onsdag 18 oktober 2017

Helcostizus restaurator

Den här brokstekeln (fam. Ichneumonidae) drunknade i en av våra vattentunnor i somras. En del av årets tidigare inlägg har berört denna förädiska vattentunna ur vilken jag utört en del heroiska räddningsinsatser. Den här stekeln var vid fortfarande vid liv när hon lyftes ur tunnan men stod inte att rädda. Jag gråter dock inga störtfloder eftersom jag i stället fick undersöka henne lite närmare.

Hon har en kroppslängd på knappt nio millimeter. Frambenens tibia är tjockt och ihåligt men i övrigt uppvisar hon inga exeptionella karaktärsdrag. Känns med andra ord som en ganska "genomsnittlig" brokparasitstekel.

Men med nämnda tibia och de specifika detaljer man får fram genom ett antal närbilder, är det ändå möjligt att spika arten. Jag gjorde detta genom att lägga upp bilderna på fb-sidan Hymenopterists Forum där tillräckligt många galet kunniga stekel-nördar rör sig för att man ska få napp.

Svaret blev Helcostizus restaurator. Enligt Laji.fi är det släktets enda art i Finland. Stekeln ingår i den enormt stora underfamiljen Cryptinae. Exakt vilket (eller vilka) värddjur den angriper har jag inte lyckats luska ut genom de sökningar jag gjort. Men Långhorningar (fam. Cerambycidae) torde det i alla fall röra sig om. Jag gissar att den har en viss specialicering på en eller några enstaka arter.

När jag skulle ta porträttfotografiet lyckades jag klämma till henne med ett ljusdiffuserande papper och de ramlade av. Synnerligen slött! Det är oerhört trångt och smått framför mikroskop-linsen längst fram på kamera-bälgen. Arbetsavståndet är bara några enstaka millimetrar. Bilden ovan är så utzoomad som jag kunde få den. Den är bar beskuren i sidled. Ville försöka tränga in lite av punktögonen och även tandningen på käkarna. Clypeus - munskölden - brukar också vara användbar när dylika kryp ska artas.

Drunknade insekter får en del skräp på sig. Det blir dessutom ganska svårstädat om det kommer åt att torka fast på krypet - vilket det gjorde i detta fall.

Detaljerna vid midjan (bl.a. första tergiten - plåten på bakkroppen) brukar också vara viktiga för artning.

"Borrkronan" - spetsen på ovipositorn (äggläggningsröret) är likaledes en god art-indikator. Här är de båda undre halvorna (de med tänderna) aningen indragna. De kan skjutas av och an i längsled och på så sätt kan spetsen borra sig fram till värddjuret som i det här fallet lever i träsubstrat.


tisdag 17 oktober 2017

Svamp på svamp

Bådaviken 29.9.
Även om jag primärt letade småkryp den där dagen ute vid Bådaviken, så måste jag ju också dokumentera den vackra röda flugsvampen (Amanita muscaria) nedanom fågeltornet.

Röd flugsvamp kan kopplas ihop med atomnummer 23 i periodiska systemet. Vill man veta mera kring varför, uppmanar jag till sökning på andra sidor i det världsvida nät du just nu befinner dig i.

Kikar man närmare på de vita prickarna, som är rester efter ett tidigare "skal", kan man se att vissa är små Gandalf-hattar. Men så är ju svampen också förknippad med allsköns verklighetsflykt.

Ett pluttelitet skräp uppe på flugsvampen hade egen svamp.


Svårplåtad piga

I fotograferandet av den här borde jag ha experimenterat och laborerat ordentligt med ljussättningen. Småkryp som har hög nivå på blankheten är knixiga utmaningar. Jag orkade inte riktigt ta tag i den utmaningen.

Så det blev en med blixt (ovan) och en med naturligt ljus (nedan). Den senare blev jag tvungen att göra med stor bländare (extra kort skärpedjup) eftersom ljuset inte längre var så hävt då när solen var på väg ner bakom trädtopparna i öster.

Hur som helst är det fråga om en skalbagge som heter Chilocorus renipustulatus. Tvåfläckig sköldluspiga är det svenska trivialnamnet. Namnet sköldluspiga kommer sig av att denna nyckelpiga gillar just sköldlöss.



fredag 13 oktober 2017

Septembersolar och gravgård

29.9 hade vi ännu ett antal solblomflugor (släktet Syrphus) i farten vid Kungsljusen (Verbascum thapsus).

Om jag inte dummar mig kapitalt ska det röra sig om Syrphus ribesii - gul solblomfluga. De är aktiva under stora delar av sommaren och långt in på hösten.

I övrigt upplever jag att den här sommaren bjudit på långt färre blomflugor än normalt. Måhända det förhållandevis ruggiga vädret påverkat deras förekomst.

Tidigt i våras - eller i slutet av vintern - kände vi oss tvungna att såga bort en stor kraftig gren från gamla gårdseken. Grenen hade spräckts i längsled och valet föll på att avlägsna den. Egentligen skulle det också ha varit intressant att låta den vara och bara följa dess fortsatta öde och skeenden.

Vad har då detta med blomflugorna här ovan att göra? Svaret kommer.

Stora delar av dess interiör var/är i olika stadier av röta.

Insekter har förstås hittat in i nämnda röta som därmed är full av gångar och hålrum. En del rester av småkryp hittade jag också. Fynden förbryllade mig inledningsvis en smula.

I ett antal utspridda klumpar låg resterna efter blomflugor. De tre hittade ansamlingarna innehöll 3 - 5 stycken flugor var. Jag plockade isär en klump och kikade på flug-resterna i mikroskop. Vill påstå att det rör sig om just Syrphus-flugor. Art kan jag inte spika.

Vad gör dessa blomflugor i dylika ansamlingar inuti denna gren? Det mest sannolika svaret är att de fångats av någon rovstekel och därmed fungerat som matpaket åt stekellarverna. Eftersom detta skett i trä, utgår jag från att den skyldiga är någon Ectemnius-art.


En rysligt skrämmande larv

Bådaviken 29.9.
En bladstekellarv (Tenthredinidae) gör sig mäktig när jag närmar mig med kameran. Taktiken lyckades och jag vågade inte äta upp den.
Larven satt på en liten al, men jag har hittills inte kommit någon vart med artbestämningen.



onsdag 11 oktober 2017

Starr eller vass?

29.9 satt två trollsländor och tillverkade fler trollsländor i det sista solljuset på en av stolparna som håller elstängslet runt highlandkorna vid Bådaviken.

Storkryp som trollsländor är ju omöjliga att fotografera med MP-E65-objektivet. Bilderna i det här inlägget är bara marginellt beskurna. Mer trollslända än så här får man alltså inte plats med på sensorn. 

Istället gjorde jag några exponeringar för fokusstackning och det är några av resultaten som syns i det här inlägget. Jag grämde mig ändå över att jag inte hade några andra objektiv med mig. En översiktsbild hade ju suttit fint. Först efteråt slog det mig att jag mycket väl hade kunnat ta någon enkel bild med mobilen. Det var så dags då. Vid det laget hade solen nämligen gått ner bakom träden och trollsländorna var inte kvar på stolpen.

Bekymret som jag nu har är huruvida det här är den högst vanliga arten Aeshna juncea (starrmosaikslända) eller den aningen sydligare(?) A. serrata (vassmosaikslända). På något sätt får jag för mig att det är den senare.



Mitt i skiten

29.9 ute vid Bådaviken.
Nere i ko-blafforna var det liv och rörelse. Ett gäng små (2 mm) svarta och spensliga steklar trippade runt och gjorde det som parasitoida steklar så ofta gör... de sökte värddjur.

Bracksteklar (Braconidae) ur underfamiljen Alysiinae har jag fotograferat tidigare. I bland har de varit lockade av ljus i mörker och andra gånger har jag hittat dem på svamp. Det här är förstås en annan art än t.ex. den på svampen. I likhet med sina släktingar söker även den här Diptera-larver (tvåvingar). Olika arter favoriserar ju sina specifika värddjur. Alysiinae är (förstås) en väldans stor underfamilj med många släkten och stora mängder arter. Så en närmare bestämning av den här stekeln går jag bet på. Expertisen är antagligen också försiktig på den punkten. För ordentlig artning krävs som vanligt insamling och detaljerad undersökning.

Skithögens topografi råkade vara sådan att jag hade vissa bekymmer med att få en lateralbild. Den larv som skulle parasiteras befann sig förstås nere i en dalgång. Men med handen som skydd under objektivet fick knogarna färgas bruna medan jag pressade ner kameran. Så till slut blev vinkeln någorlunda acceptabel och jag testade en liten serie exponeringar för fokus-stackning (bilden nedan). Stekeln rörde sig förstås och vinkeln kastade en liten aning. Det finns ett par artefakter från stackningen kvar som jag glömde retuschera bort. Men för ett blogginlägg fick det duga.

Bajshögarna kommer förresten från Highland Cattle - om nu det har någon betydelse i sammanhanget.



måndag 9 oktober 2017

Kärrgräshoppa

29.9 var en kärrgräshoppa - Mecostethus grossus - ännu i farten ute vid Bådaviken. Det här är en förhållandevis ansenlig gräshoppa som kan bli drygt 35 mm (honorna). Självfallet får den inte plats på sensorn när MP-E65-gluggen är på kamerahuset. Likt flera andra av våra gräshoppor kan färgsättningen variera individer (områden) emellan.


lördag 7 oktober 2017

Hårig bärfis


Ännu 29.9 var denna Dolycoris baccarum (hårig bärfis) aktiv.


Stictopleurus punctatonervosus

Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.

Denna 7 mm långa skinnbagge tillhör familjen Rhopalidae (smalkantskinnbaggar) och är en aning knixig att skilja från en eller två nära släktingar. Man får helt enkelt se noggrant på pronotum (halsskölden) och dess punktur. Det har jag gjort och kan därmed öva vidare på att uttala skinnbaggens namn...

Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.
Stictopleurus punctatonervosus.


Med närmast suggestiv färgsättning.

En afton - närmare bestämt den 22.9 - satt denna enormt tjusiga brokparasitstekel (Ichneumonidae) på ytterdörren.

Kolla på den där färgsättningen! 
De röda tonerna smälter in i svärtan på ett alldeles fantastiskt elegant sätt och resulterar i en mustig underliggande glöd.

Stekeln är ungefär nio millimeter. Hon hade lockats till dörren efter mörkrets inbrott och troligen var det gårdslampan som förvirrade henne. Enligt en trovärdig källa erhållen på fb-sidan Hymenopterists Forum ska släktet vara Aoplus. Art är än så länge höljt i dunkel... i ett rödaktigt, suggestivt dunkel.



fredag 6 oktober 2017

Två krabbspindlar från lingonskogen

När årets lingon bars hem (23.9) följde två krabbspindlar med i skörden.

Första spindeln till rakning - eller fotografering - var denna Xysticus luctuosus, vars svenska trivialnamn är skogskrabbspindel.

Hon är kring 5 mm lång och kommer att växa ytterligare ett par-tre millimeter.

Hennes melerade mönster är oerhört tjusigt när man kikar närmare.

Även om hon inte var vuxen tog jag en bild från undersidan. Det var således inte för epigyn-kontroll den här gången, utan snarare för att bara dokumentera färgsättningen undertill. 

Nästa spindel var av en annan art. Inledningsvis var jag osäker på den biten. Några av krabbspindlarna i släktet Xysticus liknar varandra, är en smula variabla och därmed ibland svårbestämda.

Xysticus audax - brynkrabbspindel - var mitt spontana svar i samband med fotograferingstillfället. Jag var ändå osäker och eftersom den ena (den första) uppvisade karaktärer som X. audax sällan (eller aldrig?) gör, ville jag vända mig till krabbspindelexpertisen som häckar på fb-sidan Spindelnätet. Den kvalificerade gissningen där, var således att denna (den andra) kan bekräftas vara X. audax, men att den föregående alltså torde vara X. luctuosus.



torsdag 5 oktober 2017

Förädiskt slem på hatten

Vad ska vi tro om den här svampen då? Stropharia aeruginosa kanske? Är det den så heter den ärggrön kragskivling på svenska. I år har den kommit upp här och var på ställen där trädgården fått marktäckning med kvisthack. Enligt några sidor jag sett påstås den gilla just "wood-chip".

Den som läst tidigare blogginlägg denna sensommar/höst har noterat att jag ägnat spampar en del uppmärksamhet. Orsaken är primärt en viss nyfikenhet över vilka småkryp som kan observeras.

På basen av färgen i bilderna nedan, skulle man inte tro att det är ytan av samma svamp. Men i kraftig uppförstoring nära kanten av hatten blev de så där bleka. Antagligen är det en del färgförskjutning i bilderna också. Hur som helst. Svampbesökarna kan råka illa ut också. Här är trenne förolyckade som ligger inkapslade i slemytan ovanpå hatten.

En knappt fyra millimeter lång brokparasitstekel (Ichneumonidae).

Edit: Enl. uppgift på Hymenopterists Forum rör det sig om släktet Plectiscidea (underfam. Orthocentrinae). Sorgmyggor (Sciaridae) är deras huvudsakliga värddjur. Därav säkerligen även stekelns dragning till svamp. 

Tre millimeter lång svartstekel (Proctotrupidae).

Max två millimeter lång kortvinge (Staphylinidae).


Ljus smålocke

Om någon äldre österbottning (antagligen även [riks]svensk) ser en spindel och benämner den "lock", så är det förstås inte ett resultat av att hen misstar sig mellan ordningarna Opiliones (Lockespindlar) och Araneae (spindlar). Ordet lock(e) är gammal svenska för just spindel. I den bemärkelsen betyder ju lockespindel samma som spindelspindel. Numera håller ordet spindel på att sakteliga släppa sitt äldre synonym (i benämningen lockespindel) och locke står därmed allt oftare på helt egna ben. Att det blir spindel som får stå för just spindlar (Araneae) är väl naturligt eftersom det finns en viss koppling mellan namnet och spinnandet av tråd. 

När man spinner kan man använda en slända. Den mojängen heter spindle på engelska. Och här stannar jag, så att det här inlägget inte dras vidare in i någon outhärdlig råddigågga om spindlar, sländor och ingenting. 

Oligolophus tridens - ljus smålocke - torde detta vara. De är vanliga i undervegetationen på sensommaren och en bit in på hösten. Kring 5 mm lång.



tisdag 3 oktober 2017

Kontollerad Bolyphantes

För ett par veckor sedan plockade jag in en Bolyphantes-spindel som jag inte riktigt vågade artbestämma eftersom dess epigyn inte kontrollerades. När jag senare höststädade i den igenväxta djungel vi kallar trädgård träffade jag på en hel drös Bolyphantes-individer. Det var både hanar och honor nere i det långa stripiga gräset (gräsmattan) som dessutom var belamrat med en hel årsproduktion av nerfallna torra kvistar och smågrenar från stora gårdseken och en likaledes rejäl lind.

Att hanar var i farten innebar förstås ökad chans att få artningen fixad. Redan hanarnas form på "huvudet" avslöjar arttillhörigheten (även om de två presumtiva arterna ändå är ganska lika). Dessutom var det lite extrakul med hanar eftersom jag inte tidigare hade några bilder på sådana.

Jag brydde mig inte om att fotografera palperna på närmare håll. Det fick räcka med diverse bilder ur olika ritkningar. Bl.a. i profil så att man ser det toppiga huvudet.

Därefter plockade jag upp en hona...

... och placerade henne i araknoskopet. Nu är skillnaden på epigynen mellan de båda aktuella Bolyphantes-arterna (B. alticeps och B. luteolus) inte särdeles stor. Men jag tog flera bilder (bl.a. några med större uppförstoring än den ovan) och vågar på basen av dessa spika B. alticeps - med extra stöd av hanarna då också.

Att dessa spindlar är den arten - spetsmattvävare -  betyder förstås inte att de tidigare fynden inte är B. luteolus (gullmattvävare). Men nu har jag i alla fall fått en (1st) bekräftad artning av släktet i fråga.

Jag räknade inte hur många jag kunde se, men tippar att de var kring 10 stycken på en kvadratmeter - den tätaste kvadratmetern.

Med andra ord lyste det gult lite här och var nere under det långa höst-trötta gräset och de svarta, fuktiga ek-kvistarna.