fredag 16 februari 2018

Diagramtätt klimatinlägg

With this post I'm certainly on thin ice. Not the one caused by current climate changes, but the symbolical one. I'm referring to the fact that I've stolen graphs like a kleptomaniac in a chart mall.
In order to appease possible frustration among the graph owners, there are links to the original sites and an eager appeal to the readers that they should visit those sources.
If the chart owners finds me out and rightfully condemn my dishonest behaviour, I'll promptly remove the image (graph) and only refer (with a link) to the site I want my readers to check out.

However, if anyone accuses me of fraudulence in terms of transcribing erroneus content, I'm urging you to scientifically disprove the produced observations and reconstructions rather than just blatantly establish that they "are wrong".

With that said in English - as a language exception in this blog - the post will hereby resume to Swedish.

Samma på svenska.


Nu så...
Klimatdebatterna fortsätter i våra medier. För några dagar sedan avfyrade Eirik Granqvist en bredsida på en helsida i Österbottens tidning. Den insändaren visade att lång cv inte nödvändigtvis är någon garanti för korrekt förmedling av vetenskapliga fakta. Att artikeln tog en hel sida i anspråk innebar bara mer plats för fler fel. Nu är det väl ingen överraskning precis. Granqvist har tagit för vana att författa faktoid-kryddade sagor och sprida ut dem i dagstidningarnas insändarsidor. När det kommer till sagofarbröder håller jag mig hellre till Topelius. Han firar förresten 200 år i år. Hipp, hipp hurra!

Diagramkavalkaden får börja med två kurvor som sträcker sig 800 000 år tillbaka i tiden. 
Bilden/diagrammet nedan är plockad här men har sitt ursprung på annat håll och det finns förstås flera visualiseringar av samma data. Den har ett par år på nacken vilket innebär att det lodräta (blå) CO2-strecket ska vara aningen längre för att det ska passa in med nuläget.

Röda linjen (temperaturen) visar att klotet sett varmare dagar under tidsperioden. Det är något som förvillarskaran gärna lyfter fram och använder som argument. Att de sedan "glömmer" bort viktiga orsaker för variationerna och att de presenterar utvalda data på lösryckta och vilseledande sätt får jag väl ta upp i något annat inlägg om andan faller på. Läs förresten gärna också innehållet på den länkade sidan. 

Att klämma ihop 800 000 år på några cm ger förstås ganska branta kurvor vilka således är omöjliga att läsa i detalj. Vi ser t.ex. inte att alla tidigare förändringar varit väldans mycket långsammare än vad som kan observeras i det pågående skeendet. Att temperaturkurvan ännu inte utmärker  så tydligt sig där längst till höger är inte konstigt i fall någon undrar. Kakelugnen blir inte het precis då veden tar fyr. 

Om vi därefter zoomar in CO2-kurvan och tyr oss till de senaste 1000 åren ser det ut som följer (nedan).

Nu är dramatiken i och för sig aningen tillspetsad eftersom skalan börjar vid 250 ppm istället för 0. Det oaktat är förstås linjens kurva starkt avvikande från vad ett naturligt förlopp skulle ha resulterat i. Diagrammet kommer från co2levels.org
Aktuella debatter (bl.a. bland kommentarerna på svenska YLE) har exempelvis behandlat flygandet, dess inverkan och dess andel av våra totala CO2-utsläpp. Det ordar jag lite mera om i anslutning till ett diagram längre ner i detta inlägg.

Följande kurvor (nedan) publicerades i Nature 1.2.2018. Färsk undersökning således. Det är ett temperatur-diagram som i första hand bygger på pollen-undersökningar under det tid vi kallar Holocen (de knappa 12 000 senaste åren). Notera att [de rosa] rekonstruktionerna gäller Nordamerika och Europa.

Anmärkningsvärt för de båda världsdelarna är ju den abnorma riktning kurvorna tar sig precis i diagrammens högerkant. Notera linjerna för medeltemperaturerna under givna tidsspann. Den nedåtgående kurvan för marina temperaturer har också abrupt ändrat riktning i alla diagrammen.
Längst till vänster (runt 10 000 år sedan) i det stora diagrammet har vi en mycket snabb [naturlig] uppvärmning på totalt nästan 2°C. Den uppvärmningen tog i runda slängar 1000 år. Nuvarande förändring är ungefär fem gånger så snabb. Det är exceptionellt.

Den troligen mest tillförlitliga temperaturkurvan för hela klotet är HadCRUT och här hittas nedanstående diagram tillsammans med en drös andra.



Här gäller det alltså den globala medeltemperaturen från 1850 och fram till 2017. Förvånansvärt många personer påstår fortfarande att vi har att göra med naturliga temperaturförändringar. Visst kan också förändringen på ungefär 1°C de senaste 100 åren kännas liten. Vad är en grad liksom? I ett globalt perspektiv - global medeltemperatur - är en grad närmast hiskelig på den geologiska tusendel som dessa 100 år de facto är.
Jämför även med diagrammet nedan som gäller enbart landtemperaturerna från samma tidsintervall.



"Men i Finland får vi ju inget av den utlovade värmen" säger de som klagar. I den nämnda Granqvist-insändaren skriver han att det inte blivit varmare sedan 1998. Nu kunde han ju iofs hellre ha valt år 2000 för att få ett finare körsbär. Men det är ändå bara körsbär som inte har någon betydelse.
Nedan följer två diagram som gäller Finland. Först Meteorologiska institutets kurvor från 1900 fram till i dag på orterna Helsingfors och Sodankylä. På hemsidan kan man hålla markören på kurvorna och få exakta temperaturangivelser år för år. Man kan även gå in i vänstra spalten och se på enskilda månader. Där kan man notera när på året vi sett de största förändringarna och därmed hur våra årstider utvecklats rent temperaturmässigt. Exakt var Granqvist hämtar sina uppgifter eller hur hans termometer fungerar är än så länge höljt i dunkel. Han slänger sig sällan eller aldrig med några andra referenser än sig själv och sina egna overifierade observationer.

Diagrammet från Ilmasto-opas (nedan) är lite mer dramatiskt. Det är aningen mer ihoptryckt, börjar 1847, slutar 2015 och ger således ett lite annat intryck.

Europa-temperaturerna från 1850 fram till i dag (nedan). Diagrammet från European Environment Agency (EEA). Jämför gärna detta med Holocen-diagrammet (Nature) längre upp. Det blir lättare att ställa temperaturförändringarna i förhållande till varandra då.

I sann alarmistisk anda vill jag förstås poängtera att den kolossalt snabba förändringen beträffande CO2 i atmosfären och den pågående temperaturförändringen på klotet är illa, illa, illa. Vi människor tänker så lätt att någon grad varmare bara är av godo. Vi åker ju på solsemestrar till platser som är avsevärt mycket varmare och skönare än vad vi här i Finland är vana med på hemmaplan. Men ur ekologiska perspektiv är det inte riktigt lika skönt. Förutom de välkända riskerna med radikalt förändrade lokalklimat (och väder), samt stormar och havsnivåer finns ju även en rad andra effekter.

Förvillarna pratar om att koldioxid är "livets gas". Jo visst har de rätt i många hänseenden. Men dagens växter är evolutionärt justerade till en atmosfär med ca 275 ppm. Alla växter är inte så pigga på den abrupta förändringen. Det är lite överdrivet sagt samma sak som om vi människor skulle dricka för mycket för fort av "livets vätska" (vatten). Halvdassig analogi måhända, men ändå. 
Det är t.ex. observerat att många växter får sämre näringsinnehåll i högre CO2-halt. Det ger effekter på den mat vi odlar (1). Dessutom klarar sig olika växter olika bra när koldioxidhalten förändras varpå deras inbördes konkurrensförhållanden förändras vilket i sin tur kan ändra ekologin på många ställen. Den stora ekologiska frågan är ju hur organismerna ska hinna med i förändringarna. Blir det kollapser på sina håll är vi människor galet illa ute.
Ett känt exempel är koldioxidens inverkan på havens surhet (2,3)  och därmed havslevande organismers förmåga att bilda skal (skelett). Många djurplankton lever i dag under hård kemisk stress (4,5) och stora delar av dessa är absolut grundläggande för gigantiska marina ekologiska system - i förlängningen även avgörande för stora mängder människor. Det finns dock vissa tecken på att en del organismer kan klara sig hyfsat (6,7). Exakt vad det innebär för ekosystemen återstår att se

De senaste veckorna har det blossat upp debatter om flygandet. I Sverige gick sångerskan Malena Ernman tidigt (för något år sedan) ut och deklarerade att hon inte flyger. Nu är det nästan en liten rörelse och därmed har diskussionsklimatet värmts upp. Svenska kristdemokraten Sara Skyttedal twittrar om dumpuckon och säger sig flyga extra för miljöns skull. Här i Österbotten är Rune Westergård mer försiktig vad ordval beträffar, men propagerar även han för mera flygande så att industrin ska ha råd med miljöomställningarna. Martin Hedberg redogör för varför han är skeptisk. För närvarande kan inte heller jag se hur det är möjligt att i den här frågan gasa på för att förhindra mer utsläpp. Det är lite som att se till att man själv lever så osunt som möjligt för att man ska bli tvungen att kurera sig med mediciner för att på så sätt understöda läkemedelsbolagen i deras forskning.

Slutligen ett diagram från Carbon Brief:

Om utsläppen (från alla områden) skulle stagnera på dagens nivå stannar ju inte CO2-andelen i atmosfären upp. Skillnaden är bara den att den nuvarande ppm-kurvan inte blir brantare utan håller samma (dagens) "riktning" uppåt. 
Utsläppen ska alltså inte bara stagnera. De måste gå neråt inom alla utsläppsområden och det måste ske snabbt. Flygindustrin är bara ett enskilt exempel. Att tro att vi kan vända detta genom ökat flygande är i min skalle rena trolleriet. Samma gäller förstås beställandet av varor från Östasien och andra former av utsläppskällor som vi i dag orsakar i allt högre omfattning. Dessutom har flyget oerhört svårt att minska sina utsläpp i samma utsträckning som den absoluta merparten av de andra CO2-producenterna. Därigenom kommer flygets andel högst sannolikt att öka i förhållande till övriga.

Vi säger att vi enskilda inte kan göra skillnad i den här frågan. Att avstå flyget eller bilen betyder inget påstås det. Det är "de andra" som pumpar ut CO2 i atmosfären. Det är kineserna och indierna som är värst. Nu är det i och för sig så att den enskilda medel-kinesen eller indiern inte har samma CO2-utsläpp som t.ex. vi här i Finland. Visst är kineserna på väg i kapp, men det är vi som har placerat våra industrier i de asiatiska länderna och det är vi som beställer giganorma mängder varor därifrån. Samtidigt flyger vi kors och tvärs på än den ena resan efter den andra. En vända till Kanarieöarna (från Helsingfors) resulterar i ca 0,7 ton CO2 per passagerare. det är en tiondel av den passagerarens årliga utsläpp (i medeltal). Om alla vi enskilda människor faktiskt inte helgshoppar i Paris och London och Madrid, eller inte åker till Kanarieöarna på höstlovet, Thailand till jul och Turkiet på sportlovet, så sparar vi en hel del av vår enskilda andel. Jag kan omöjligt förstå varför någon kan tycka att koldioxidsparande skulle vara en dålig idé. Teknologin måste vi lyckas lösa på ett eller annat sätt ändå. När det gäller mest CO2-utsläpp per capita vinner Qatar med marginal. Finland kommer en bit ner på listorna. Aningen gamla data. Klicka på årtalet i tabellen så organiserar sig länderna i utsläppsordning.

Det här är på allvar och i det här inlägget har jag inte ens nämnt fragmenteringen av ekosystem (förrän nu - och det får vara ett i detta inlägg outvecklat ämne).


(1)
Daniel R. Taub (2010)
Nature Education Knowledge 3(10):21

(2)
Fiz F. Perez, Marcos Fontela, Maribel I. Garcia-Ibáñez, Herlé Mercier, Anton Velo, Pascale Lherminier, Patricia Zunino, Mercedes de la Paz, Fernando Alonzo-Pérez, Elisa F. Guallart & Xose A. Padin
Nature 2018
doi:10.1038/nature25493
Publiched online: February 2018 (Open)

(3)
J. S. Stark, N. P. Roden, G. J. Johnstone, M. Milnes, J. G. Black, S. Whiteside, W. Kirkwoos, K. Newbery, S. Stark, E. van Ooijen, B. Tilbrook, E. T. Pelttzer, K. Berry & D. Roberts
Nature / Scientific Reports 8, Article number: 2816 (2018)
doi:10.1038/s41598-018-21029-1
Published online: 12 February 2018 (Open)

(4)
Andrew W. Griffith & Cristopher J. Gobler
Nature / Scientific Reports 7, Article number: 11394 (2017)
doi: 10.1038/s41598-11442-3
Piblished online: 12 September 2017 (Open)

(5)
Cristian A. Vargas, Nelson A. Lagos, Marco A. Lardies, Cristian Duarte. Patricio H. Manriquez, Victor M. Aguilera, Bernardo Broitman, Steve Widdicombe & Sam Dupont
Nature Ecology & Evolution 1, Article number: 0084 (2017)
doi:10.1038/s41559-017-0084
Published online: 13 March 2017

(6)
Victoria L. Peck, Rosie L. Oakes, Elisabeth M. Harper, Clara Manno & Geraint A. Tarling
Nature Communications 9, Article number: 264 (208)
doi:10.1038/s41467-017-02692-w
Published online: 17 January 2018 (Open)

(7)
Lennart T. Bach, Kai T. Lohbeck, Torsten B. H. Reusch & Ulf Riebesell
Nature Ecology & Evolution (2018)
doi: 10.1038/s41559-018-0474-x
Published online: 12 February 2018


fredag 2 februari 2018

Gråbruna siskor del 2 - Snösiska

I den förklarade jag kort vad det här är för inläggsserie och så laddade jag på med kopiösa mängder gråsiskfotografier.

Nu i efterklokheten känner att jag som första inlägg borde ha fokuserat på taxonomin. Då hade jag nämligen kunnat bygga upp en riktlinje för hur jag lämpligen ska benämna siskorna i efterföljande inlägg. Nu blev det inte så och därför kallar jag dem för enkelhetens skull än så länge gråsiska och snösiska.

I den där gruppen av gråsiskor jag dokumenterade 5.1 fanns en snösiska. Eller är det en snösiska?

Här följer några bilder av denna förmodade snösiska.

Ovan och nedan: Ser man på färgton och teckning är fågeln (ovan) inte alls olik många av de dokumenterade gråsiskorna i del 1. Faktum är att det finns en hel del av de unga gråsiskorna som är relativt identiska på den punkten.
Fågeln nedan är en av gråsiskorna från förra inlägget. Det torde vara en adult hona. Plockade in det här fotografiet som jämförelsematerial eftersom de båda bilderna har lite likartad "habitus".

En tydlig skillnad mellan fåglarna ovan är formen. Första fågeln - snösiskan - är överlag rundare och ser mer "uppburrad" ut. Det där med form hos fåglar är förstås vanskligt eftersom de har stor förmåga att förändra sin skepnad genom möjligheten att burra upp alla eller bara vissa fjädrar. Kalla vinterdagar är de flesta fåglar mer eller mindre "uppburrade".
Snösiskan måste vara en ungfågel. Kanske 2K. Den är förhållandevis "mörk" och har en del teckning på flankerna. Den är också ljust lädergulbrun (eller vad färgen kan kallas) över stora delar av halsen och runt kinderna/huvudet. Den på bilden mest avgörande indikationen på snösiska är väl ansiktet - dvs. det aningen näpna uttrycket med den jämförelsevis markant lilla näbben. Ingen av gråsiskorna i förra inlägget uppvisar så liten näbb. Hela fågeln var också större än någon av gråsiskorna vilket inte kan uppfattas på dessa bilder. Trots färgtonerna ska alltså storlek, skepnad och näbb peka på att det här är en snösiska.

Snösiskor ska ha en tydligt helvit fläck på övergumpen. Här är den fläcken inte särskilt stor och den svarta teckningen inkräktar en smula. Den går dock inte hela vägen ner och en liten rent vit fläck finns ändå där. Den där vita övergumpen torde bli större vartefter fågeln blir äldre och överlag ljusare.
Övergumpen på den där gråsiskhonan syns nedan. Inte helt perfekt vinkel på fotografiet men den "smutsigare" gumpen syns ändå tydligt.

I bilden ovan ser man gråsiskans svarta spolstreck längst ut på undre stjärttäckaren. Generellt är dessa spolstreck kraftigare/bredare hos gråsiskor medan snösiskornas är (högst två st) smala linjer längs fjäderspolen - eller så saknas strecken helt. Men spolstrecken varierar förstås från gråsiska till gråsiska och det finns individer vars undre stjärttäckare lika väl skulle kunna sitta på en snösiska. Så med andra ord handlar det om att inte förlita sig helt på någon enskild karaktär - utan på många detaljer som tillsammans ska ge svar. Tack och lov finns det givetvis också fåglar som klart och tydligt är den ena eller andra sorten.

Visst har den ändå ganska vit karaktär i "bakre halvan" den här snösiskan?

Slutligen några extra snösisk-bilder.




söndag 28 januari 2018

Gårdskrysset 2018

2014 var första året jag engagerade mig i gårdskrysset. Resultatet syns här.
2015 gick det så här.
2016 och 2017 var jag på resa under gårdskrysshelgerna.

I år hade jag vissa förhoppningar om en ganska bra helg rent kryssmässigt. Under jul och nyårshelgerna hade vi relativt gott om fåglar och det har hållit i sig rätt prima... fram till för två veckor sedan då det blev öde. Mest handlade det om att maten inte fylldes på under de kalla dygnen som då rådde. Men vi fick igång allt på nytt och fåglarna började återvända.

Min timme startade kl. 11 och mestadels var det spaning ut genom köksfönstret. Assistans blev det av familjemedlem som också gick ut och kunde notera några som jag missade vid fönstret.

Årets observationer blev följande:

Turkduva - 2 st. Vi har ett par som konstant håller sig i kvarteret.
Koltrast - 1 st. En hane (se bilder)
Björktrast - 1 st (troligen fler i närheten).
Talgmes - 4 st.
Blåmes - 4 st.
Skata - 1 st. Troligen den ena av "kvartersparet".
Kaja - 15 st. Kvartersgänget.
Kråka - 1 st. 
Pilfink - 5 st. 
Bofink - 2 st.
Gråsiska - 7 st.
Steglits - 1 st (se nedan).
Grönfink - 7 st.
Domherre 6 st.
Gulsparv - 2 st.

Inalles 15 arter. Det är jag riktigt nöjd med. Eventuellt var det en eller två snösiskor med i den lilla gråsiskgruppen, men flocken försvann i ett ganska tidigt skede och jag hann inte bekräfta dessa.

Det absolut mest fantastiska var ju att steglitsen passade på att visa sig. Det är ju fullt möjligt att fågeln vistats i närheten mest hela tiden sedan första observationen 30.12.2017, men att jag inte råkat återse den förrän i dag. Jag har i och för sig inte varit så intensiv i mitt observerande denna vinter. 

När observationstimmen var över tog jag kameran och gick ut för att i all enkelhet dokumentera några av dagens besökare. Bilderna är alltså bara dassiga avståndsdokument gjorda i illustrationssyfte för detta inlägg. Dessutom ville jag ha dokumentation av steglitsen utan någon 1800-tals fönsterruta mellan kameran och fågeln. Den verkar lite lättskrämd den där steglitsen, så jag utmanade inte ödet genom att försöka vara för närgången.

Pilfinkar är standard. Annat är det numera med gråsparv som jag inte sett på gården de senaste två åren - varken som häckfågel eller matgäst.

Resultatet av det finska gårdskryssandet ses här

Kan inte låta bli att lägga in ett antal trendkurvor för några utvalda fåglar. Procentsatsen gäller alltså andelen gårdar där arten observerats. Kurvorna torde således beskriva förekomsterna ganska väl. Kom ihåg att kurvorna handlar om observationer som gjorts under en timme en helg nu i slutet av januari. Därför blir det ju lite olika resultat beroende på om arten är stationär övervintrare eller om det är en art som stryker omkring eller flyttar.

Bergfink har vi (vad vi noterat) vintertid aldrig haft på gårdsmatningen förrän senare mot våren. I år tycks ändå exceptionellt många ha stannat kvar i landet vilket illustreras av diagrammet ovan. 

Samma gäller uppenbarligen bofinkarna. Dock inte fullt lika extremt som för bergfinken.

Gråsiska är ju en riktig strykare som ibland syns i mängder och ibland inte alls. Gråsiskans population (häckning) varierar bl.a. i enlighet med fjällbjörkmätare vars förekomst är cyklisk. 

Grönfink verkar ha en nedåtgående trend och har gått från ca 55% till 25% av observationsplatserna.

Gulsparvens nedåtgående kurva är intressant. Att gulsparvarna gått ner i antal är ingenting nytt. Visserligen är gulsparven kanske ingen notorisk vinterflyttare, men trots allt drar en hel del av dem söderut. Mildare vintrar torde ju kunna hålla kvar fler än normalt men det syns inte i statistiken. Så måntro populationsminskningen inte uppvägs av eventuellt fler kvardröjande övervintrare?

Har pilfinkarna stagnerat nu?.

Och slutligen steglits. Här kan man eventuellt hitta kopplingar till klimatförändringar. Blir intressant att följa utvecklingen framöver.

Gårdskrysset är förstås ett jippo i sig. Men samtidigt är det ett jippo som verkligen engagerar folk i att rapportera observationer och därmed bidra till verkligt bra material (data) för vetenskapen. Därför är det förstås viktigt att observationerna och antalen är någorlunda korrekta och att det utförs i enlighet med det uppsatta regelverket. Att det är en timmes tidsbegränsning minskar risken att samma fåglar räknas och rapporteras flera gånger om - vilket blir lätt hänt i bostadsområden där flera grannar har matningar och där fåglarna högst antagligen byter plats lite nu som då. Dessutom kan ju den där timmen vara en trevlig familjeaktivitet också.


lördag 27 januari 2018

Gråbruna siskor del 1 - Gråsiskor


För en tid sedan ramlade jag in i blodigt allvarlig polemik beträffande artbestämningen av en fågel på ett gravt underexponerat mobilkamerafotografi. Min fågelkunnige kontrahent menade att det rörde sig om grönsiska och jag hävdade med bestämdhet gråsiska. Efter ett antal noggrant utförda undersökningar av det fotografiska materialet kunde jag slutligen gå segrande ur den häftiga och högst angelägna bataljen. Vad är väl mera manligt - eller typiskt manligt - än att besserwissra om sådana saker?

Nä men skämt åsido... är väl bäst att tillägga.

I samband med den debatten - som nog egentligen var allra mest besläktad med den där virala klänningen 2015 snarare än ornitologi - dök det på en fb-sida upp förfrågningar på bilder av en annan gråsiska. Då handlade frågan om ifall det var gråsiska eller snösiska. 

Ibland har jag själv drabbats av tvivel i mina artningsförsök när jag observerat siskor som kan ha drag av både gråsiska och snösiska. 
2013 hade jag vid vintermatningen gråsiskor som konstaterades vara av den kontinentala formen cabaret - brunsiska kallas den på svenska. Att skilja den från unga och mörka exemplar av gråsiska (flammea) kan ibland också vara vanskligt.

Tanken på att samla bilder av många olika individer har jag haft hyfsat länge och de ovan nämnda frågeställningarna (grönsiskan & snösiskan) gjorde mig mer hugad att komma igång. Det blir således en serie inlägg där jag försöker kika närmare på dessa siskor. Det blir gråsiskor, brunsiskor, snösiskor, taxonomin (eller fylogenin om man så vill) och antagligen även en del annat.
Dylika sisk-betraktelser är ingalunda unika och det finns därmed en hel del undersökningar att kika närmare på - samt referera till vartefter. 

Först kommer här ett inlägg bestående av fotografier jag tog den 5.1.2018 då en flock på ca 30 gråsiskor (Acanthis flammea) besökte vintermatningen. Ljussituationen var bedrövlig och här finns flera bilder som lider av en del oskärpa. Färgtemperaturen skiljer sig en aning mellan vissa bilder, men i stora drag torde fåglarna i alla fall representeras på något så när konsekvent sätt och därmed vara jämförbara med varandra.

I första hand är det här bara en samling bilder av typiska flammea-siskor och det ger möjlighet att jämföra individernas utseende. När det handlar om proportioner (näbbstorlek o dyl.) finns här förstås inga uppmätta mått.

Ovan en adult hane. Vinterblek rodnad på bröstet och i övrigt karakteristisk med mörkröd hjässfläck, typisk näbb och allmänt "normal" i färgsättning och mönster.

Ovan: Hane som känns något blekare än den första. Hjässfläcken är ljusare och ansiktsmasken känns mera grå än svart. Han vänder dock bort ansiktet en smula så merparten av masken/haklappen syns inte så bra. Troligen gör det också att näbben eventuellt ser klenare ut än vad den egentligen är.

Ovan: En fågel med ganska mycket ljust på huvudet. Vitheten överdrivs dock nere vid "haklappen" pga. en snöflinga någonstans mellan kameran och fågeln. Det torde ev. vara en adult hona men min osäkerhetsfaktor är hög. Relativt "liten" fågel.

Ovan: Adult hane. Påminner (kanske för att han burrar upp hjässfjädrarna) om hanen på första bilden men är inte samma. Ljusare/mer kontrastlösa flankstrimmor och aningen blekare rygg. Blekare och mer utspridd rosa teckning på bröstet.

Ovan: Tippar på en 2K-fågel till vänster. 2K = andra kalenderåret och därmed första levnadsåret. Hade jag fotograferat dessa i december hade det varit 1K. Gråsiskor kan bli uppemot 10 år gamla. Sannolikt är det dock ovanligt med så gamla individer. Fjäderdräkten ändrar en aning vartefter de blir äldre och jag har inte koll på nyansskillnaderna - eller om det ens är möjligt att åldersbestämma med exakthet. Dessutom byter fåglarna fjäderdräkt under året och har lite olika färgtoner och mönsterkaraktär mellan årstiderna.

Gråskska har ofta en aningen konvex övre näbbprofil. Den kan dock i bland vara nästan helt rak.

Ovan: Hane med kraftig näbb, utbredd flankteckning oh ganska jämnbrett vingband. Huvudet ganska kontrastrikt och ryggen med relativt stora svarta teckningar. Intrycket av näbbens storlek är imånga fall beroende på näbborstens omfattning. Hos vissa fåglar är borsten yvigare och täcker in näbbroten i högre grad. I det här fallet är dock näbben tydligt kraftigare jämfört med de andra fåglarna i det här inlägget.

Ett fotografi kan också luras. I oskärpan på fågeln till vänster ser näbben klenare än ut vad den är.

Ovan och nedan: Ganska liten adult hane. I bilden ovan syns näbben dorsalt och uppvisar de "konkava" sidorna som oftast är förknippat med gråsiska (flammea) i aningen högre grad än släktingarna. Den här individen har ganska tunn näbb i profil (lateralt).


Ovan: Fågel med ganska mycket ljust på huvudet men utbredda ljusbruna fält längs flanker och bröst.

Ovan och nedan: Tippar på att detta kan vara en adult (eller nästan adult) hona. Lång näbb. Ganska "ren" bröstkorg.


Ovan: Adult hane.

Ovan: Aningen kontrastlös och mörk till sin karaktär. Smalt vingband. Antagligen 2K.

Ovan: Adult hane.

Ovan och nedan: Antagligen en gammal hona. Ganska storvuxen med en hel del ljusa partier. Brett vingband. Typiskt tecknad övergump.


Ovan: Troligen 2K.


Ovan och nedan: En ordentligt liten individ med relativt klen näbb, förhållandevis stort huvud och utbredd svart teckning på flankerna.


Ovan: En ringmärkt fågel. Hade inga bilder där man kunde skymta några tecken på ringen.