektiv som inte alls tävlar i samma klass och som ingen någonsin (troligen) kommer att välja mellan inför ett köp.

Det ena är normal-zoomen som följde med (som ett av två objektiv) när jag köpte min nuvarande kamera. Det är ett Canon EF-S 17-85mm 1:4-5.6 som hittills fått tjäna som mitt bruksobjektiv för "normalt" fotograferande. Objektivet har Image Stabilisation (IS) och är överlag rätt hyfsat även om det givetvis inte kan mäta sig med motsvarande glas ur Canons L-serie.


Ganska nyligen ramlade detta Nikon-objektiv mer eller mindre slumpmässigt ner i min ägo. Det är ett äldre ED AF-S 17-35mm 1:2.8D. Eftersom det går att använda Nikonobjektiv på Canon och eftersom det ska vara ett ganska bra objektiv så kändes det motiverat att skaffa en adapter och testa. Objektivet är så pass gammalt att det också bjuder på manuell bländarinställning vilket är en nödvändighet i och med att det inte kan kommunicera med huset.
Att Nikon-objektivet är snabbare (2.8) är bra. Visserligen kompenserar nog Canon-gluggens IS när det handlar om att kunna fotografera i svagare ljus men framförallt är det för skärpedjupets skull som den större bländaren är intressant.

När adaptern ramlat ner i brevlådan riggade jag snabbt upp stativet och utnyttjade min alldeles fantastiskt stökiga arbetsbänk som lämpligt motiv. I ärlighetens namn arrangerade jag nog en del prylar också.
Ljusförhållandena var inte bra och någon blixt bemödade jag mig inte om att ta fram. Eftersom jag framförallt ville se de kvalitativa skillnaderna mellan linserna kopplade jag bort IS från Canon-objektivet och ställde skärpan manuellt på båda gluggarna via kamerans Live view.
Skärpan ställdes in på främre delen av saxens handtag mitt i bilden.
Genomgående är brännvidden en aning större på Nikon-objektivet trots samma angivna tal. Med andra ord är markeringarna en aning "off" och vilket av dem som är närmare sin angivna brännvidd vet jag inte.
Intressant är också att deras gemensamma "optiska centrum" ligger nedan om bildens centrum. Har inte koll på varför. Stativet stod still.
Bilderna är helt obearbetade (ingen efterbehandling) förutom att jag delat upp dem och kombinerat de båda halvorna med varandra och minskat dem för nätet..
Kameran är ställd på AV - dvs bländarförval. ISO är 800 på alla exponeringarna och slutartiden väljer kameran på basen av bländarförvalet. Slutartiden är genomgående något steg längre med Canon-objektivet. Jag tog ett flertal olika exponeringar men här plockar jag bara ut några få jämförelser. Bilderna här tjänar mest som exempel och jag lägger nu inte ut några detaljer i 100% vilket nästan vore enda möjligheten att via nätet faktiskt se skillnaderna tydligt.

Först 17mm och bländare 4. 


Jag kan konstatera att Nikon-gluggen bjuder på en aning bättre färgdynamik. Skärpedjupet borde vara något så när identiskt då båda har samma bländartal men Nikon har ett lite kortare skärpedjup. Kan det betyda att bländaröppningarna inte är helt identiska i praktiken och förklarar det skillnaderna i slutartider? Skärpan i centrum av bilderna är ytterst nära varandra och jag kan inte riktigt avgöra om någondera är bättre än den andra. Däremot tappar Canon en del av sin skärpa ut mot kanterna.

Följande två bilder är med bländare 8.


Det fortsätter i samma stil och med samma skillnader som i föregående exponeringar. Båda objektiven är en liten (mycket liten) aning skarpare med f8.

Och slutligen 35mm och fortfarande f8


Även vid 35mm är skillnaderna likartade som i de tidigare exemplen.

Summa summarum kommer jag absolut att använda mig av Nikon-objektivet när jag vet att jag ska hålla mig inom dess brännvidds-spann. Framförallt handlar det då om skärpedjupet, färgdynamiken och skärpan ut mot kanterna som fäller avgörandet. Men Canon-objektivet har trots allt IS, zoom fram till 85 mm och möjlighet till full automatik. I fler sammanhang (vardagliga) är Canon-gluggen med andra ord det lämpligare och enklare allround-objektivet av dessa två. Äpplet är fortfarande det bättre äpplet och päronet det bättre päronet.


söndag 8 december 2013

Skarvdebatten. Del 3

Edit 4.8.2014: Eftersom en fb-länk till detta inlägg i dagarna genererat massor av träffar samt någon enstaka kommentar här och var på nätet så har jag försökt peta ihop en uppföljning baserad på några nya siffror och lite annat. Sedan detta skrevs i december 2013 har det väl runnit en del vatten förbi skarvkolonierna (eller hur är det man brukar säga?).
Nya inlägget är alltså del 4.

--------------------------

Del 1: Lite kring storskarvarnas taxonomi och deras biologiska historia
Del 2: Naturestetiken, lite kring utrymme, mat och fortsatt expansion.

Del 3: Import, förföljelse och matvanor?

Dagens kontroverser handlar delvis om huruvida skarvarnas numerära ökning och påföljande spridning i Europa är naturlig eller inte. I del 1 hänvisade jag till undersökningar som tycks peka på att Europa har varit en del av de eurasiatiska skarvarnas normala utbredningsområde och att de helt enkelt avancerade tillbaka in i Europa och norrut i takt med att förhållandena efter istiden så tillät. På samma sätt kunde P. c. carbo flytta sina positioner norrut längs atlantkusten. Att sinensis helt skulle ha saknats i Europa efter istiden och att återetableringen skett genom import av fiskeskarvar från Kina har påståtts men tycks vara en mer långsökt teori i frågan om skarvarnas utbredningshistoria. I Marcus Beikes The History of Cormorant Fishing in Europe nämns att själva traditionen sannolikt är hämtad från Kina medan skarvarna fångats i Europa. Beike refererar till äldre nerskrivna berättelser om fångsträder – bl.a. nerskakade ungar från träd i holländska [sinensis-]kolonier. Anmärkningsvärt är att även P. c. carbo-ungar verkar ha fångats på brittiska öarna för att tränas till fiskeskarv. De som propagerar för tesen att sinensis faktiskt importerats från Kina skulle onekligen gynnas av att kunna påvisa trovärdiga och sakliga undersökningar som stöd för dessa teser. 
Det mest logiska - och samtidigt det som stöds i litteraturen - är alltså att skarvarna fångats lokalt. Det är helt enkelt lättare att hämta skarvungar i en närbelägen koloni än att åka till Kina efter dem. Fiskeskarvar var värdefulla och de som stöder import-teorin frågar sig varför skarvar i sådana fall förföljdes. De var ju mer värda levande. Men svaret är knappast så pass enkelt. Hållandet av fiskeskarvar kan t.ex. ha varit förbehållet vissa samhällsklasser (för det påståendet saknar jag belägg). Värdet av en vara är dessutom högre om tillgången är mindre. Utöver detta har givetvis andra fiskerimetoder varit långt mer vanligt förekommande och oberoende om man fiskade med skarv eller andra [normala] redskap ansågs vilda skarvar nog vara rena konkurrenter. Det fanns alltså fullt godtagbara motiv för att förfölja skarvar trots deras höga värde som fiskande ”husdjur”.
Många olika fåglar (och andra djur) har genom vår historia jagats och utrotats då man ansett dem vara skadliga för våra näringar. Under 1800-talet och ännu en liten bit in på 1900-talet var örnarna föremål för direkta ”utrotningsprogram” över stora delar av deras utbredningsområde. Bon förstördes och vuxna fåglar förgiftades och/eller sköts vid åtlar. T.o.m. skäggdoppingar har ställvis dödats i tusental (t.ex. Tåkern i Sverige 1901) då även de ansågs ”konkurrera” om fiskarna.

En liten detalj som förbryllat mig i hela den här debatten är hävdandet att skarvarna 
(= nykomlingarna) äter upp all fisk som fiskerinäringen ”borde” ha - dvs. att skarvarna konkurrerar med yrkesfiskarna (samt givetvis hobbyfiskarna). 
Kikar man på Vilt- och fiskeriforskningens hemsidor (http://www.rktl.fi) och där tar fram den officiella statistiken på fångster så syns ingen generell nedgång i viktiga fångster (från t.ex. 2006 då både skarvar och sälar var färre). Går man tillbaka till 1980 då skarvarna saknades och sälarna var långt färre så var finländska yrkesfiskares (både heltids- och deltidsfiskare) totala fångst (alla fiskarter) 82 000 ton fördelat på ca 4750 yrkesfiskare - varav 1750 var yrkesfiskare på heltid. 2006 var antalet häckande skarvpar i Finland 6000 st och samma år drog 2122 st yrkesfiskare upp 102 627 ton fisk. 2012 hade vi ca 17 250 häckande skarvpar och samtidigt fiskade de 2155 (700 på heltid) yrkesfiskarna upp totalt 132 927 ton vilket är den högsta fångstsiffran någonsin. Att använda skarvarnas fiskätande som argument i debatten är alltså allt annat än logiskt eftersom skarvarna verkligen inte tycks påverka fångsterna. Man kan givetvis påstå att fångsterna hade varit än högre utan skarvar men det finns faktiskt ingen automatik i den saken heller. I samband med detta bör man dock tillägga att marknadspriset på fisk gått ner radikalt sedan 80-talet. Enligt statistiken genererade de 82 000 tonnen 53 miljoner euro medan 132 927 ton från 2012 gav drygt 35,6 miljoner euro. Den skillnaden är anmärkningsvärd och måste vara en betydande orsak till den allt mera bekymmersamma situationen för yrkeskåren. Trenden verkar ändå ha vänt de senaste åren och fiskpriserna har stigit en smula igen.

Storskarvarnas matvanor börjar genom undersökta maginnehåll vid det här laget vara väl dokumenterade. Det råder inget tvivel om att skarvarna är opportunister som fångar tillgängliga fiskarter. I flera häckande Östersjökolonier konstateras karpfiskar (t.ex. braxen, mört, björkna) vara stapelföda under ruvningen för att sedan gå över mera till tånglake, och abborre medan ungarna föds upp i boet. När ungarna blivit flygga kommer en del strömming in på födolistan. Andra fiskar som frekvent syns i dieten är gärs, nors, skarpsill och spigg medan lax, gös och gädda förekommer mer sparsamt. Födovalet och ombytet från olika fisksorter har sannolikt att göra med fiskarnas lokala säsongsvandringar och vistelse på olika djup. Skarvarna tar helt enkelt de fiskar som för tillfället är lättast att fånga. Den enda av nämnda fiskar vars fångstmängder gått neråt mellan 2006 (468 ton) och 2012 (366 ton) är gös. Det bör väl ändå nämnas att 2011 var ett bra gös-år ur fångstsynvinkel då 483 ton drogs upp. Med andra ord verkar skarvarna inte heller påverka göspopulationerna.

Naturen är inte alldeles lätt att begripa sig på. Den tenderar inte att vara särskilt logisk - i alla fall efter vårt sätt att resonera - och beter sig ibland lite bakvänt. Orsaken står nog att finna i de oerhört många faktorerna som spelar in i näringskedjorna. Enligt vissa undersökningar tycks t.ex. inte fiskbestånden (åtminstone inte fiskeriets fångster) minska trots fåglars beskattning av fiskarna. Exakt vad det beror på verkar inte vara helt utrett men näringskedjorna bjuder på en uppsjö olika intrikata samverkansformer. Om skarvar plötsligt jagar och äter en viss typ av fisk (som inte är viktig för fiskerinäringen) är det inte omöjligt att det gynnar arter som vi människor värdesätter högre. Gärs har ju visat sig vara en vanlig föda för skarvarna. Gärsen i sig äter ju något - nämligen djurplankton, insektslarver och små bottenlevande djur. Men den äter gärna också fiskägg. Sik äter delvis samma typ av föda och (utan att just nu ha svaret) så är det ju fullt möjligt att gräsen också mumsar i sig just sik-ägg om den kommer åt. Om Östersjöns ekologi (av olika orsaker) allt mer gynnar fisksorter vi hänför till "skräpfiskar" så blir dessa fiskars ökade konkurrens med andra [mer "värdefulla" arter] större vilket ytterligare ökar trycket mot de sorter vi människor vill åt. Lustigt nog är det inte alls otänkbart att skarven, genom sina födoval, faktiskt hjälper till med att hålla någon slags balans bland fiskbestånden. Jag hävdar inte att det är så - men det är heller inte omöjligt. Därför tror jag att vi bör akta oss rejält och inte obetänksamt plocka fram facklorna och högafflarna och gå man ur huse för att driva bort dessa fåglar.
Skarvarna har en tendens att ibland riva hål i nätfångade fiskar. Det är tyvärr en ett faktum eftersom de fiskarna, i skarvarnas ögon, verkar vara lättfångade byten. Några sådana rivna fiskar får nätutläggarna nog dras med i framtiden också. Men om det ändå skulle visa sig så att skarvarnas närvaro de facto inte minskar på våra fiskefångster (i extremfall kanske paradoxalt nog t.o.m. tvärtom) så kanske vi trots allt kunde tänkas klara av att leva med dessa fåglar på de fåtal holmar de koloniserar runtom i vår fantastiska och världsunika skärgård.
Framförallt får vi aldrig underskatta kunskap och fakta och vi måste våga lita på att undersökningar och forskning ger oss de mest tillförlitliga siffrorna och utgångspunkterna. Rena gissningar och myter får inte ligga till grund för vårt handlande.

Några referenser:

Effects of Great Cormorant Predation of Fish Populations and Fishery
Henri Engström
Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Science and Technology 670. 39 pp Uppsala. 2001

Relationships between bird morphology and prey selection in two sympatric Great Cormorant Phalacrocorax carbo subspecies during winter
Frederic Fonteneau, Jean-Marc Paillisson & Loïc Marion
UMR CNRS Ecobio, Université de Rennes 1
Ibis (2009), doi: 10.1111/j.1474-919X.2009.00909.x

Fish Predation by the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis)
Maria Boström
Faculty of Natural Resources and Agricultural Sciences Department of Aquatic Resources Uppsala
Licentiate Thesis, Swedish University Agricultural Sciences, Uppsala 2013
Aqua Licentiate Theses 2013:1

The History of Cormorant Fishing in Europe
Marcus Beike
Vogelwelt 133:1-21. 2012


lördag 7 december 2013

Skarvdebatten. Del 2

Det är länge sedan jag gjorde första inlägget i något jag tänkte skulle vara inledningen av en serie debatt-bidrag. Vi är nu tidsmässigt långt ifrån sommaridyller och störande skarvar men här är i alla fall fortsättningen.

I del 1 tog jag upp taxonomin och biologin. Här blir det fråga om estetiken och frågan om utrymme för dessa fåglar.

Den pågående debatten är känslofylld och således inflammerad av hetska utfall och lögnanklagelser. Facebook-sidan ”Vi som är emot skarvarna” visar tydligt hur snedvriden debatten blir. Den absoluta merparten av dem som skickar kommentarer är bestörta över koloniholmarnas utseende. Det är dessutom fler som skriver hur ful skarven är, än som oroar sig över den lokala fiskerinäringens framtid. Den debattslagsidan tycks peka på att flertalet verkar bry sig mera om någon slags naturestetik än om ekologi-/fiskeri-frågor. Det är klart att man kan och får tycka att en skarvholme är motbjudande men samtidigt finns inte definitionen vacker och ful i naturen och vi kan inte börja kräva att natur ska skötas utgående från vår subjektiva och känslostyrda syn på naturromantisk estetik. Längs den vägen finns varken faktabaserade kompromisser, beslut eller gränser. Lika viktigt är det att inte slå bakut på galet sätt när kommunikationen med myndigheterna gått i baklås. Utplacerade minkar - som det både hotas med och ryktas om - leder bara till andra sjöfåglars död, eftersom minkarna inte kan trivas i de stressfyllda skarvkolonierna och istället simmar iväg till andra holmar. Den typen av agerande kan omöjligt leda till större förståelse hos myndigheterna. Skarvmotståndarna menar även att NTM-centralen och miljöministeriet inte kan sin biologi men uppvisar samtidigt egna logikhaverier i ämnet. I det stora hela är det dock större risk att både fiskbestånd och skärgårdsestetik hotas långt värre av andra faktorer än skarvarna i den giftgöl vi kallar Östersjön.

Om vi nu ändå faktiskt ska gå in och kika på den där estetiska katastrofen (skarvholmarna) som så många hänvisar till, så bör vi samtidigt se på lite siffror.
Finlands kuststräcka (ryska gränsen till Torne älv) är ca 1250 km lång. Det är den grova mätningen. Mäter man kringelikrokarna längs kusten kommer vi till 6 299 km och med alla holmar i beräkningen så kommer vi till en siffra på 46 908 km. 
Längs kusten har vi hela 80 897 holmar på 1 ar (100 kvm/10x10 m) och större. Om vi räknar öarna som är 1 ha (1000 kvm / 100x100 m) och större blir siffran ca 30 000.
Under sommaren 2013 räknades 18 580 bon fördelat på 36 st kolonier och 62 st holmar/skär. Det betyder att antalet skarvholmar är 0,2 % av de större ( > 1 ha) öarna och 0,08 % av kustens alla holmar ( > 1 ar). Ur estetisk synvinkel är alltså ”förstörelsen” högst 0,8 promille (0,08%) av våra holmar och skär. Eftersom skarvarna vill bo på holmar så är den ”förstörda” andelen vyer längs vår kust (med fastlandskusten inräknad) egentligen mikroskopiskt liten. 

Ifall skarvarna lämnas orörda - dvs. ostörda och med möjligheten att föröka sig ohejdat - så kvarstår frågan kring hur deras fortsatta invasion framskrider. Det är en synnerligen hypotetisk fråga som beror på ett flertal faktorer. Tillgången på föda är givetvis en central påverkare. I nästa inlägg kring det här ämnet försöker jag kika mera på deras matvanor och fiskerinäringen. I korthet kan jag dock konstatera att det dock tycks vara så att fiskfångsterna inte verkar gå neråt i antal. Enligt landets officiella statistik håller yrkesfiskeriet sina fångster ganska konstant - t.o.m. med en viss ökning av flera arter de senaste åren. Övriga fiskätande fåglar (skrakar, skäggdopping, grisslor etc.) tycks dock backa en aning. Är det så att skarvarna blir fler på bekostnad av de andra fisklevande fåglarna? Problemet är nog snarast att man i nuläget inte riktigt kan svara exakt på hur alla faktorerna påverkar varandra. Östersjöns generella hälsosituation är sannolikt en av de absolut viktigaste aspekterna när det gäller fågelarternas förmåga att hitta föda och i förlängningen reproducera sig. Hur många fiskar av enskilda arter som de facto finns i Östersjön (Bottenviken) är i mångt och mycket en beräkning på de fångster som fiskerinäringen tar. Men hur ser det ut för de fiskar (arter) som inte kommer med i den statistiken men som givetvis är föda åt både skarvar och skrakar? Är det en ökning av de fiskarna som gör att skarvarna trots allt fått möjlighet att expandera? Om så är fallet - vad är då orsaken till de fiskarnas (små karpfiskar som sarv osv.) numerära uppgång? Svaren på dessa frågor får hittas på annat håll än i det här inlägget (jag har inte sökt svar - än).

Ja - det där med hur länge de kommer att öka? Kommer holme på holme att ruineras av allt fler och större bajsande skaror? Om inget görs (jakttillstånd eller civil olydnad i kolonierna) så kommer antalet säkert att stiga ytterligare en smula. Men ser vi på statistik hos arter som ”invaderar” nya områden så är det en kurva som givetvis alltid avtar och dessutom ofta igen pekar neråt innan antalet stabiliseras. Ökningen av skarvarnas antal har avtagit de senaste åren. Det kan (obs. kan) tyda på att vi närmar oss det antal skarvar som rent biologiskt ryms och platsar längs våra kuster. Det kunde också antyda att vi egentligen inte behöver göra något för att hejda dessa skarvar. 
Kolonierna kommer i och för sig högst sannolikt att byta boholmar med jämna mellanrum. Det betyder dock inte att antalet ödelagda paradis ökar. Gamla skarvholmar blir snabbt alldeles överväldigande lummiga på nytt så det är ingen orsak till panik. Summa summarum får jag ändå intrycket av att skarvarna på något slags vänster borde tyckas kunna få plats i Östersjön - med Bottenviken inräknat. 

I ett kommande (del 3) inlägg försöker jag kika lite på det där med ”importen” och ”inplanteringen” av underarten sinensis samt deras födoval i relation till yrkesfisket med dess huvudsakliga fångster.


tisdag 3 december 2013

Kimo åmynning och editeringsprogram



Har de senaste kvällarna suttit och småpetat med lite med filmat material. Det har väl iofs varit ganska uppenbart med tanke på inläggen jag publicerat nu nyligen. Mestadels har det handlat om att testa den nya iMovie-versionen och vad programmet kan göra. Tidigare har jag oftast använt Final Cut för den lilla mängd rörlig bild jag ägnat mig åt. Final Cut är ett proffsprogram som ger massor av möjligheter för den som sätter sig in i verktyget. Det har jag aldrig riktigt gett mig tid till. För en tid sedan gav min gamla dator upp och ny införskaffades. Programmen i den gamla maskinen började också bli av veteran-karaktär (så även Final Cut) och med nya datorn var det dags att även förnya mjukvarorna. Om inte annat så för att jag var mer eller mindre tvungen. Mjukvara har ju en tendens att blir för gammal till slut och vägrar kommunicera med nyare operativsystem och drivrutiner.

Eftersom jag är lite av en Mac-tönt så är nya datorn (liksom alla de tidigare) också en sådan. 
iMovie har jag tidigare lekt en smula med (det följer ju med mac) men höll mig huvudsakligen som sagt ändå till Final Cut eftersom det gav mycket fler möjligheter och var mera flexibelt. Med nya maskinen har jag inget Final Cut och jag har inte heller beslutat mig för om det är det eller Adobe Premier (ett annat bra editeringsprogram) jag vill fortsätta med. Final Cut har förändrats radikalt från den version jag hade och Adobe Premier är numera ett program man hyr via nätet.
iMovie har också ändrat en hel del. Så nu har jag således suttit och bekantat mig med den senaste varianten av det. Några avancerade grejer är programmet inte till för men det är ypperligt ifall man vill editera i all enkelhet. De små fågelfilmer jag nu gjort är alltså resultat av denna nya bekantskap samt lite provfilmning med kameran i kombination med FD 150-600-objektivet.

Det filmmaterial som är uppladdat på bloggen och dess YouTube-kanal håller inte för några stora skärmar. Jag har helt enkelt inte exporterat filmerna i några sådana versioner. Kändes inte nödvändigt för dessa "provbitar" då de tar plats och tid att ladda upp. När jag kikar på de stora filerna i datorn får jag ändå konstatera att objektivet är riktigt användbart. Fin skärpa och bra färger - så länge jag fokuserar rätt. Givetvis är en hel del av de kvaliteterna kamerans "förtjänst" men vad film beträffar finns det långt bättre kamerahus (stillbildskameror) än EOS 60D - för att inte tala om riktiga filmkameror på vilka man kan montera ett FD 150-600. Sådana filmkamerahus börjar dock bli i samma prisklass som 60D.
Gott om plats för förbättringar alltså.

Materialet till filmsnutten här ovan togs 16.10 och är väl mer landskap än rena fågel-dokumentationer. När fåglarna blir så små i förhållande till rutan (på youTube och bloggen) är det som sagt ingen idé att se dessa versioner i annat än små format. Men när jag nu ändå petat ihop klippen så kan jag lika väl även publicera dem. 

fredag 29 november 2013

Mera film och mera från gårdsmatningen



Blåmesar, talgoxar, grönfinkar, nötkråka och en större hackspett.
Allt filmat under en liten stund tidigare idag.

Här är samma film på YouTube


måndag 25 november 2013

Filmsnutt med sparvhök



I det här inlägget - från 2.3 tidigare i år - finns lite beskrivning och några bilder på sparvhöksmötet jag då hade. Jag filmade en hel del under de 40 minuter jag satt direkt på marken med en presenning över mig. Ljudet är bedrövligt då minsta rörelse under presenningen resulterade i massor av "skrappel" mot kameran/objektivet och således även mikrofonen (bara kamerans mikrofon). Egentligen borde jag fuska lite och spela in nytt ljud som kunde ersätta filmens ljudspår. Men det får bli ett framtidsprojekt ifall ambitionerna med det här materialet skulle ändra på något sätt.
Särskilt mycket annat än att sparvhöken äter sker inte i denna 4,5 minuter långa film. Kring 1:35 blir hon dock lite på alerten och spanar runt sig en stund. En liten höjdpunkt i manuset.

Finns också på YouTube.


Lite provfilmning från idag.



Finns även på YouTube.


söndag 24 november 2013

Hackspett och nötkråka

En hane och en hona av Större hackspett - Dendrocopos major - har hållit sig runt trädgårdsmatningen i helgen.
Trädgården är dock inte stor nog åt dem båda så det är lite kivande nu som då. Här är det honan som letar sig fram mot den där korven de helst äter av.




En liten stund senare var det hanens tur.


Nötkråkan, som upptäckt fröautomaten och börjat tömma den på innehåll, fick också för sig att testa korven.



Grönfinkar

Det är full rulle vid gårdsmatningen. Numerärt är det just nu ofta grönfinkarna - Carduelis chloris - som dominerar.


Ibland blir vissa fotografier lite småfavoriter trots att de i någon mån inte alls är särskilt bra - eller rent av dåliga. Men vad som är bra eller dåligt har i slutändan givetvis med syftet att göra.

Matplatsen ligger i skugga (det mesta av vår trädgård gör det under vinterhalvåret) så flera bilder dras med en blandning av ISO-grynighet och effekter av stor bländaröppning.



Kvarvarande sjöfåglar

Stormen Eino som passerade förra helgen fick för sig att välta ett par granar vid sommarstugan. Denna lördag ägnades bl.a. åt att göra något åt dessa granar. Givetvis passade jag på att ha kameran med mig och dokumenterade lite fågelliv när tillfälle gavs.

Mitt ute i Holversksärsbottnen (mellan Replot och Korsören) ligger en liten holme som heter Skarpgrund. Dit är det drygt en halv kilometer från vår sommarstuga och dessa sångsvanar som befann sig i vassen vid den holmen var länge de enda sjöfåglarna som syntes till. Vädret var riktigt gråtråkigt.

I träden runt sommarstugan pep stjärtmesar och talltitor men dessa försvann innan jag hade kameran redo. Någon enstaka kråka kraxade någonstans i närheten.

Så småningom syntes i alla fall några andra fåglar.
En knipa drog förbi på långt avstånd. Jag fotograferade lite halv-apatiskt även sådana som var alldeles för långt borta för att ens vara i närheten av att ge ett halvdåligt bild-resultat. Det blev lönsamt. På bild fastnade då nämligen detta par salskrakar - Mergus albellus. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt inte råkat se salskrakar tidigare detta år och även om jag inte är någon kryssjägare så är det ju trots allt ändå ett kryss.

När det var dags för kaffepaus gav även molnen vika och ställvis började solen ge lite färg.



Storskrakar susade förbi ett antal gånger.


Gråtrutar var nog också på plats.

Som tidigare nämndes flög även knipor omkring över Holverskärsbottnen.
Utöver dessa fåglar syntes ytterligare några sångsvanar. Ett par med två ungar simmade omkring mot Stickgrundsströmmen i norr, en grupp på fyra stycken flög söderut längre bort vid Korsören och ett gäng på åtta svanar lyfte från vattnet i söder.


tisdag 19 november 2013

Världens sämsta sparvhöksbild?

En stund innan jag åkte hem flög plötsligt denna sparvhök över viken. Kameran var inställd för fotografering av vågorna. Exponeringen var anpassad för det och autofokusen var inte i "AI servo-läge" - vilket är Canons benämning för den inställning då AF följer ett rörligt motiv. Således låste kameran på något i bakgrunden och höll det "avståndsplanet" i fokus allt emedan jag smattrade på när höken passerade. Underbart!


10 bilder av 23 vitfåglar över vågor i kvällsljus

Dags att börja avsluta postandet av bildmaterial från söndagens vistelse vid Tisskärssand.

Fåglar var det som sagt inte särskilt gott om. Vitfåglar höll dock till ute bland vågorna.








Edit: Men 23 olika fåglar är det ju ändå inte fråga om. Snarare sju.