lördag 26 maj 2018

Tupélus

Trädgårdens Nordmangran - Abies nordmannia - har i år ett gäng små vaxutsöndrande löss på barren. Jag har ju för mig att det rör sig om kryp som tillhör familjen Adelgidae (barrlöss) men har i skrivande stund varken hittat rätt eller fått några svar då jag frågat. Så vi får se om det löser sig med den här artningen. Är t.o.m. tidvis osäker om nämnda familj är den rätta.

Jag får förstås också försöka komma ihåg att följa med lössens utveckling och se om det händer något specifikt som kunde ge en ledtråd eller två. Totala längden på dessa kryp är ca 3-4 mm. "Vaxhåren" är förstås ett visst skydd mot rovdjur.


torsdag 24 maj 2018

Havrebladlus

Trädgårdens hägg har sina nya skott beklädda med bladlöss. Det här torde vara arten Rhopalosiphum padi. Trivialnamnet är havrebladlus och det heter den för att den ibland kan bli galet talrik och angripa havre. Annars gillar dessa bladlöss normalt hägg samt i någon mån apel och rönn. Det är skäl att hålla ögonen öppna efter steklar på dessa kvistar nu också.


onsdag 23 maj 2018

Lördag på Storsand. Del 6 - Mindre strandpipare

Visst spanades det också en smula efter annat än småkryp under de där knappa två timmarna ute vid Storsand. Men mer - eller större - än denna mindre strandpipare blev det ändå inte. 

Några helhjärtade försök att komma nära gjorde jag inte heller. Tog några dokumenterande bilder och gick sedan tillbaka till småkrypen uppe bland dynerna och tallarna.



tisdag 22 maj 2018

Lördag på Storsand. Del 5 - Hoppspindelnupp

Det är avancerat program och komplexa manövrer när hoppspindlar ägnar sig åt sådant som de gör när de blivit vuxna.

På en tallstam i det nygallrade och numera öppna området längre upp från stranden (Storsand, Monäs) hade dessa två en herdestund i eftermiddagssolen.

Paret tillhör hoppspindelsläktet Heliophanus. Det finns hos mig en viss föreställning om att det eventuellt kan röra sig om H. dubius - smaragdhoppspindel - men det går egentligen inte att bestämt spika det på basen av dylika bilder. Som vanligt borde man kolla de där könsorganen och jag var inte så intresserad av att faktiskt göra det i det här fallet. Det viktiga var väl kanske att spindlarna själva hade koll på att partnern var av samma art. Annars passar inte pusselbitarna ihop där under honans bakkropp.

Hanen har krånglat sig grensle över honan som vrider undersidan av sin bakkropp mot honom. Han hjälper kanske till med det där "vridandet" också. Troligen hade han vid det här laget passat in någondera pedipalp mot hennes epigyn. Det är ju så de kopulerar.

Förspelet har troligen skett genom något arttypiskt viftande med palper och ben. Hoppspindlar brukar ha diverse danser och koreograferade föreställningar innan de kommer till skott. Under själva akten steppade han också intensivt med bakbenen framför hennes ögon. 



måndag 21 maj 2018

Lördag på Storsand. Del 4 - Sandjakt

Det blev mest bara jägare som dokumenterades under Storsandsbesöket i lördags.
Guttaperkaspindel och myrlejonsländlarv vill båda sätta sina vassa munverktyg i andra små strandinvånare. Inte jättekonstigt egentligen. Procentuellt är ju ändå många småkryp rovlevande.

Vargspindeln Xerolycosa miniata är förstås också en jägare. Den heter dessutom strandjaktspindel på svenska. Men den ska ju inte känna sig helt säker på att allt bara är att jaga och vara glad. För om den råkar vandra omkring på de ytor där vargvägstekeln i första "storsandsinlägget" huserar kan det bli hett om öronen. Stor risk att den då faller in i ett vegetativt tillstånd, blir nergrävd och sakteliga uppäten. 

Likt de övriga Storsandsdjuren i denna lilla inläggsserie, är förstås sandjaktspindeln typisk art för habitatet.



Lördag på Storsand. Del 3 - Myrlejon

Jag erkänner. Myrlejon har jag agerat slarvigt med. 
Inte så att jag hanterat larver eller fullbildade sländor ovarsamt. Nej det handlar om att jag bara tänkt "myrlejon" utan att reflektera närmare kring dem. Med "närmare" menar jag arttillhörighet.

Otaliga gånger har man suttit på huk i sanden och följt med småkrypens väg över minfälten. Myror, små skalbaggar eller andra sandvandrare ska ta sig från A till B och på vägen måste de passera alla dessa gropar. De flesta klarar sig. Det är inte så att varje myra som går över kanten faller offer för de långa käkarna nere i gropens botten. Men det är lika spännande varje gång.

Vad jag som sagt inte riktigt reflekterat över tidigare är vilket myrlejon det egentligen rör sig om. Nu när jag också för första gången tog några bilder av en larv och var på väg att fixa till detta inlägg blev det aktuellt med kontroll av arttillhörigheten.

I landet har vi vad jag kan notera två arter i släktet Myrmeleon. I Sverige Finns utöver dem även en art i släktet Euroleon, men den (E. nostras / fläckig myrlejonslända) är starkt hotad och tycks inte vara observerad i Finland.

Följande fråga var då förstås vilken av de båda Myrmeleon-arterna som bor på Storsand. Kanske båda finns där? Det vet jag inte. Men framför kameran hade jag i alla fall förstås bara en art. 

Hjärnan ställer till det en aning i dylika sammanhang. Arten Myrmeleon formicarius har trivialnamnet vanlig myrlejonslända. Det blir väldans lätt att tänka sig att det är den... för att den heter "vanlig" och för att... ja... varför då egentligen? Det är också den jag slarvigt "tänkt" mig att man alltid sett vid sandstränderna i trakten.

När jag nu kollat diverse källor tenderar jag dras till slutsatsen att detta är arten M. bore (liten myrlejonslända). Kassaskåpssäker är jag inte. Men enligt vad jag kan tyda mig till genom jämförelserna larverna emellan i nyckeln nedan (referens) torde det stämma. Håren mellan tänderna på käkarna, bakbenens brist på fläckar samt ett par andra smådetaljer pekar på M. bore.  Dessutom borde habitatet stämma aningen bättre med arten.

På tal om bakben... finns det några småkryp som har lustigare bakben än dessa?

Den här larven kan möjligen vara i sitt sista stadie innan den ställer om till fullbildad slända. Myrlejonen är larver under ett par somrar innan de blir vuxna. Storleken på den fotograferade individen tyder på att den kommer att höra till dem som flyger under andra halvan av den annalkande sommaren.



Davide Badano & Roberto Antonio Pantaleoni
Zootaxa 3762(1): 001-071  2014
Http://dx.doi.org/10.11646/zootaxa.3762.1.1


söndag 20 maj 2018

Lördag på Storsand. Del 2 - Guttaperka

Sandområden, likt de vid Storsand, är förstås en prima plats att besöka när man tänkt ha lite ombyte i observationerna - om man nu inte råkar bo på ett sådant ställe vill säga. Men för mig är det förstås förenat med djur jag inte ser varje dag.

Förutom vargvägstekeln i föregående inlägg är denna drygt tre millimeter lilla, runda hoppspindel ett typiskt exempel på detta. 
Och som den hoppade!

Lurade den - eller henne - att hoppa in i en liten skål jag i bland använder vid fotograferingstillfällen. Oftast handlar det bara om att få djuret på en kontrollerbar och någorlunda flyktsäker plats medan jag ska dokumentera. Men för denna studsboll var kanterna inget hinder. Ofta hoppade hon upp på kanten och kikade på det där typiska hoppspindelsättet ut över landskapet.

Dessutom var hon mera benägen att sitta still om hon fick vara på sanden. Ganska självklart om man tänker efter.

Attulus saltator är det vetenskapliga namnet på hoppspindeln med ett av de tjusigare svenska trivialnamnen: guttaperkaspindel. Arten är knuten just till sandområden och gärna sanddyner vid kusten. Den här individen gav mig ett antal smärre frågetecken eftersom hon är ovanligt ljus i sin färgteckning. Men med bekräftelse från goda källor är spikningen klar.

En nära släkting som borde kunna hittas vid Storsand är A. distinguendus (dynhoppspindel). Den får jag fortsätta leta efter i något kommande Storsandsbesök.



Lördag på Storsand. Del 1 - Vargväg

Se där! En klickbait-rubrik eller?

Men det här handlar inte om hur vargar gått på någon väg vid Storsand, utan om stekeln Anoplius viaticus. Den heter vargvägstekel på svenska.

Företog alltså en liten resa ut till Storsand (Monäs) denna lördag (19.5). Tänkte huvudsakligen söka sådana småkryp som har för vana att befinna sig i de biotoper som Storsand erbjuder. Mellan tallarna (som ju till vissa delar huggits) finns stora ytor där just vargvägsteklar flyger omkring. Jag hade aldrig tidigare dokumenterat dem och den här gången var det tänkt att jag skulle åstadkomma några bilder.

Inte särskillt lätt med MP-E65-gluggen. Det här är ju kvicka steklar med viss tendens att snabbt knycka iväg några meter när kameran närmar sig. Slutligen hittade jag ändå några som ställde upp och vågade stanna kvar trots närgången kamera och stor blixtdiffusor rakt ovanför.

Vargvägstekeln är kring centimetern lång. En hona kan bli närmare 14 millimeter. De två honorna som syns på bilderna är ganska nära 10-11 mm. Alla steklarna jag såg i dag hade röda fält på "låren". Enligt SLU Artfakta har ungefär var fjärde hona dessa röda lår. Men andelen sägs variera beroende på lokal. De som inte har rött på låren har alltså helsvarta ben.

Vargvägsteklar är på jakt efter spindlar - närmare bestämt vargspindlar. Därav namnet. 
Jag spanade en stund efter steklar som eventuellt skulle ha korn på någon spindel men den spaningen var förgäves. En annan gång kanske.
När de hittat en vargspindel paralyserar de den med ett stick och gräver därefter en grop - en bohåla - dit de baxar sitt byte. Sedan lägger stekelhonan ett ägg på spindeln och när larven kläcks har den levande och ständigt färsk paralyserad spindel att festa på.

Stekelhonorna bör dock se upp för artfränder. Dessa steklar har nämligen ingenting emot att stjäla andras färdigt paralyserade spindlar och det kan ibland bli en del kamp om matpaketen.

Vargvägstekeln övervintrar som fullbildad nere i marken och arten är aktiv under i stort sett hela sommarhalvåret. Åk gärna ut till något sandtag, en torr och sandig grusväg eller spana i den något fastare sanden en bit upp från någon av våra naturliga sandstränder. Dessa steklar och deras förehavanden är lätta att studera och samtidigt underhållande.



lördag 19 maj 2018

Trädgårdsröd

Det är hela två år sedan jag senast lade upp en trädgårdsrödmyra - Myrmica rubra - här på bloggen.

Kände som så att det var dags igen, även om jag inte har något specifikt att tillägga om dessa myror den här gången. Det råkade helt enkelt bara bli några bilder här om dagen.

Myran i fråga var uppe på en björkstam och rotade bland barkflagorna och laven.



fredag 18 maj 2018

Tätborstdvärgfoting

I den här samla-på-arter-branschen blir man ju tidvis perplex. Det finns ju helt enkelt så brutalt många livsformer man nästan drar sig för att plocka fram och försöka rota i. Ofta handlar det förstås om familjer och släkten som är svårartat svårartade. Sådana finns bland tvåvingarna, bland steklarna, bland dvärgspindlarna (inom täckvävarfamiljen), bland bladlössen och... Bland flera andra. Det är helt enkelt arbetsamt att arta representanter ur vissa djurfamiljer.

Klart den där lilla latmasken i mig ringlar fram i bland. Hela detta göromål med att "samla arter" ska ju vara kul. Jag ska inte känna press att hitta si och så många per vecka och jag ska inte ägna alldeles för mycket tid åt saken om jag inte känner för det. 

Därför tenderar jag blunda i bland. Lyfter jag på en planka ute i trädgården samlas inte alla kryp upp för fotografering. En hel del organismer får helt enkelt ringla i väg i lugn och ro. Men här om dagen tog jag ändå fast denna fem millimeter lilla mångfoting (Myriapoda) och tog ett par bilder. Tänkte att det sannolikt finns ett flertal arter som endast kan artbestämmas om man på skottårsdagen eldar upp sjunde benparets tars och sedan analyserar färgen på röken.

Med Nationalnyckelns mångfoting-band uppslagen kunde jag dock inom kort konstatera att det måste handla om familjen Scutigerellidae (snabbdvärgfotingar) och släktet Scutigerella (norddvärgfotingar). Bland dem finns tre arter att välja mellan. Några avgörande kännetecken är andra ryggplåtens bakkant samt borsten (en del av behåringen) på plattorna och vissa ben. Jag fick för mig att det här är Scutigerella causeyae - tätborstdvärgfoting - och fick det bekräftat av pålitliga källor i en facebook-sida.

Natonalnyckeln säger att de är vanliga i Norden och att de i Finland åtminstone finns i den "södra delen". Kartan visar en utbredning som sträcker sig typ mellan Kotka,Tammerfors och Åbo.  I Sverige är de konstaterade upp till Umeå. Nu kan vi notera att deras utbredning i det här landet är en bra bit norr om Tammerfors och alltså i höjd med nämnda Umeå. Men det betyder inte att jag gjort ett fynd man behöver skriva om i tidskriften Nature. Säkerligen har de påträffats tidigare på dessa breddgrader även i Finland och säkerligen finns de ännu längre norrut också. Allt handlar ju bara om att observera och registrera.

Norddvärgfotingar gillar lucker och lite fuktig jord där de kan mumsa på växtdelar. Kul att få en artning på ett djur som annars ter sig aningen anonymt och därmed blir en presumtiv kandidat för något jag lätt skulle kunna ignorera pga. den där latmasken.


onsdag 16 maj 2018

Kråkfågelkrokäl

Typ "Nej, nej. Här häckar inga kråkor!" sade jag till grannen när en sådan fråga ställdes för några veckor sedan. Ett par dagar senare kunde vi konstatera att de visst bygger bo i cembratallens topp.

Eftersom skatorna också byggt bo i trädgården råder det nu någon form av ständiga små skärmytslingar. Här sitter ena kråkföräldern och konstantgapar åt en skata som befann sig några meter bort. Kråkfågelmaktbalansen är en svår balans.

Och om någon svenskspråkig från Sverige funderar över ordet krokäl (o:et har kort å-ljud. Tjockt l) i rubriken, så är det en dialektal variant av ordet krockel som är finlandssvenska och bl.a. betyder krångel, bråk och bestyr. Syftar på att kråkfåglarna krånglar med varandra - inte med mig.



tisdag 15 maj 2018

Fäboda

Årets första stenskvättkryss fixades vid Fäboda för en vecka sedan. Det blev nämligen en Fäbodaförmiddag i jobbärenden och då passade jag förstås på att samtidigt spana lite över havet.

Där ute passerade lommar och en del ejdrar norrut. Några sjöorrar drog också förbi men på långt avstånd.

Dvärgmåsar trafikerade frekvent runt udden ute vid kaffestugan.

En gravand flög också förbi. Eftersom det är en fågel som inte fått vara med på bild i den här bloggen tidigare så har den nu tillträde trots att bildmaterialet är mer än bristfälligt.

Vid Storgrundet dröjer en rejäl isvall kvar. Höjden var väl ca 5-6 meter vid fotograferingstillfället, men "berget" har varit större. 
Högt upp, ungefär en tredjedel från höger, sitter en liten prick på berget. Det är en havsörn.

Knölsvan hade jag inte heller kryssat tidigare i år. Där kom den.


torsdag 10 maj 2018

Ett någorlunda smart inlägg

Det är hård konkurrens om topplatserna i fåglarnas intelligenslista. Korpen är en ständig aspirant på tätpositionen och samma gäller släktingen med det koncentrationskrävande svenska namnet nyakaledonienkråka - vilken ofta förekommer i diverse undersökningar. Men denna fåglarnas mensa-lista är inte enbart en intern kråkuppgörelse. Flera arter papegojor hävdar sig alldeles ypperligt i tävlingen och det är väl hugget som stucket hur utfallet blir. Sådant beror säkerligen på exakt vad undersökningarna går ut på och hur man mäter den så kallade intelligensen.

Några papegojor lever inte i Utgångspunktens omedelbara närhet. Korpar finns förstås i trakten, men vi har en presumtiv toppkandidat alldeles utanför ytterdörren.
Även våra alldeles triviala kajor presterar nämligen ypperligt i grenen IQ.

Förutom att bara vara födda med rätt form av smartgenererande gener, leder deras leverne troligen till en del intelligensbefrämjande färdigheter. Det är helt enkelt bra att vara social.

Här en artikel (Nature) om hur sociala grupper hos fåglar eventuellt påverkar deras kognitiva förmåga och intelligens. Direktlänk till själva forskningsrapporten.

För kajornas del räcker det inte bara med att tillhöra smarta hjärntrustgruppen kråkfåglar och samtidigt träna synapserna i det sociala samspelet med artfränder. Kajor uppvisar även fysiska karaktärsdrag som ytterligare sägs bättra på deras förmåga att nyttja sociala färdigheter. 

Ögonen med sin markanta kontrast mellan pupill och iris innebär att kajor enligt vissa studier verkar ha förmåga att detaljerat avgöra blickens riktning hos andra individer - samt även blicken hos andra arter med motsvarande ögonkontraster. Människan är bl.a. en sådan annan art. Med den förmågan finjusterad på ett mer avancerat sätt än de flesta andra djur, har kajan ytterligare ett redskap för den ständiga hårdträningen av IQ-musklerna.

Ögonen har kanske också andra uppgifter i kajornas liv. En studie från 2014 pekar på att ögonkontrasterna också kan spela roll för häckande kajor. Deras ögon syns tydligt inne i bohålans dunkla ljus och det kan hindra andra kajor från att komma in i boet oh ställa till bekymmer. Inkräktare ser helt enkelt att det redan ligger en kaja på boet och därmed undviks bråk i själva bohålan.

Här på utgångspunkten är det som vanligt ett antal häckande kaj-par. Ett av paren bor för tredje året i en ihålig lind. På kvällarna sitter hanen intill boöppningen och vaktar. Allt som rör sig runt linden är under stenhård övervakning. Han har blicken på andras blick.



lördag 5 maj 2018

Tornens kamp anno 2018

2014 deltog jag senast. 2015 blev det inget lag vid Bådavikens fågeltorn och de senaste två åren kunde jag inte vara med. Men i år var det alltså äntligen dags igen.

Riktigt prick kl. 5 på morgonen var vi inte där. Jag kom ut till tornet ungefär 05:40 och övriga deltagare dök upp kort därefter. 

Det var mulet och aningen ruggigt, men vindstilla. Någon chans att hävda sig med de bästa tornen har vi inte i Bådaviken. Årets saldo blev 52 arter och bland dem inga ovanligheter. Flera vanligheter saknades dock. 
Hallå skator... var är ni?

Man kan väl ändå nämna rovfåglarna havsörn, tornfalk, brun kärrhök, duvhök och fiskgjuse - bara för att nu göra det. Skräntärna är kanske också värd att nämna. Vadarna var inte på G.
Stjärtänderna och snatteränderna, som var på plats första maj, hade dragit sin kos.

Oberoende resultat är det alltid en trevlig dag i gott sällskap där ute vid det där tornet.

Första bilden togs direkt vid ankomsten och här följer några ströexponeringar gjorda under dagens lopp fram till kl. 13 då allt avslutades med ett misslyckat dyk av en fiskgjuse.